Det var en strålande fredagseftermiddag i Göteborg. Septembersolen värmde och det var mycket folk i rörelse utmed Kungsportsavenyn när jag gick mot Götaplatsen för att träffa Amanda Jerlov. Hon har släppt två singlar under sommaren och har mer på gång så jag var nyfiken på att lyssna på hennes tankar kring hennes musik och lite annat.
När jag svängde in på Geijersgatan såg jag Amanda på uteserveringen till Viktors Kaffe och jag satte mig vid hennes bord. Vi fick snabbt varsin kopp kaffe och började prata.
Hur började musiken, Amanda?
– Jag har alltid sjungit, ända sedan jag var liten, och jag har alltid tyckt att det är roligt att stå på scen. För några år sedan föddes en tanke om att bli musikalartist så jag flyttade till New York och gick på New York Film Academy. Men det var inte min grej. Jag ville ju egentligen bli popartist så jag stannade vid pianot och började skriva låtar istället. Det var 2018 och jag tänkte att om något ska hända får jag göra det själv. När jag kom hem 2019 tog jag därför kontakt med alla jag känner som håller på med musik. Men det var bra att jag åkte till New York ändå. Jag ångrar inte det. Det var så lärorikt.
”För några år sedan föddes en tanke om att bli musikalartist så jag flyttade till New York”
Du släppte din första singel ”One Not Two” i början av juli. Vad kan du berätta om den?
– ”One Not Two” skrev jag tillsammans med Kajsa Klemets när vi var på sånglägret ”Music Factory”. Jag kontaktade henne när jag kom hem från New York. Vi skrev den för ungefär ett och ett halvt år sedan och Julez producerade. Jag tycker om den men den känns så gammal, säger Amanda med ett leende.
Debutsingeln fick ganska stor uppmärksamhet och hamnade på flera spellistor på Spotify. På kort tid har den spelats nästan 18000 gånger där. Hur känns det?
– Det är så kul. Jag var så rädd när jag släppte den. När jag skickade den till distributören kändes det precis som att jag hade lämnat in ett skolarbete. Det var läskigt då, men jag är så glad att jag gjorde det nu.
Hur går det till när du skriver låtar och spelar in?
– När jag kommer till en session gillar jag att ha ett tydligt koncept att jobba med. Sedan brukar jag, producenten och om det är med en annan låtskrivare börja med ackord. Därefter letar vi efter lite roliga melodier och när vi satt det brukar vi gå in i texten. När låten är färdig jobbar vi vidare med produktionen och till sist spelar vi in lite sång.
”Det är ungefär som att jag åker tillbaka till 1980-talet och möter en producent och spelar in”
– Jag tycker att det är särskilt kul med texterna, med ett personligt koncept. Jag vill att låtarna ska låta lite gamla, men med texterna blir de moderna. Det är ungefär som att jag åker tillbaka till 1980-talet och möter en producent och spelar in. 1980-talet är så fint, konstaterar Amanda med glittrande blick.
– Men annars blir det lite olika med inspelningar eftersom jag inte är producent.
Du släppte uppföljaren till ”One Not Two” i augusti. Hur ser du på ”Like You Do”?
– Den är ännu äldre, skrattar Amanda, och konstaterar att det var en av de första låtar hon skrev. Jag tycker om den väldigt mycket och med den låten förstod jag vilken musik jag ville skriva. Det ska vara skratt och inte så allvarligt. Man ska kunna belysa jobbiga grejer med lite humor. Saker blir generellt lättare att hantera om man kan skratta åt dem.
På Spotify står det, kort och gott, ”probably the most un-mysterious person on the planet” i din artistbeskrivning. Kan du utveckla det?
– Haha, jag är en otroligt ”omystisk person”. Jag har inga hemligheter. Alla jag känner vet allt om mig. Det är härligt att vara öppen och bjuda på sig själv. Men egentligen var det bara något jag skrev. Jag tycker att det beskriver mig ganska bra. Jag ville inte skriva en lång harang så därför blev det en kort slogan istället.
Amanda är väldigt generös med att berätta om sig själv och sin musik. Hon berättar med stor inlevelse och glädje och det är så tydligt att hon har hamnat helt rätt med det hon gör. Kaffet har svalnat för länge sedan och jag lyssnar med spänning på hennes historier som dock inte alltid beskrivs i dur.
Redan i slutet av september är det dags för en ny singel. Har du en plan att släppa en singel per månad även framöver?
– Ja, det var tanken från början, att vi skulle släppa den i slutet av september, men nu kommer den nog inte förrän i oktober istället. Sedan blir det en singel till före nyår. Nej, det har aldrig funnits en tanke att släppa en singel per månad.
Vad kan du berätta om den nya singeln och vad heter den?
– Den nya singeln heter ”Feel Good”. Då tänker man säkert att det är en ”feelgood-låt”, men det är det inte. Jag önskar att jag vore en odramatisk person som inte fastnar i tankar, men jag tänker ganska mycket. Trots att jag mår bra blir det ofta komplicerade tankebanor. Jag kan göra saker mer komplicerade än vad de är, men jag är väldigt bra på att skratta åt mig själv också. Denna låt handlar lite om det. Den skrevs i ett mörkt Örnsköldsvik.
Nästa år är det dags för en EP. Kommer den samla singlarna som släppts under sommaren och hösten eller kommer den innehålla helt nya låtar?
– Singlarna som har släppts hittills är mer uppvärmning. EP:n kommer att innehålla nya låtar, men i vissa fall kommer de nya låtarna först att släppas som singlar. Vi får se hur det blir. Jag vet inte exakt nu.
Du har hittills släppt din musik digitalt, men kommer EP:n även i fysisk form?
– Ja, tanken är att EP:n ska släppas på vinyl, mycket för att min pappa älskar vinyl. Han är gammal DJ. Det är så häftigt att kunna hålla plattan i handen och det blir mer värde då. Det knyter ihop säcken, säger Amanda med ett leende och med något drömmande i blicken.
Jag vill gärna höra dina låtar live. Har du planer på att spela live framöver?
– Jag har lite olika planer framöver, men inget konkret just nu.
Det kommer definitivt bli en spelning i samband med EP-släppet och förhoppningsvis blir det en spelning i Stockholm under hösten. Det är så roligt att spela live och det var så länge sedan. Det ser jag fram emot.
Vi lämnar Viktors Kaffe, men samtalet fortsätter när vi promenerar utmed Geijersgatan mot Vasastan. Vi skiljs åt på Vasagatan och Amanda går i riktning mot Valand medan jag går till Pustervik. Jag sätter mig på uteserveringen och lyssnar på musiken som DJ:n spelar och tänker på det där Amanda sa om att kunna skratta åt sig själv i vissa situationer. Det är en otrolig styrka att kunna göra det och att därmed kunna avdramatisera olika händelser. Jag ser en minnesbild av Amandas skrattande ansikte framför mig och fortsätter långsamt min fredagspromenad med ett leende.
