Sibille Attar: ”Varenda låt jag gör är storytelling”

Foto: Nina Andersson Voigt

Sibille Attar är aktuell med albumet A History Of Silence. HYMNs Joseph Pollack träffade henne på Teaterbaren i Stockholm. Läs intervjun nedan.

Det var tre år sen sist som du intervjuades för HYMN, det har ju hänt en hel del sen dess, minst sagt. Pandemi och ny skiva bland annat. Vi kan väl börja lite med pandemin, du är rätt uttrycksfull på Twitter om det kulturpolitiska läge som pågått senaste tiden.

– Ja, twitter har blivit min lilla skitpåse där jag spyr ut mina åsikter, men jag tänker att jag ger mig själv rätten att göra det någonstans. Så håller jag mig mer på mattan på Facebook och Instagram. Sen har jag så himla få följare där också, det är mest kompisar. Jag upplever Twitter mer som ett forum för politik än de andra. Men jag har inte blivit cancelled eller drevad mot än, i alla fall.

”Det finns kanske en bild om en artist som en mystisk varelse. Och jag har aldrig varit särskilt mystisk”

Det känns som att du redan innan du blev aktiv på Twitter var angelägen om att prata artisters rätt till gage och scentid. 

– Det har jag gjort mer eller mindre under hela min karriär. Och det har väl fluktuerat kan man säga, det är inte helt opåverkat av att läget är som det är. Det är inte en helt lätt sak att prata om som artist, om man samtidigt släpper skivor så kan det lätt uppfattas som att man är missnöjd med sitt egna släpp. Det finns kanske en bild om en artist som en mystisk varelse. Och jag har aldrig varit särskilt mystisk. Under början av min solokarriär pratade jag inte så mycket om det som jag hade velat…

(Här börjar ”Dina händer är fulla av blommor” av [Ingenting] spelas på teaterbaren vilket distraherar Sibille Attar eftersom hon sjunger i nämnda låt)

– Men gud vad obehagligt. Jag jobbade på restaurang när den här låten släpptes, jag hade precis flyttat till Sverige och restaurangchefen ville spela låten medan jag jobbade. Usch, fruktansvärt. Vart var vi?

Du höll på att prata om att du ville prata mer i början i din solokarriär om artisters rättigheter.

– Just det. Man fick en känsla av att man inte borde prata om det, inne i storlbolagsvärlden där man kanske än mer vill sälja in drömmen av hur det är att vara en artist.

Är det till den yngre generationen man tänker att man ska sälja in den bilden? Någon slags osexig diskbänksrealism om det framkommer att en artist har svårt att betala hyran?

– Ja kanske. Jag hade en medarbetare som sa rakt ut att jag inte ska prata om pengar i intervjuer. Då hade jag nyligen fått frågan i en intervju vad mitt mål som artist var och då svarade jag att jag bara ville kunna leva på min musik. En ganska låg ribba, kan jag tycka. Jag är ju bara intresserad av en sak egentligen och det är att göra musik. Och jag gillar att spela skitmycket. Det är mina stora huvudintressen, det är mitt yrke, mitt hantverk och det är det enda jag kan.

Är det så i musikerbranschen att man behöver vara lite entreprenör för sig själv också? Inom film så måste man ju pitcha och sälja in idén om ett manus. Men som musiker kanske musiken får tala åt en?

– Ja, eller snarare storytelling om en som musiker. Men det är ju det enda jag gör, känns det som. Varenda låt jag gör är storytelling. Men att sälja in själv och entrepenörsskap, det har jag alltid haft svårt för. Det kanske är på grund av att jag haft en dålig relation till mig själv, så jag kanske inte till 100% vetat vem jag har varit i alla lägen. Vem är det då jag ska skriva en biografi om?

Om vi går över till att prata mer om din musik nu istället.

– Ja, please!

”På Plan B i Malmö var det väldigt många som aldrig hade sett mig tidigare och som var jättepeppade och glada”

Hur känns det att spela live igen?

– Det har varit helt underbart. Gråtstämningar. Man känner att det finns ett uppdämt behov. Men jag har under mina livespelningar behövt banta ner väldigt mycket på grund av de dumpade gagerna. Inte kunnat ha med mig egen ljudtekniker, kört bilen själv. Så jag har inte kunna njuta lika mycket som jag kanske hade velat. Men det har såklart varit helt underbart. Folk verkar också gå på livegrejer nu bara för att det är live. På Plan B i Malmö var det väldigt många som aldrig hade sett mig tidigare och som var jättepeppade och glada.

Foto: Nina Andersson Voigt

Vad har du på agendan framöver som musiker?

– Jag har massa roliga grejer på gång! Jag skrev musiken till en Dramatenpjäs 2020 som behövde skjutas upp på grund av pandemin. Så den kommer komma år 2022, en pjäs Sara Stridsberg har skrivit och Rebecka Hemse regisserar och den är klar. Det var ett riktigt antiklimax, den byggdes upp och började repeteras. Sen fick den rivas ner. 2022 är det tio år sedan jag gick solo och släppte under eget namn, (EP:n The Flower’s Bed). Jag har rotat lite i mina gömmor och hittat lost tracks från den tiden som jag tänkte släppa då. Kanske även några lost tracks från Palomas Hand och senaste skivan. Sen hade jag faktiskt tänkt släppa ett nytt album på slutet av året.

Hur ser den kreativa processen ut för det kommande albumet i jämförelse med din senaste platta?

– Jag tror inte jag kommer mixa nästa skiva, det gjorde jag på A History of Silence och det var skitjobbigt. Även om det var otroligt kul och det gick förhållandevis bra. Jag skulle vilja vara mindre själv den här gången. Det säger jag i och för sig inför varje album och blir bara mer själv för varje album jag gör. Så vi får se. Jag är för samarbeten och att lyssna på andra konstnärliga idéer, det är bara det att jag vill bestämma över min egna skiva.

Du har gästat På Spåret som är en av de mer creddiga programmen man kan gästa som musiker. Skulle du kunna tänka dig att ställa upp i Så mycket bättre?

– Kanske. Om jag får frågan så tar det beslutet då. Men jag har sjungit andra människors musik så mycket i mitt liv. Stått på scen och uttryckt andra människors känslor. Jag är mer intresserad av att skapa egen musik nu.

Är du som musiker en 9-5-människa, där du jobbar vanliga kontorstider, eller går du mer på känsla och plötsligt spelar in en låt hemma?

– Jag är superanal! Svennig på det sättet. Jag behöver en ruta att jobba i, då kan jag tänka fritt. Jag skulle tappa fotfästet annars. Om man bara sitter och väntar på att inspirationen ska komma, då kommer den inte.

Jag har tre slutfrågor, din största lärdom du fått som musiker?

– Att alla idéer är värda att testas och att nästan ingenting är omöjligt om jag fokuserar på processen mer än slutresultatet och inte värderar. Sen klarar jag inte alltid att leva som jag lär.

Den största lärdomen du fått av pandemin?

– Att dom som gör det jag gör är viktiga. Jag har fått höra innan att vi inte är viktiga. Men jag märker nu att min röst är viktig. Viktigare än någonsin kanske.

När är det du skrattat som allra högst? Det första som kommer upp i huvudet om du tänker på någon gång du skrattat riktigt mycket.

– När jag födde mitt barn. Inte under tiden, det var en fruktansvärd förlossning. Men när jag hade mitt barn på mitt bröst efter det så skrattade jag och grät av glädje. Det var så sjukt! Jag har fött ett barn. Det var en abstrakt upplevelse.

Sibille Attar spelar på Oceanen i Göteborg 2/10 och Slaktkyrkan i Stockholm den 18/11