Så kom då den dagen som alla väntade på. Fasade inför. Längtade efter. Fruktat. Det är med en otroligt tudelad känsla jag lånar ett öra åt sveriges största musikexport genom tiderna och deras nya singelsläpp.
Jag vill hävda att det var Rage Against the Machine som startade allt det här. När de 2007 bestämde sig för att återförenas. Sedan följde en sjö av band vi som växte upp under 1980 och 1990-talen som också tänkte att det var på tiden att kanske samlas i replokalen igen för att dra några ackord och njuta av den gamla goda tiden. Kanske att någon rentav vill höra en ny skiva. Listan är för lång för att nämna alla återföreningar.
Men den återförening som större delen av västvärlden väntat på, var den som ägde rum igår. Den som sedan 1981, under mystiska former legat och pyrt. Det där namnet vi svenskar alltid fått dras med vart än i världen vi kommer. ABBA är tillbaka.
Det är svårt att sätta fingret på känslan. Å ena sidan känns det dumt att väcka ett mytomspunnet monster, men å andra sidan är det ju fortfarande Björn och Benny vi pratar om. Och varför det är ett argument i sig måste vi ta oss ner på musikernivå.
Jag skulle en gång spela en Björn och Benny-låt på ett dop. Vilken låt minns jag inte. Men jag minns att mitt kaxiga jag tänkte att ”den låten tar jag ut på en timme kvällen innan” men det kan vara ett av det högljuddaste skotten i foten jag någonsin åstadkommit. Låten gick inte att ta ut. Den var för intrikat. Alla invävda melodier jag inte ens funderat över förut, som gick om varandra och kom in i låten och gick ut igen, var för avancerat. Dagen efter fick jag spela en halvmesyr-cover.
Björn och Benny är så långt bort ifrån den indiegenre jag vanligtvis lyssnar på och spelar som man kan komma. Men samtidigt, rent musikaliskt är det inte långt ifrån genialiskt. Anledningen till att ABBA hade så fantastiska låtar är för att låtskrivarparet kan få något otroligt avancerat att låta superenkelt och svängigt. Men i grunden ligger ett tänk som ingen annan i popmusikhistorien kommit i närheten av.
A-sidan från singeln som kom igår, ”I Still Have Faith In You” har samma avancerade recept som Björn och Benny blivit kända för. En svårmodig ballad som enligt min tolkning är en reflektion över hur de lämnade musikvärlden för 40 år sedan. Om att säga förlåt och hur bittersweet det är att lyssna på det igen.
Men det hörs också att de blivit äldre. När de var yngre kom de undan med inte helt perfekt engelska. Men när tekniken tagit enorma kliv framåt under 40 år låter svengelskan mer som dålig engelska än något annat. ”I Still Have Faith In You” låter också som att den är skriven på något föråldrade instrument. Keyboards som tog upp plats i hemmastudiohörn under det sena 80-talet och det tidiga 90-talet. Något låten dock tar med sig är den sedvanliga oförutsägbarheten hos Björn och Benny. Fast med mer svulst i orkesterarret.
Men produktionsmässigt passar det inte. Det hintar åt ett gammalt ABBA men utan Mikael B Tretow håller det inte riktigt. Han hade gett båda spåren ett par dimensioner till. Låten är inte särskilt bra heller och låter mer som att den skulle kunnat vara en bortvald låt från Kristina från Duvemåla. Den behöver ett sammanhang som låt i sig. Det ska bli intressant att höra vad den kan göra för jobb med nio andra låtar runtomkring sig på det kommande albumet.
Där ”I Still HAve Faith In You” förlorar på någon sorts musikal-mållinje, hade ”Don’t Shut Me Down” varit en mer naturligt sätt att återvända som band efter 40 år. Samma produktion blir som den föregående låten här mer en del i discogroovet som de en gång i tiden blev kända för.
”Don’t Shut Me Down” erbjuder samma oförutsägbarhet och ett mer retronostalgiskt sound och skulle varit ett mer värdigt första intryck om ABBA valt den som ensam singel. Här hörs direkt vilka det är och disco-eran är för ett ögonblick tillbaka. Det är en fantastisk återblick på en genre som försvann för fyra decennier sedan. Bygget i versen, den ökande intensiteten, och sedan en hittig refräng där Björn och Benny tyvärr förvandlas till ”hej vi är Björn och Benny” igen, med en aning för mycket kristyr på en annars väldigt svängig passning till 70-talet.
Som låtar hör varken ”I Still Have Faith In You” eller ”Don’t Shut Me Down” hemma i musikåret 2021. De är två låtar som passar ett band som fortfarande kan göra svängiga och nostalgiska låtar men definitionen på hit har ändrats sedan 1981. Hade ingen vetat vilka det var från början hade de blivit förpassade till krogscenen, om det ens någonsin släppts. Naturligtvis kommer de undan med att de är just ABBA.
Det jag önskar att dagens generation låtskrivare tar med sig av det här är att för en stund låna ett öra åt Björn och Benny. De två är unika i sitt slag – deras intrikata finarbetande med små detaljer, arbete med melodier och oförutsägbarhet i ackordstruktur. För om alla nutida producenter skulle gå en skola i låtstruktur kanske vi skulle slippa diskussionen huruvuda Olivia Rodrigo snodde material från Paramore eller inte.
Jag kommer säkert att lyssna fler gånger på låtarna. Men de har en redan inarbetad hörna för sig själva där de kommer att hamna. De är ju trots allt ABBA.
