Det fortsatte att regna och blåsa under fredagen. Jag kan inte påstå att jag var särskilt störd av det när jag promenerade utmed Vester Allé för att besöka smash!bang!pow! dagsfest vid lunch. Det var massor av event och konserter under dagen och detta valde jag.
Platsen var RADAR i en gammal industribyggnad, inte långt ifrån Musikhuset, och stället var perfekt. Det var mörkt, scenen på perfekt höjd, en lång bar i bortre delen av lokalen och många festivalbesökare i publiken. Jag hann inte dit från början, men kom strax innan PRISMA gick på scen. Jag såg PRISMA så sent som för några veckor sedan under Frigjort Festival på Christiania, men då spelade de utomhus.
Vid 13-tiden gick de på scen och inledde med ”Devils Eye” i rött sken som snabbt följdes upp av ”Seven Greedy Girls” och hela huset gungade. Det lät strålande och fortsatte sedan på inslagen väg med lugnare låtar, som till exempel ”Dear Jane”, till grymma ”I Never Wanted to Meet You” i slutet. Spelningen höll på cirka 25 minuter och var en perfekt inledning på festivaldagen. PRISMAs låtar växte ytterligare ett snäpp i inomhusmiljön.
Därefter blev det en kort paus innan det var dags för norska Hôy La. Bakom artistnamnet står Ingri Høyland och vi pratar om elektronisk musik, ofta med en stor och tung ljudbild och ibland åt det drömska hållet. Hon hade med sig två andra musiker och tillsammans skapade de en fin stund. Höjdpunkterna var ”Please” i början och ”Queen” i slutet. Den senare i ett vackert rött scenlandskap där röken rörde sig som lätta dimmor. Det var väldigt vackert.
Jag lämnade RADAR och gick till HeadQuarters. I den fina källarlokalen hade Westside Music Sweden bjudit in till konserter med några svenska artister. Det var en grym inramning och massor av folk. Festivalfredagen var dessutom helt slutsåld.
Först ut var Göteborgsbaserade SUNHILL och redan under soundcheck steg förväntningarna. Kvartetten gick på scen halv fem och inledde med ”All Above” i vackert rött sken. Bandets låtar växte till giganter under konserten och soundet påminde inte så mycket om hur låtarna låter på skiva. Det är en styrka att ett band kan förändra ljudbilden på det sättet.
Nu fick jag äntligen se SUNHILL live, efter att ha missat dem vid flera tillfällen av olika anledningar, och faktum är att det var bättre än jag kunde tänka mig. När underbara ”Spot in the Shade” fyllde den dansande och hoppande lokalen stod tiden helt stilla.
Därefter var det dags för Browsing Collection som jag tyvärr inte har lika bra koll på. Det är en kvartett från Skövdetrakten som spelar hårdare rock och de gick på scen halv sex. De skickliga musikerna fick snabbt med sig publiken och det lät grymt bra. Det var bandets första spelning i Danmark och under den halvtimmeslånga konserten var ”One Time a Year” och ”Hi But No” höjdpunkter. Jag ser redan fram emot nästa spelning med denna grymma kvartett.
Sist ut i Westside Music Swedens regi var Bror Gunnar Jansson och det var en trio som gick på scen halv sju. Senast jag såg Bror Gunnar Jansson var det som enmansorkester så det var kul att det var med bas och trummor denna gång. Och vilken konsert vi bjöds på! Det var en mycket större och hårdare ljudbild än jag någonsin har upplevt med honom och musiken tog tag i mig, skakade om mig, lyfte upp mig och slängde sedan tillbaka mig på golvet. Wow, så bra det var! ”Spray It!” berörde mig särskilt och det är bara några dagar tills nya albumet Faceless Evil, Nameless Fear släpps. Det ska bli väldigt spännande att få höra den plattan.
Om man ska anmärka på något under denna svenska del av festivalen, både under Browsing Collections och SUNHILLs spelningar, var det sångljudet. Sången försvann tyvärr ofta och jag upplevde detsamma på HeadQuarters under torsdagskvällen så jag tror inte att det hade något med banden att göra. Däremot var sångljudet klart bättre under Bror Gunnar Janssons konsert. Hur som helst, jag är övertygad om att samtliga tre fick flera nya lyssnare efter dessa konserter och jag reflekterade en stund senare över att de tillsammans, märkligt nog, lyckades sammanfatta stora delar av mitt musiklyssnande genom livet, rent genremässigt, på 1,5 timmar!
Jag stannade kvar i krokarna runt HeadQuarters, dels för att det var en favoritlokal under festivalen och dels för att danska ORCAS stod på tur. Jag har försökt se dem tidigare, men inte lyckats, så jag blev glad av att de var med i festivalprogrammet. ORCAS musik har rötterna hårt rotade i 1960-talets glansdagar och jag har spelat flera av deras låtar massor av gånger. De fyra musikerna gick på scen strax före åtta och gav oss en bländande halvtimme. Om reverbmattorna funnits tidigare under kvällen var nivån höjd ytterligare ett snäpp här. Höjdpunkterna var ”En Sky Af Tung Rög” i ett rasande tempo och grymma ”Tunge Sten” i slutet.
I Musikhuset var det hur mycket folk som helst och köerna var tyvärr långa, precis som kvällen innan. Men nu började jag vänja mig så jag smålog mest och gick mot Lille sal där LINN skulle spela. LINN släppte sin debut-EP Happy Metal i höstas och titelspåret har blivit en favorit. Bakom artistnamnet står Linn Holm, även känd från Köpenhamnsduon The Bowdashes. Hon gick på scen tillsammans med sina fem medmusiker klockan nio. ”Happy Metal” inledde i vackert blålila sken och det kändes just då lite märkligt att sitta ned, men sedan sänktes tempot och det kändes lite mer naturligt att LINN uppträdde inför sittande publik. Konserten var fin och LINN är en grym sångerska.
Jag stannade kvar i Musikhuset och gick till Klubscenen där RØR skulle göra sin första spelning någonsin i sådana här sammanhang. Det är ett nytt projekt av Marie Rørbæk, även känd från bandet UBLU, och vi pratar om postpunkig dark pop i en elektronisk grund. Tre musiker gick på scen halv elva och inledde en härlig spelning i en trång och varm konsertlokal. Maries energi smittade snabbt av sig på publiken som dansade med i de rytmiskt varierade låtarna. Det ska bli spännande att följa RØR framöver.
Min kväll avslutades, där dagen inleddes, på RADAR med Köpenhamnsbandet Leizure. De gick på scen strax efter midnatt och jag tror att detta var den längsta konsert jag såg under festivalen. Oftast var spelningarna under festivalen cirka en halvtimme, men denna nådde nästan en timme och det är jag glad för. Det blev nämligen en strålande konsert, full av energi och den lite röriga ljudbilden skakade om oss rejält. Konserten handlade mycket om fjolårets fina album Primal Hymns där snygga ”Caveman”, ”Sacred Territory” och en rasande version av ”Sylvia’s Comedown” i slutet var tre höjdpunkter. Det satte punkt för en lång och riktigt fin festivaldag.
Jag lämnade RADAR och SPOT-festivalen för denna gång med massor av fina intryck och konsertupplevelser. Konserterna på de ”riktiga” klubbarna var oftast de som gav mig störst behållning. I Musikhuset var det betydligt svårare att skapa den rätta atmosfären för rockmusik, som jag upplevde det. Köerna kan jag inte riktigt släppa och det bör gå att strukturera bättre för stundtals trodde man nästan att man var med i en sketch.
Några bruna lönnlöv låg slagna på de våta kullerstenarna i septembernatten, men de flesta hängde kvar gröna på träden i lyktstolparnas sken. Snart gulnar de och det börjar bli höst på allvar. Jag stannade en stund och tittade på de vackra bladen medan ännu ett långsamt fladdrade mot marken. Dessa två dagars upplevelser i fina Aarhus kommer att värma fint när det blir allt mörkare. Det är jag helt säker på och, bäst av allt, är att livescenen är tillbaka på riktigt, åtminstone i Danmark. Jag fortsatte min promenad genom natten och tänkte på LINN:s ord, happiness is real, under hennes konsert. Ja, exakt så är det.
