I ett drygt decennium har David Ritschard spelat över hela landet som sångare i Spinning Jennies och The Green Line Travelers. Trots nära hundra spelningar om året har uppmärksamheten från riksmedier varit sparsam. Detta kom att ändras i samband med solodebuten Brobrännaren – och framför allt när Magnus Carlson-duetten ”Vi ses snart igen” letade sig in i hjärtat på otaliga pandemiskakade och fotbollstörstiga Hammarbysupportrar.
Det nya albumet Blåbärskungen har mottagits med toppbetyg och översvallande hyllningar. HYMN har träffat en luttrad countrypoet mitt i det sena genombrottet.
Harvest Home är en kvarterskrog på Södermalm, med mörkt trä, vete och stearinljus. Vi sitter längst in och David hälsar snabbt på andra stamgäster när de äntrar lokalen.
Har det varit stor skillnad att gå på match efter ”Vi ses snart igen”?
– Ja.
Mycket dunk i ryggen?
– Det har det varit.
David medger gärna att han har svårt att ta kritik, men ger intryck av att också ha svårt med beröm. Det är ett privilegium att få använda det han är bra på till något som betyder mycket för många och för honom själv, säger han – men byter snart ämne.
– Vad har du för relation till torr cider? frågar David och pekar på glasen vi beställt in.
Jag dricker det kanske var tredje år, men det var gott. Jag hade gissat att du skulle ta en stor stark.
– Jag slutade för två år sedan. Det bara tog stopp. Fan, det är jättekonstigt, för det var så tvärt. Kände mig så jävla tjock och trött. Det är väl den klyschan med någon ämnesomsättning som förändras, runt 30. Jag har alltid varit pinnsmal, till och med haft komplex över det, sen plötsligt började det rasa åt andra hållet. På några månader. Och så kände jag som att jag fick någon maltbeläggning på tungan. Nästan så jag var på väg att köpa en sån där skrapa. För jag hade druckit för mycket dortmunder.
David arbetar på Systembolaget ett par kvarter bort, och har fått tydliga riktlinjer att inte nämna alkoholvarumärken i offentliga sammanhang. Plötsligt får han syn på ett bekant ansikte bakom bardisken.
– Hej pappa!
– Tjena cowboy!
Det är en munter man som kommer fram till bordet.
– Vilka recensioner du får!
– Ja, säger David glatt men lågt.
– Den minst bra var från HYMN, säger mannen vänd mot mig. Den hade något om mastringen.
– Det är flera som haft en syrlig ton men höga betyg, påpekar David. Det är något med män, att de hatälskar mig.
– Jag har bara sett positivt.
– Sydsvenskan var svårtolkad också, men fyra av fem liksom.
– Men Ekstrabladet i Köpenhamn – ”Kongen av Sverige”!
– Inte full pott dock, fast jag var kung av Sverige. Men det är rimligt, sett till historien.
– Och Göteborgsposten, fyra av fem.
– Men den var också skeptisk.
De båda skrattar och samtalet glider över till Hammarbys färska hemmavinst mot IFK Göteborg. När mannen reser sig för att lämna frågar jag om han faktiskt var Davids pappa. Jag får skratt till svar.
– På sätt och vis, säger David.
Agnes Odén, även kallad Nalle, spelar fiol på skivan. Hon och David har spelat ihop i tio år och varit ett par ungefär lika länge. David framhåller lyxen att kunna dela så mycket med sin partner, men också det svåra i att hålla isär jobb och privatliv, att köket alltid är ett kontor.
– Men det är det mest stabila, kanske det enda riktigt stabila i mitt liv – kärleken mellan mig och Nalle. Det får du gärna skriva. Vad är det man säger, någonting med ninety-nine problems eller något sånt klyschigt – det är inte ett av mina problem.
I ”Minst dåliga nu” beskriver David ett par i kris och balanserar på gränsen mot ett uppbrott. ”Aldrig lämna” är en kärleksförklaring, men innehåller också en oro att när som helst kunna bli lämnad.
– Ja men jag tar inte saker för givet. Helt enkelt.
David blir tyst i sju sekunder.
– Eller så är det någon sjukt perverterad grej, att gå igenom mardrömsscenarier innan det har hänt. Perverst och terapeutiskt kanske. Men jag är inte Dr Phil, även fast vi går till samma frisör.
Har hon reagerat dåligt på någon låttext du skrivit?
– Inte som hon har kommunicerat, att hon har mått dåligt över något, men det kan ju vara av pedagogiska skäl. Men jag vet att hon tycker mycket om ”Aldrig lämna”, och det gör jag också. En av mina favoritlåtar… kanske delvis för att det är hennes.
Själv lyssnar David sällan på musik. Annat går i regel före.
– När jag lyssnar på musik så behöver jag antingen ha kört jävligt hårt en dag – helst på Systemet, eller suttit och fått massa gjort på countrykontoret. Och Nalle har gått och lagt sig. Och jag vet att klockan är 22, och jag kan inte hålla på och skriva till folk för då framstår jag som ett youtubefyllo. Då kan jag stämpla ut, och ta på mig lurarna och lyssna på hög volym. Då prioriterar jag att lyssna på antingen nya släpp som jag vet är relevanta, och då blir det lite i studiesyfte – eller gå tillbaka till totala favoriter, och gråta. Och det kan jag göra ganska effektivt, det är en ventil jag har. Det händer kanske en gång i veckan, att jag sitter och bölar med lurarna. Gör du det nånsin?
Nej, inte på det där målmedvetna sättet.
– Jag effektiviserar allt i min tillvaro. Och jag är glad att jag kan göra det ganska enkelt – inte helt på beställning 100 procent liksom, men jag har nog 70 procents effektivitet i det. Och du vet hur det känns efter att man har gråtit, att man blir lättare i bröstet liksom.
“Man kan inte bara låta folk rinna ut i sanden – för det gör de inte, de finns kvar”
En av skivans mest drabbande låtar, ”Nyskrubbat badrum och kök”, är en berättelse om att svika någon som behöver en. David vill ogärna berätta i detalj om de upplevelser låten är byggd på, men säger att det är bra att låten väcker frågor.
– Man måste fan ta sig tid för de som betyder eller betytt något. Man kan inte bara låta folk rinna ut i sanden – för det gör de inte, de finns kvar. Ensamheten märker jag av väldigt mycket i mitt yrke.
– När ska du vara med i DN Kultur då?
Mannen som David kallade pappa är tillbaka.
– Reportaget på onsdag, och recensionen kommer ikväll. Jag har inte läst recensionen. Får jag beställa en köttsallad?
David vänder sig mot mig igen och plockar snabbt upp tråden – han som jobbat i butik i många år vet hur mycket ett enkelt besök i mataffären kan betyder för många som är ensamma.
– Jag är en sådan telefonboomer, jag börjar gärna min dag med att ringa några samtal. Det vet jag är ovanligt – folk tycker man är helt sjuk i huvudet när man ringer – men för mig är det jätteviktigt att kunna säga hej och kolla av, stämma av. Och jag tror att vi ringer för lite. Det kostar fan inte mycket med ett femminuterssamtal till någon man inte hört av på ett tag. Folk är ensammare än man kanske tror. Jag vill säga det – ring. Den du funderat på att ringa senaste veckorna – ring bara. Även om de inte svarar så har du ringt, då är det någon som hört av sig. Är jag pretto nu?
