I onsdags lossnade restriktionerna och skapade möjligheter för livemusik i Sverige igen. Sociala medier fylldes av glädje och många människor hade längtat. För egen del är jag väldigt glad, men har under drygt en månads tid sett ett fyrtiotal spelningar i Danmark. Jag hoppade på tåget direkt när Danmark öppnade och har bland annat besökt två fina festivaler sedan mitten av augusti. Det är ju inte heller så att det har varit omöjligt att se konserter med restriktioner i Sverige de senaste månaderna vilket jag också har gjort. Jag kände därför inte att jag behövde kasta mig ut i onsdags då jag dessutom hade annat planerat, även om det var flera fina bokningar, utan mina första konserter i Sverige efter restriktionerna hävdes ägde rum först två dagar senare.
Regnet öste ned när oktober gjorde entré i Göteborg och prognosen talade om regn i flera dagar. Därför var det skönt att det tillfälligt var uppehåll när jag gick uppför backen till Stigbergstorget och Fyrens Ölkafé. Punkbandet Blisterhead från ”västgötaslätta” skulle ha releasespelning för albumet The Stormy Sea som släpptes tidigare i år. Det är första albumet på evigheter från denna härliga kvartett.
Konserten inleddes vid niotiden och The Stormy Sea spelades från början till slut. Inledningsspåret ”Bad Moon” är en favorit och fick publiken att börja röra sig även om det var lite trögt. Det såg ut som att pandemiuppehållet fortfarande satt lite i benen. ”Skeleton” och ”Devastation Army” fick dock igång tillställningen och därefter blev det en fin punkfest på Fyrens. Skivan avslutas med grymma ”Pass the Guns” och då hade det gått cirka 25 minuter av konserten så det fanns även tid för äldre låtar och bandet spelade därför deras livefavoriter. Denna del inleddes med ”I Deny It” och avslutades med klassiska ”The Sound of Unity” från debutplattan Punk Royale. Intensiteten i lokalen ökade ännu ett snäpp och det blev en härlig avslutning på konserten. Det var fint att få stå framför en punkscen igen.
Jag lämnade Fyrens och gav mig ut i regnet över Karl Johansgatan, men min kväll var inte slut med detta. På Café Hängmattan, några rejäla stenkast västerut, spelade Maddox Street en stund senare. Tretton gulaktiga glödlampor hängde i ett snöre över scenen i den snyggt nyrenoverade lokalen medan fyra röda strålkastare skänkte ett behagligt ljus.
Kvartetten gick på scen 22:30 och inledde med ”Honey, Please”. Den välbesökta lokalen gungade igång och vi kastades tillbaka till 1970-talet på ett modernt och vackert sätt. Bandet beskriver musiken som en mix av psykedelisk rock ’n’ roll, med kraftiga influenser från 1960- och 1970-talet, och den beskrivningen håller jag verkligen med om. De tunga gitarrslingorna tog tag i oss och rytmsektionen höll ordning på det mesta. Trummisen Micael Karlsson var en stor behållning under hela konserten, men annars kretsade det mesta kring sångaren och gitarristen Dylan Brock. Höjdpunkterna var flera och om jag bara väljer tre blir det ”Come On (Get Yer’ Led Out)”, snygga ”Psych” och ”Wanna Be Your Lover” i slutet. Vi bjöds även på några covers där Fleetwood Macs klassiker ”Stop Messin’ Round” bjöd på kvällens snyggaste gitarrsolo.
Klockan var runt halv tolv när musiken tystnade och jag återigen gav mig ut i regnet. Minnesbilderna från den hoppande publiken i slutet fick mig spontant att tänka att det är över, att pandemin åtminstone tillfälligt har fått backa. Det gjorde att jag gick med ett extra stort leende på trottoaren medan regnet fortsatte att ösa ned.
