“An artistic collective existing for the sole purpose of serving our eternal mother”. Med den beskrivningen presenterar sig The Brides of the Black Room, en av den svenska alternativa elektroniska scenens mest originella nykomlingar på senare år.
Igår släpptes fullängdsdebuten Blood and Fire, ett mycket snyggt, dramatiskt, melodiöst och välgjort electropop-album, som också utgör fjärde delen i den följetång som de inledde med sin första ep i början av året.
HYMNs Anton Lindskog passade på att ställa några frågor till tre av det hemlighetsfulla kollektivets medlemmar: Carolina, Ghostheart och Coyote. Vi känner igen dem alla sedan tidigare, bland annat från akter som Priest och The Operating Tracks eller bakom trummorna hos Rein.
När och hur föddes konceptet The Brides of the Black Room?
Coyote: – Idén uppkom från en plats och ett sammanhang. Platsen i fråga existerade ett bra tag innan kollektivet trädde in i “the black room”. Musikaliskt kan man säga att det började med att jag fick insyn i ett av Ghosthearts avsomnade projekt. Jag hittade några intressanta låtar och produktionsidéer och kom med ett förslag om att kasta om lite för att se vad som hände. Sedan ramlade ”The Brides” in, en efter en enligt ett system där bra och fina vänner gick före kompletterande kompetenser. Allt det här skedde under hösten 2019 fram till strax innan pandemin började.
Ni har presenterat er som “an artistic collective existing for the sole purpose of serving our eternal Mother”. Stod samarbetsformen klar från början eller är det något som har vuxit fram efter hand?
Carolina: – Ja, det stod faktiskt klart från början att vi ville arbeta som ett kreativt kollektiv med ett övergripande koncept. Vi hade alla tidigare erfarenheter av bandkonstellationer som kunde upplevas som något begränsande och ville helt enkelt testa något nytt.
Vad ser ni för fördelar med att existera som ett kollektiv snarare än ett “band”?
Carolina: – Band blir ofta pyramidformade – hierarkiska och toppstyrda. The Brides of the Black Room är ingen pyramid, det är ett organiskt kluster där medlemmarna har frihet att röra på sig och delta på egna sätt.
Ghostheart: – Friheten och föränderligheten. Kollektivet saknar hierarki, vilket skapar en väldigt kreativ miljö och låter varje person blomma ut i sin fulla kraft i sitt specifika specialområde. Det gör också att vi hittar synergier och krafter inom gruppen som vi upplever att vi har saknat i gamla mer ”traditionella” bandgrupperingar.
Vem är egentligen “the eternal mother” som ni ofta refererar till?
Carolina: – Den livgivande urkällan.
Ert debutalbum presenteras som fjärde delen i en följetång och har föregåtts av tre eps. Vad binder egentligen ihop de fyra delarna?
Ghostheart: – Vad som binder ihop delarna lämnar vi till lyssnaren och betraktaren att tolka. Det finns många svar på den frågan. Och det kommer fler trådar till den här musikaliska väven längs vägen, som kanske får motivet att klarna – eller tvärtom fler frågor att uppstå. Men en fortsättning blir det i alla fall.
Coyote: – Det är upp till följaren att navigera i vår berättelse. Vår utgångspunkt var ju ganska annorlunda från hur ett projekt eller ett band initialt startas upp. Det här är mer likt en TV-serie än ett rockband.
“Musiken och det visuella inspirerar och föder vart annat, kontinuerligt”
Ni har en väldigt genomtänkt estetik. Hur viktig är den visuella delen i förhållande till musiken?
Ghostheart: – Det visuella och det musikaliska går hand i hand. Uttrycken är bara olika sidor av samma mynt. Musiken och det visuella inspirerar och föder vart annat, kontinuerligt.
Har ni planer på att spela live snart?
Ghostheart: – Självklart! Vi har hundra idéer som vi vill förverkliga och tankar på hur vi vill förnya och utveckla liveformatet samt vad som egentligen kan räknas som en livespelning. Vad det verkligen blir får vi se med tiden.
Coyote: – Det finns grandiosa planer och det finns något mindre planer. Men inget av det kommer att likna den norm, enligt vilken band och artister förväntas framföra sin musik inför publik.
Nämn något som inspirerar The Brides of the Black Room.
Carolina: – Vi inspirerar varandra inom kollektivet.
Coyote: – The KLF, ”Lost”, Banksy.
Och slutligen: Vem borde upptäcka Brides of the Black Room och varför?
Carolina: – Folk som uppskattar kraftfull scandipop och visuellt historieberättande.
Coyote: – Jag tror inte jag gissar allt för vilt om jag påstår att även de som önskat mer av Depeche Mode de senaste 25 åren också kan bli tillfredsställda av den här skivan.
