HYMNs Anders Nilsson har intervjuat albumaktuella Anna Arco.
– Lite mindre Joni Mitchell och lite mer Kanye West.
Anna Berglund, i skepnad av Anna Arco, släpper i dag sitt andra album, Sad Secret Songs. Debuten hyllades både i Sverige och utomlands, och med ”den svåra andraplattan” har hon skapat ett välproducerat album där varenda spår är en potentiell favorit. Den nya plattan är högst personlig, med texter som tar upp det nästan ändlöst hemska i att förlora en riktigt nära vän.
”Så hela albumet är som åtta korta nedslag i en lång sorgeprocess”
– De flesta låtarna på den här plattan handlar om när min bästa vän gick bort 2018. För mig handlar dom om ilska, förvirring och bottenlös sorg. Ett par låtar handlar om saker som hänt under den här perioden när jag varit i chock och sorg. Så hela albumet är som åtta korta nedslag i en lång sorgeprocess. För mig har den naturliga reaktionen när jag varit ledsen alltid varit att dra mig undan och den här skivan är ett försök att dela det som gör ont. Både sorg och hemligheter kan förgöra en och därför vill jag försöka dela med mig av dom, även om dom i det här fallet är maskerade i ett annat språk och en musikalisk kostym.
Det är en väldigt personlig platta, minst sagt.
– Poängen med min musik är att kommunicera med lyssnarna. En meningsfull kommunikation kan inte ske om jag är i något slags alter ego. Anna Arco är hundra procent jag, kanske till och med ett ännu mer äkta jag, och allt jag skriver om har jag också upplevt. Det är också en av anledningarna till varför jag lämnade jazzen, den musiken kändes inte som en tillräckligt sann inramning till vad jag vill berätta. Det fanns för mycket runt omkring som dolde kärnan. Jag är varken intresserad av att skriva eller lyssna på sådan musik.
Jazzen, ja. Vissa känner fortfarande mest till Anna från jazzen. Under eget namn och sitt Berglund Band rönte hon en del framgångar, men fokus ligger åtminstone just nu på andra genrer. Dörren är dock inte nödvändigtvis stängd.
”Jag tror absolut att jag kommer bli sugen på att skriva någon slags jazz igen”
– Stängs gör den nog aldrig i och med att jag är utbildad jazzmusiker, så det har jag ju med mig jämt. Jag tror absolut att jag kommer bli sugen på att skriva någon slags jazz igen. Kanske när jag har saker jag vill berätta som inte ryms i Anna Arco.
I sin nya kostym kastar Anna i stort sett bort boxen som så många kämpar för att tänka utanför, och skapar musik som ibland är väldigt enkel och ibland tycks täcka in fem genrer samtidigt.
– Jag är sjukt dålig på att skrota idéer samtidigt som jag alltid försöker jobba efter devisen ”tillägget måste stödja den initiala idén”. Men jag menar, lyssna på ”Scar”, snacka om extra allt! På den här plattan har det varit viktigt för mig att få utforska, fördjupa och växa i producentrollen så jag har varit väldigt tillåtande. Det blir ju kul då! Fantastiska Björn Eriksson som spelar syntar på albumet har stoppat mig ett par gånger när jag vill ha triol-underdelning för tionde gången, vill att allt ska gå i 6/8 och vara synkoperat. Samtidigt tycker jag att det är bra med gränslöshet. Vill man ha ett en minut lång intro med en röst som chantar på spanska ska man ha det. Men man kanske får räkna med att det inte kommer att spelas på P3. (skratt)
Skiljer sig processerna åt beroende på vad eller vem du skriver material till?
– När jag skriver musik till Anna Arco jämfört med andra projekt, vare sig det är jazz, pop, filmmusik eller låttexter till andras projekt så skiljer sig arbetssättet absolut. Anna Arco är en förlängning av mig själv där jag alltid börjar med texten. När jag komponerar till andra så börjar det oftare med en basgång, en ackordsföljd eller någon rolig synt jag varit sugen på att använda. Det är mer ett musikaliskt pussel jag ska sätta ihop. Det är jobb, medan Anna Arco är ett behov.
Det är en textmässigt tung platta du har gjort. Var det svårt även rent musikaliskt?
– Musikmässigt upplever jag inte att det är en svår resa, eftersom det är ett behov hos mig att skriva den här musiken så är det snarare förlösande. Däremot de bitar som handlar om det icke-konstnärliga och som är sådant som jag egentligen inte kan, är utbildad i eller ens vill göra – den biten skulle gärna kunna få gå lite smidigare.
Med debuten i bagaget, hur viktiga var de lärdomar du fick genom den?
– När Songs Within the Spectrum (länk till tidigare HYMN-intervju) blev klar tänkte att ”allt det här ska jag aldrig göra själv igen”. Men så gjorde jag det ändå! Jag lärde mig ingenting med andra ord! (skratt) Det är alldeles för mycket för en person att skriva musik, producera den, vara inspelningstekniker, den som tar de konstnärliga besluten kring mix och mastring, ha sin egen label, göra eget artwork, egen PR och vara sin egen bokare. Jag gillar att ha koll och kontroll på saker men det är tufft att vara både konstnär och projektledare.
Och det var nära att det blev – och fortfarande är – för mycket:
– Jag snuddade lite vid utbrändhet i somras. Jag kunde varken sova eller äta och så slutade hjärnan fungera på olika otäcka sätt. Och som sagt, under arbetet med förra skivan så gick min bästa vän bort så jag är nöjd med att jag ens pallade göra klart den. Men med det sagt så var det ganska knäckande att jobba så hårt med något och sen ändå inte riktigt orka ända fram till mållinjen, jag gjorde i princip ingen PR, tryckte ingen fysisk skiva och hade inte ens en releasefest. Det har jag tagit med mig till denna platta, att satsa lite mer på PR och styra upp ett releasegig trots att jag är så slut att jag bara vill sova i en månad. Och trycka en vinyl fast jag är pank.
Linnéa Talp, även känd som DEEREST, gästar på nämnda ”Scar”. Kan du berätta lite om hur det samarbetet kom sig?
”Jag har aldrig haft en sångfeature på något av mina album innan så det kändes väldigt kul”
– Jag, Linnéa, Sandra som spelar gitarr på ”Scar” och min trummis Max gick på folkis tillsammans för tio år sedan och har varit kompisar sen dess. När jag skrev ”Scar” kom jag på lite olika sångstämmor som sedan utvecklades till en tanke om att det skulle kunna vara en duett och då tänkte jag genast på Linnéa. Hon var taggad och så la vi sång och cello en dag i studion. Jag har aldrig haft en sångfeature på något av mina album innan så det kändes väldigt kul. Jag älskar Linnéas sätt att sjunga på och tycker hon gav en magisk extra dimension till låten.
Du har redan nämnt några av de som är inblandade i plattan – vilka fler medverkar?
– Anna Lindahl körar och har den bästa sångrösten i hela världen. Alice Petz körar också och har spelat in ganska mycket av sången. Jessica Tjörnmark spelar bas på hälften av spåren. Sandra Windahl har mixat och Johan Nordin har mastrat. Sen så har Max och Björn kommit med mycket bra tankar och idéer när vi spelat in trummor respektive syntar så de står som co-producers på några av låtarna.
Det finns ganska mycket R’n’B i din musik – kommer det en renodlad R’n’B-låt från Anna Arco i framtiden?
– Kanske! Nej, men med den här musiken så är det inte som att jag sätter mig ner och bara ”nu ska jag skriva en lite konstig låt där durtersen ligger i basen på ett mollackord och där varannan takt i refrängen byter taktart”. Det bara blir så! Det är väl det jag menar med att vara tillåtande, eller gränslös, att verkligen försöka låta musiken gå dit jag upplever att den vill gå. Men skriver buy Zoloft antidepressant andra så kan jag vara mer fyrkantig och konventionell. Typ ”detta ska bli renodlad R’n’B”. Fast när jag och Björn skrev ihop sist till ett annat projekt sa han mycket snällt ”Varje melodi kanske inte behöver börja på #11”. (skratt) Det är väl där jazzen skiner igenom. Jag hade inte märkt det. Det är en god ton bara!
Den största musikaliska inspirationen den här gången kom från Norge, i form av Emilie Nicolas och Susanne Sundfør. Och det i kombination med Annas bakgrund, lade grunden till något unikt.
– Det finns svenska artister som skriver liknande musik… Men jag upplever att skillnaden är… Ja, min jazzbakgrund, men också att jag lyssnat så mycket på hiphop. Det gör att jag kanske mer än liknande svenska akter gillar att ha lite mer beat och R’n’B i musiken. Lite mindre Joni Mitchell och lite mer Kanye West. Typ som i Maybe till exempel, där instruerade jag Max att härma Angel Hazes rap i ”Werkin’ Girls”, fast översätta det till hi-hat.
Även om hon har två ganska jobbiga plattor under bältet nu, ligger Anna inte på latsidan. En tredje Anna Arco-platta skymtar redan så smått vid horisonten.
– Det finns redan ungefär 15 färdiga låtar till det albumet, så det ska jag sätta igång med så fort jag återhämtat mig från den här skivan. Jag tror att jag skulle bli väldigt olycklig om jag inte hade ett nytt projekt i sikte när det nuvarande håller på att ta slut.
Har du något drömsamarbete som du hoppas kunna göra verklighet av framöver?
”Tanken är att nästa platta ska bli mer akustisk igen”
– Jag är taggad på alla samarbeten som innebär att jag inte behöver projektleda en skiva själv igen. (skratt) Musikaliskt så har jag börjat samarbeta med en gammal kompis från Uppsala, Aleem Akhlaque, som jag ska skriva stråkarrangemang tillsammans med. Tanken är att nästa platta ska bli mer akustisk igen. Jag har också några duett-önskningar, vi får se om de går i uppfyllelse. Sen så kommer en remix-ep släppas i höst, där är det massa roliga samarbeten, men de måste jag hålla på ett litet tag till. Det absolut viktigaste för mig är att jobba med folk som kommunicerar att de tycker att det är roligt att vara med. Annars får det vara. Jag är min egen chef och på min arbetsplats är det viktigaste att folk har kul och mår bra. Men också att få samarbeta med dem som är med i mitt band, det är en dröm.
Huruvida vi snart kan återgå till ett mer normalt kulturliv, med konserter så som vi minns dem, är alltjämt väldigt oklart. När det än sker, är Anna redo att äntra scenen.
”Nu med den här skivan har jag satsat mer på PR utomlands just för att jag upplevt att det gått trögt med Anna Arco i Sverige”
– Det är, utöver den förlösande kompositionsdelen, den största anledningen till att jag är musiker: att få spela live. Så jag hoppas restriktionerna släpper, att spelställen får vara kvar i innerstan, att det öppnar fler ställen som vågar boka lite mer experimentella och förhållandevis oetablerade akter, att publiken vågar gå på sådana konserter och omvärderar sin syn på vad som får kosta. 200 kronor för en konsert eller 130 för en drink. Nu med den här skivan har jag satsat mer på PR utomlands just för att jag upplevt att det gått trögt med Anna Arco i Sverige, så en dröm hade ju varit om vi kunde spela lite mer utomlands. Jag har spelat ganska mycket i Tyskland med andra projekt och där upplever jag att det är en helt annan konsertkultur där publiken är mer öppen, nyfiken och villiga att betala för musik. Sverige är ju ändå landet som kom på både Pirate Bay och Spotify, medan man i Tyskland fortfarande köper CD-skivor.
Sad Secret Songs släpps i dag, den 27 augusti, via Spiltan Records. Signerade fysiska exemplar finns att köpa här. En releasespelning görs i kväll i Kapellet i Stockholm.
