På Debaser Strands uteservering sitter en man i läderjacka och randig tröja och dricker öl. Klockan är strax efter fyra och mellan tuggorna med nachochips spyr han galla över DJ:en, en ranglig kille i Junior Brielle-frisyr som underhåller ett par gräsänder med dancehall och afrobeat. Han försöker, med illa dold desperation förklara för alla som sitter intill om klubben han besökte i Kingston, vars namn han nu glömt, där han stod rygg mot rygg med Lee ”Scratch” Perry och en DJ spelade hela kvällen medan en kille hällde öl i hans mun. Han har längtat tillbaka dit hela resten av sitt liv. Han minns inte ens om den hänt.
Två pojkar turas om att försöka åka ner för en skateboardramp på en kartongskiva. Sommarlovet dammar omkring dem med ändlösa dagar då man inte kan göra så mycket alls annat än att spela playstation på mattan i vardagsrummet eller kasta kottar mot fåglarna i trädkronorna. Det är för långt att cykla till stranden och det finns ingen som kan skjutsa dem. Dagarna varar för evigt. Ibland hör de ljudet från festerna i studentlägenheterna genom öppna balkongdörrar, och musiken de spelar därinne. Om sju år har de tagit studenten. Då har de glömt varandra.
För att inte drabbas av värmeslag stannar en kvinna på resa genom Grekland vid en liten hörnbutik och köper vatten. Hon blir stående i den artificiella kylan och doften av rengöringsmedel och lyssnar till den vackraste låt hon någonsin hört. Hon vill fråga vad det är som spelas men kan inte språket och bussen går snart så hon betalar och försvinner ut i värmen igen. Hon vet fortfarande inte vad låten heter.
Varje sommar måste någon gång ta slut – det vet vi, precis som varje utekväll, skiva eller glas. Kvar finns till slut bara saknaden, det enda som är konstant.
Få verk har kommit så nära att kapsla in detta som The Avalanches debut Since I Left You. I sin ursprungliga recension skrev Andres Lokko att The Avalanches dansanta tropicanamix var gjord för att träffa andra som gillar samma sak, och det är rätt till viss del – Since I Left You är gjord för att träffa andra som gillade samma sak. För allting utspelar sig i perfekt. Och det är därför som Since I Left You, än idag, är unik i sitt slag.
Carl Jung menade att vi föds med en viss sorts arketyper, ett kollektivt undermedvetet vi delar utan att egentligen veta om det. Teorin är luddig- Jung menade att detta inte gick att sätta ord på, eftersom det plötsligt gjorde det specifikt, subjektivt. Det kollektiva undermedvetandet var snarare än känsla, en bild, vi alla delade utan att vara direkt medvetna om det. Först när det uppenbarade sig avslöjade våra likartade reaktioner att jo, detta var någonting vi hade gemensamt.
Med Since I Left You fann The Avalanches en berättelse som vidrörde vår delade saknad. Av det som varit men som nu aldrig kan komma tillbaka, eftersom allting förr eller senare måste ta slut och glasen från gårdagen måste städas upp. Vad som till en början låter som en soldränkt klubbrunda och samplefest utan dess like vecklar snart ut sig till ett enda långt bitterljuvt kärleksbrev till musiken som varit.
Samplandet i sig bär på något djupt melankoliskt- återanvändandet av en röst som i många fall sedan länge gått ur tiden. Robbie Chater och Darren Seltman, som då utgjorde The Avalanches, samlade in back på back med skivor, många sedan länge bortglömda. Hela skivan är uppbyggd på ekon av fester som nu sedan länge är över – Chater har själv påstått att skivan innehåller över 3500 samplingar. Och alla verkar de referera till någonting som ligger strax bakom, som precis har tagit slut. Det bultande hjärtat under makalösa dj-trick är en vilja att hålla tag lite längre.
För Since I Left You är långt ifrån en dansskiva. Bortsett från en vän som brukar använda ”Frontier Psychiatrist” för att murbräcka sig igenom dansgolvet, har jag svårt att se någon egentligen sätta på Since I Left You där mitt i alkoholdimman. Den går lite för långsamt, är lite för tunn, för att nå riktig extas. Och så, någonstans mitt i, suckar en kvinnoröst ”tonight, may have to last me all my life”.
Har det någonsin sagts något så vackert och hjärtskärande?
Since I Left You fyller tjugo år i år. Det som var gammalt då är ännu äldre nu. Fler av de som lånat ut sina röster har gått bort. Tiden fortsätter att gå- pojkar tar studenten, backarna med skivor samlar damm, kulturskribenter blir omsprungna och en dag hamnar ens favoritlåt i en spellista märkt 2000s nostaliga. Och för varje år som går växer skivans omfamning lite till.
The Avalanches gjorde comeback 2016 med den alldeles utmärkta Wildflower. Men då var det ju ändå redan för sent. Since I Left You hade i sig blivit något att sakna, en ändlös källa för nostalgi och Wildflower blev ett eko av ett eko- en längtan efter en längtan. Nu fyller den själv fem.
Allt detta är helt naturligt, ofrånkomligt. Det är trots allt bara tidens gång.
