Det är en härlig augustidag när jag går förbi H.C. Andersenstatyn vid Rådhusplatsen i Köpenhamn. Jag ska träffa Neu Sierra och prata om hennes musik en stund.
Bakom artistnamnet döljer sig Nana Nørgaard och vi möts på det mysiga caféet/baren Din Nye Ven på Sankt Peders stræde några stenkast från Ørstedsparken. Vi tar snabbt varsin kopp kaffe och sätter oss vid ett bord i solskenet. Det är en riktigt varm dag i den danska huvudstaden trots att klockan bara har hunnit bli elva på förmiddagen.
Varför just artistnamnet Neu Sierra?
– Det kom som ett ljud från början, det kändes bra, men för några veckor sedan frågade en person också om namnet och lyfte då fram uttalet “Noisy Era”. Så har jag tänkt och det passar till musiken. Om man översätter det från tyskan och spanskan blir det “nytt berg”.
Du släppte din debutsingel som soloartist i fjol. Vad kan du berätta om “Dirty Me”?
– Hmmm, mycket, svarar Nana spontant. Det var den första låt jag gjorde i denna konstellation och jag gillar alla element i sången. Marschtrumman har till exempel sin egna historia. “Dirty Me” handlar om att förlora sin egen historia och sexualitet och att sedan vinna tillbaka den. Instrumenten följer texten och skapar helheten.
Du sjunger och spelar autoharpa på singeln, Tomas Ortved (Sort Sol) spelar trummor och Nils Lassen (BlackieBlueBird mm) har producerat. Hur gick arbetet till med inspelningen?
– Det började med att jag spelade in harpa och sång hemma hos Nils. Han har studion hemma hos sig. Sedan skickade vi över den nakna inspelningen till Tomas som fixade lite teknisk support och sedan spelade han in trummorna hemma hos sig. Det visade sig vara ett bra sätt att arbeta på med låtarna så vi har fortsatt att göra så även därefter. Det är väldigt naket med bara harpa och sång när Tomas lägger på trummorna.
“Det var lite lurigt för det fanns hela tiden en risk att jag skulle ramla ned från bordet”
Du har även spelat in en video till “Dirty Me”. Vad kan du berätta om den?
– Den spelades in på Loppen, berättar Nana och skiner upp i ett av många leenden under pratstunden. Videon är inspirerad av Maurice Ravels “Boléro” och jag gillar storyn till den. Jag har hört talas om “Boléro” ända sedan jag var barn och då berättade någon att de dansade på ett bord med knivar. Det var först när jag såg en balettuppsättning för några år sedan som jag såg att det inte förekommer några knivar. Balettdansösen dansade på ett bord med fullt av män omkring sig och den scenen ville jag göra “Dirty Me” av på 3,5 minuter. Vi hittade ett tillräckligt stort bord, målade det och bar upp det på Loppen där vi sedan filmade. Det var lite lurigt för det fanns hela tiden en risk att jag skulle ramla ned från bordet.
Hur beskriver du själv din musik?
– Det är en svår fråga. Jag är inte så bra på att hitta genrer som passar in på min musik. Många genrer går in i varandra. Idén med min musik är att det ska vara en enkel utgångspunkt som sedan växer till något stort och “noisy”. Det är mitt sätt att skriva låtar. Texten är väldigt viktig, som till exempel i “Dirty Me” och där går ju musiken och texten så fint parallellt. Jag har läst att någon ser likheter i Nick Cave och Nicos musik. Jag har ingen större relation till Nick Caves musik, men Nico har jag lyssnat mycket på. Men genre, nej, jag vet inte riktigt.
Vi pratar engelska under intervjun, men då och då dyker det upp ett danskt eller svenskt ord. Helt omedvetet började vi prata engelska på trottoaren utanför Din Nye Ven och sedan fortsatte vi med det. Nana förstår svenska och jag förstår danska tillräckligt bra för att vi lätt skulle kunna ha pratat “skandinaviska”, men nuförtiden är det vanligare att samtal mellan danskar och svenskar sker på engelska. Så var det inte för tjugo år sedan. Då kunde man lättare, och mer naturligt, prata svenska och danska med varandra.
I maj släppte du din debut-EP på FIVE FOOT ONE Records, vad kan du berätta om den?
– Jag var på semester på Bornholm när den släpptes. Det är fem låtar och titeln Sulphur and Molasses är en textrad från jazzklassikern “Spring Can Really Hang You Up The Most”. När våren kommer föds en känsla av att det kommer att bli bättre efter en vinter i tristess. Vi kan kalla det en “spring tonic” som doktorn nämner i jazzlåten, men trots att han föreskriver den fungerar den inte. Vi presenterar låtarna på olika sätt utifrån det perspektivet.
EP:n innehåller tre nya låtar och “I Go with Grace” är en favorit på EP:n. Hur ser du på den låten?
– Jag var arg när jag skrev “I Go with Grace”, säger Nana snabbt och ser lite mer allvarlig ut i blicken. Den handlar om andras problem, eller rättare sagt hur människor ofta förstorar upp problem som kanske egentligen inte ens finns.
Du ingår även i duon The Bowdashes som släppte det fina albumet Bouquet i fjol. Vad upplever du för skillnad att ingå i en duo eller agera som soloartist?
“Neu Sierra är bara mitt rum”
– The Bowdashes är ett rum där Linn (Holm som också uppträder solo under namnet LINN, min anm.) och jag finns. Vi har gjort musik tillsammans sedan vi var 18 år. Neu Sierra är bara mitt rum. Den största skillnaden är när vi skriver musik tillsammans i The Bowdashes. Vi har inga mallar och känner varandra så bra. Vi skulle aldrig kunna vara en trio, skrattar Nana. Neu Sierra är mer direkt. Det går bara genom mig.
Den 14 maj spelade du dina nya låtar live för första gången på Loppen. Jag skulle egentligen ha varit där, men det var svårt att resa från Sverige till Danmark då. Hur var den kvällen?
– Det var den första konserten någonsin för Neu Sierra med band (jag hade spelat solo med bara harpan några dagar tidigare på Charlottenborgs museum). Det var härligt att det var just på Loppen. Det är en favoritscen i Köpenhamn. Vi var headline och det var ingen support. Konserten var utsåld sedan lång tid och jag var orolig för att det skulle bli inställt med tanke på att restriktionerna ändrades hela tiden. Konserten gick bra med några små missar, men det är ju tjusningen med livemusik. Även om det var många rutinerade musiker på scen så var det första konserten på länge för alla och röken och värmen var överraskande svår att hantera för oss. Jag är så glad att Loppen bokade mig och det kändes så bra att vara där. Efter Loppen har vi spelat ytterligare cirka tio gånger och det låter bättre och bättre.
Vad händer framöver?
– Vi håller på att boka en turné till våren och den 11 september spelar jag på Fribytterfestival på Pumpehuset här i Köpenhamn. Jag ska även släppa ny musik under hösten och jag spelar in nya låtar just nu, that’s it.
Det blir slutorden och vi sitter kvar och pratar om musik i allmänhet en stund. Det har varit en härlig stund att få ta del av Nanas tankar och funderingar kring framför allt Neu Sierra och hon har berättat med stor inlevelse och med samma passion som jag upplever att hon lyckas förmedla så bra genom sin musik. Det ska bli spännade att följa Neu Sierra framöver och jag ser fram emot att höra hennes låtar live någon gång inom en snar framtid.
Vi skiljs åt och går åt varsitt håll på Sankt Peders stræde. Jag går återigen förbi H.C. Andersenstatyn på Rådhusplatsen. Några turister står och tar bilder på den berömda författaren och jag funderar på det där med likheterna mellan Nico och Neu Sierra, som jag inte hade funderat på före dagens pratstund, och visst finns det likheter, helt klart.
