Maffig ljudmatta när Ellen Ripley spelade på Fyrens Ölkafé

Jag minns när jag såg filmen Alien första gången i min ungdom. Sigourney Weaver gör en lysande roll i Ridley Scotts rymdthriller från 1970-talet. Det är en magisk film och jag minns att jag var lite skärrad när jag cyklade hem från min kompis den där eftermiddagen i mitten av 1980-talet. Sigourney Weavers rollkaraktär heter Ellen Ripley och gissningsvis har det inspirerat bandet Ellen Ripley som hade releasegig på Fyrens Ölkafé igår kväll. 

Kön var ganska lång utanför Fyrens Ölkafé vid 19:30 och en stund senare var det mysiga stället vid Stigbergstorget fullsatt. Förväntansfulla konsertbesökare hänvisades till stolar och bord och i den dunkla lokalen hängde ljusslingor i taket och instrumenten stod på scenen och väntade på musikerna.

Kvartetten gick på scen ungefär en timme senare och fyllde snabbt rummet med en maffig ljudmatta. De inledde, passande nog, med titelspåret på nya albumet Leave the Lights On och det lät fint från början. Ljudet var genomgående bra, men sången låg lite långt bak i ljudbilden, som jag upplevde det. 

Ellen Ripley spelade ungefär en timme och det mesta kretsade kring det nya albumet som har blivit en liten rockfavorit för min del under sensommaren. Höjdpunkterna var ”Time and Motion” och ”Body Pact” tillsammans med alla härliga temposkiftningar och Emma Lagerbergs underbara Hammondslingor. Orgeln bubblade fint under hela spelningen och la grunden till den kompakta ljudmattan. Detta vill jag gärna höra snart igen. 

Fredagen bjöd på härlig sommarvärme under dagen, men när jag gick ut på Fyrens uteservering efter konserten var det höstmörkt och det hade börjat regna. Spårvagnarna transporterade festsugna göteborgare och helgen kunde inledas.