I höst följer Low upp 2018:s hyllade Double Negative med HEY WHAT, – ett stycke svällande distortionpop. Alvar Johansson bytte några ord med Alan Sparhawk och Mimi Parker från ett kokande Duluth, Minnesota.
Tror ni att världen kommer gå under snart?
Alan: – Vid det här laget undrar väl alla vart det här kommer att sluta. Det finns en hel del som talar för ett undergångsscenario i alla fall- klimatförändringar, våra nuvarande makthavare, till exempel. Jag tror att de allra flesta har blivit mer fatalistiska efter det senaste året.
Mimi: – Men vi går nog inte och bär på den känslan av att allting ska ta slut, inte medvetet, i alla fall.
Alan: – Jag känner mig ändå optimistisk. Jag tror att vi kan överleva det här.
Jag upplevde både era tidigare skivor, Ones & Sixes och Double Negative, som betydligt mycket och mörkare och våldsammare än de skivor som kommit innan, även om de inte heller var några solskenshistorier direkt.
Mimi: – För mig är HEY WHAT, betydligt mycket mer hoppfull. Double Negative, ja då var både vi och hela landet verkligen mitt i allt det där … ja. Det fanns en hel del mörker omkring oss.
”HEY WHAT, handlar mer om känslan av att man byggt allt sitt hopp på någonting man nu inser inte håller”
Alan: – Nu känns det mer som ”oj, wow, tog vi oss igenom allt det där?”.
Mimi: – Singeln ”Days Like These” är en sorts påminnelse om att allt det vi går igenom på ett sätt är cykliskt.
Alan: – ”When you’ve think you’ve seen everything”- ja, så blir det bara mörkare eller märkligare eller ja…
Mimi: – Varje generation känner nog att ”det här är så illa som det kan bli”- men så går det runt och blir bättre och sen värre igen och så vidare.
Alan: – Kontentan är nog att vi försöker att inte vara så svartvita. HEY WHAT, handlar mer om känslan av att man byggt allt sitt hopp på någonting man nu inser inte håller. Man måste våga släppa taget. Hitta någonting nytt att tro på.
Speglar förändringen i er musik, från ett mer traditionellt akustiskt rocksound till det nya ljudlandskapet fullt med distortion och glitch, en förändring i omvärlden, tror ni?
Alan: – För mig handlar det nog om att jag blir mer intresserad av trasiga, diffusa, defekta saker desto äldre jag blir. De känns ärligare. Mer som livet. Och att ha sönder saker låter en se vad som finns på andra sidan.
Även om Double Negative bestod till stor del av förvrängningar, uppskurna ljud och rent brus så kändes ljudbilden tyngre, mer riktad. HEY WHAT, upplevde jag snarare som mer av en ambientskiva. Ljudet liksom sväller utåt hela tiden.
Alan: – När man lärt sig något så vill man utforska vad som ligger bortom det. Eller vad man kan göra för nytt med det.
Mimi: – Våra röster stod i centrum under hela arbetet. Vi hittade rätt ljud för dem tidigt och bestämde oss för att ha det som vårt ankare. Då kunde vi därefter experimentera fritt med resten.
Tycker ni att osäkerhet och rädsla är en bra grogrund för konst? Måste bra konst komma ur mörker?
Alan: – Svårt område. Det är klart att konst kan komma ur sorg och förtvivlan, men ifall det är en förutsättning … det blir rätt knivigt. Men som barn till bönder har vi nog fått med oss ett tankesätt som tangerar det, att det måste vara äkta lidande och hårt arbete.
Så ni kommer båda ifrån den typen av ”American Gothic”- familjer?
Alan: – Precis. Norra Minnesota, långt ut på vischan.
Det var någon på ett nätforum som menade att er skiva Things We Lost in The Fire lät som någon som svälter ihjäl på en bondgård mitt i vintern.
Alan: – Det gjorde jag nästan en gång.
Bilden av er musik som karg och dyster, känns den rättvis?
Alan: – Jo, typ 70-80% av allt vi gjort är väl rätt deppigt. Vi har ett par infallsvinklar vi återkommer till. Men jag brukar ändå se det som ett nyktert och ärligt perspektiv. Även om vi inte har gjort så många partyplattor.
”Det kan finnas en värme i att bara veta att andra ser samma sak”
Mimi: – Men det kanske vi kommer behöva om vi ska fortsätta försöka utmana oss själva.
Ser ni själva några återkommande teman i er musik och text?
Alan: – Mycket självreflektion, även om texten kanske verkar handla om någon eller något annat. Ibland försöker jag ta ett kliv ut och se på oss, människor, vårt lidande, ovanifrån. Fråga varför. Inte hitta några lösningar, utan mer bara belysa och visa på svårigheterna. Det kan finnas en värme i att bara veta att andra ser samma sak. Vissa strider i ens liv tar aldrig slut och det skiner ju igenom i musiken.
Finns det något verk från de senaste åren ni tycker har fångat känslan av osäkerhet och rädsla, som vi pratade om tidigare, på ett nyskapande och intressant sätt?
Alan: – Kanske när Dolly Parton donerade miljoner till vaccinforskning. Eller framför allt nedmonterandet och förstörandet av konst under det senaste året. Att folk tog ner de statyer som stod som symboler för rasism var ett kraftfullt och bra steg framåt för kontemporär konst. Ifall folk är så upprörda över hur samhället behandlar människor att de är redo riva ner den konst som representerar det, det är ett tecken på ett ruttet samhälle.
HEY WHAT, släpps 10/9 genom Sub Pop och produceras precis som Lows två tidigare skivor av BJ Burton.
