Nej, du behöver inte kontrollera dina högtalare. Det ska låta så här.
Innan HEY WHAT avklaras går vi tillbaka till 2018, till släppet av föregångaren Double Negative. Low, vars vemodigt egensinniga musik började refereras till som slowcore på 90-talet, överraskade med ett nytt sound som fullkomligt dränkte melodierna i brus, oväsen och söndertrasade gitarrer. Det lät tveklöst mörkt, på gränsen till kompakt nattsvart.
För mig, som sedan många år var ett stort fan av bandet, var det något som skavde. Kanske var det ett för långt steg från vad jag hoppats på och förväntat mig. Jag kände instinktivt att en genomlyssning av Double Negative var samma typ av upplevelse som att läsa Faulkners Stormen och Vreden. En egentligen greppbar, rättfram historia försvårades medvetet och krävde oändlig tolkning och frustrerad koncentration för att överhuvudtaget verka hänga ihop. Jag behöver i efterhand stå för min kanske otåliga oförståelse och medge att även om jag kunde respektera upplevelsen så kunde jag inte fullt ut uppskatta den.
Då spolar vi fram till dags dato. HEY WHAT påminner på många sätt om föregångaren. Produktionen innehåller på många ställen samma digitala manipulation, distorsion och filter av sprakande oväsen. Skillnaden mellan de två albumen rör främst melodierna. Här är de starkare än på åratal, och denna gång tydliga i förgrunden av ljudbilden. Istället för att dränkas går nu melodi och stämsång hand i hand med bruset.
Spår som inledande ”White Horses” eller slutspurtens ”More” är starka redan i grunden men höjs till oanade nivåer med hjälp av samma ljudbild som hade en tendens att alienera på föregångaren. Texterna är genomgående sorgset reflekterande men utan att bli alltför pessimistiska. Det är konstiga tider men hoppet är kanske inte helt ute trots allt. ”Days Like These” kan ovanpå allt vara årets vackraste låt, även när den skorrar som mest.
Double Negative var ett modigt steg i en ny riktning men då den kändes mer som att frustrerat försöka lösa upp oändliga knutar i hoptrasslade hörlurssladdar är HEY WHAT som att skala av lager efter lager av presentpapper för att slutligen nå fram till kärnan, belöningen, den stora gåvan: ett mästerverk som mycket väl kan vara höjdpunkten i en nästan trettio år lång karriär.
