Det är en grå och ganska kall kväll när jag promenerar över Stortorget i Malmö. Regnet hänger i luften och en kort stund senare faller det mot kullerstenarna på Lilla torg.
Ryan Boldt ska spela på Folk å Rock vid det mysiga torget i de centrala delarna av staden. Kanadensaren är sångare i The Deep Dark Woods och är en grym låtskrivare. Bandet har funnits sedan mitten av 2000-talet och har släppt flera grymma plattor. Den senaste Changing Faces gavs ut tidigare i år.
Kaféet i den legendariska skivaffären är fullsatt och denna kväll innebär det en publik bestående av 50 personer på grund av restriktioner. Utmed väggarna på scenen hänger tygskynken i svart och vinrött medan tre strålkastare fördelar orange och rött sken över scenen och den sittande publiken.
Ryan Boldt går på scen strax efter nio och sätter sig med sin gitarr vid mikrofonen. Det är en av hans första spelningar på två år och den första artist jag ser från Nordamerika sedan mars i fjol! Det känns helt galet när jag tänker efter och både publik och Ryan Boldt är tacksamma att vi ses denna lördagskväll.
Han inleder med ”Treacherous Waters” och sången och den akustiska gitarrens toner smeker våra öron som sammet. Det är dock ett ljud från en fläkt eller liknande, från baren, som distraherar. En avskalad och naken version av vackra ”18th of December” följer och därefter bjuds vi på en fin mix av nya och gamla låtar och flera covers. Bland de egna låtarna är det en röd tråd av låtar från nya albumet där framför allt ”How Could I Ever Be Single Again?” lyser upp. Även den underbara tolkningen av den ursprunligen ungerska folksången ”Anathea” ska lyftas fram.
Mellan låtarna bjuder Ryan Boldt på långa och ofta intressanta historier. Vi får höra om galna turnéminnen i USA och, framför allt, om hans kärlek till musik i allmänhet och traditionell folk, med rötter i The Great American Songbook, i synnerhet. Han lyfter framför allt fram folksångerskan Shirley Collins och när man hör Ryan Boldt denna kväll handlar det om ett vackert exempel på att musik kan vara tidlös. Det är, om man inte vet, svårt att gissa om låtarna som spelas är skrivna på 1930-talet eller 2010-talet utan att de yngre låtarna låter omoderna. Ryan Boldt berättar även att Neil Youngs album Silver & Gold är det första album han köpte för egna pengar och spelar kort därefter ”Red Sun” från det albumet. Det är, som sagt, en tidlös stund präglad av äldre och nyare musikhistoria, full av passion.
Det är en fokuserad och engagerad publik och artist på Folk å Rock och det enda man möjligen kan anmärka på är att vissa mellansnack är för långa och att konserten generellt sett är lite för lång, cirka en timme och 45 minuter, men det väljer jag inte att hänga upp mig på. För min del är det en strålande konsert med en artist som verkligen brinner för det han gör och hans nakna versioner av låtarna är precis lika bra som när jag hörde dem med band på Pustervik i april 2018.
