Tidigt på söndagsmorgonen avrundades festivalen PLX på Tjärö. För er som läste vår rapport från fredagen så fortsatte festivalen i solsken och lyckorus även denna dag. Årets snackis blev Ebo Krdum från Stockholm som dök upp från ingenstans och stal allas hjärtan. Men vad hände mer under festivalens sista dag?
Ebo Krdum var inte den enda som var glad och tacksam över att få vara på PLX i år – varenda en av årets besökare har utstrålat samma glädje över att få vara här. Från den naturälskande hippien till den hedonistiska storstadsmänniskan, alla har de visat ett genuint intresse för få att mötas på detta sätt igen. Festivalen. Kulturevenemanget som vi glömt bort. Att få tälta bredvid människor man inte känner och sen skiljas som vänner, just för att man har delat en så unik upplevelse och trots att den bara varit i några dagar.
Att åka hem igen känns som att lämna ett annat universum, en fristad, en parallell verklighet där jobb och ansvar inte finns. Det är allt detta som PLX har gett oss i år och lite därtill. Eller mycket faktiskt. Timmar och timmar av fantastisk musik av noggrant utvalda artister. Det är något man märker direkt, att var enda artist och DJ som uppträder på festivalen bidrar till en helhet som är större än delarna. De medverkar både som sig själva men även en del av ett spektrum som täcker ett brett hav av kulturyttringar.
Såhär i efterhand kan man bara förundras över att PLX-festivalen gång på gång helt kringgår all den problematik andra festivaler ställs inför. Hur ser man till att erbjuda ett brett utbud samtidigt som man lockar besökare? Hur balanserar man mellan kvotering av artister baserat på kön och att tillgodose lyssnarnas smak? Hur ser man till att inte utesluta etniska grupper? Allt det bara fungerar på PLX och det tydligaste tecknet på detta är att man inte ens funderar över frågeställningarna under festivalen. Liksom som man heller irriteras över tekniska problem eller dåligt ljud en endaste gång.
Alla konserter jag har sett på PLX i år har varit fläckfria ur ett arrangörs-perspektiv, ljudet kristallklart och publiken civiliserad. Kanske är receptet på detta just att det känns lite som ens egen festival. Volontärerna är många och ordningsvakterna noll. Det är vi själva som ser till att hålla naturen ren och festandet på en nivå som frigör mer än förstör. Kanske är folk bara så tacksamma för att få uppleva festival igen att man sympatiserar djupt med artister och arrangörer?
I år har man haft möjlighet att se i princip alla framträdanden på PLX eftersom det varit färre artister och en mindre publik. Trots det finns det såklart sådant man missar. När Almaty från Berlin går på scenen vid lunchtid håller jag fortfarande på med badsessionen innan frukosten. Då har det redan varit musik i princip dygnet runt sedan jag ankom dagen innan. Dagens första riktiga lyssnarupplevelse blir kompisarna från Radio Jesusparken som spelar skivor i restaurangområdet. Jag sitter bakom dem i gästkontoret och skriver. Sämre arbetsmiljö kan man verkligen tänka sig.
Dagens mest spektakulära konsert står Yunton Beach för – ett band som mer eller mindre tagit upp residens på PLX. Bandet består bland annat av personer som också är med och driver festivalen och har nyligen släppt ett utmärkt album på nystartade PLX Records. Liksom på Eternal Room Service bjuder bandet på en cocktail av disco, krautrock och solglimtar från Miami och Los Angeles. Fast scenen är tom. Istället dyker bandet upp på en liten liten flotte ute på havet. Där driver de sakta in mot bryggan under spelningens gång. En motorbåt väntar i bakgrunden ifall något oväntat skulle ske. Flotten måste nog ändå räknas som det mest oväntade jag har sett på en konsert bara det.
Ebo Krdum som uppträder härnäst på Klippan kommer från Stockholm men är ursprungligen från Sudan – ett land han tvingades fly ifrån för tio år sedan på grund av politiskt förtryck. Kdrum är en för mig okänd artist (något man ofta är med om på PLX) men har tidigare haft ett band med namnet Genuine Mezziga där han blandat folkmusiktraditioner från sitt gamla och nya hemland. Nu uppträder han solo med ett nytt band och är aktuell med albumet Diversity som släpps av Supertraditional i höst.
Ebo Krdum och hans musiker sammansvetsar afrikansk blues från Västsahara med västerländsk rock, lite som en svensk motsvarighet till Mdou Moctar. Moctar, som företräder tuaregernas kultur (precis som Tinariwen, Bombino och många andra), har uppträtt i Sverige tidigare men Ebo Krdum överträffar lätt hans senaste konsert i Malmö om än bara genom ren och skär lycka. Ingen kan stå emot dansen – inte ens båtägaren som skjutsar mig och några andra gäster hem på söndagen för att avlasta färjetrafiken.
”Jag brukar vara ganska stel” säger han, ”men det tog ungefär 15 minuter innan jag också började röra på mig”. Ebo Krdum spelar med enorm inlevelse och även om han inte är ”Saharas Jimi Hendrix” (som Moctar har kallats) hamnar publiken i extas. Flera har sagt att det var festivalens bästa konsert, bland dem en kompis i tredje led: Han berättar att det är hans första besök till PLX och att han inte hade koll på någon av artisterna innan festivalen. Krdum gjorde verkligen intryck och publiken vill inte att han ska sluta. Efter extranumret kommer folk fram till scenkanten och vill prata.
Krdums låtar är politiskt slagkraftiga och just i stunden känns det som att de prickar helt rätt. Jag kan tänka mig att en och annan i publiken förutom mig också börjar fundera över Sveriges egna politiska klimat. Här är vi, ett halvt tusen priviligierade medelklass-svenskar på en ö i ett av landets vackraste omgivningar. Vi har råd att vara lediga, festa och ha kul utan att ständigt oroas av förtryck och trakasserier. Alla andra lyser med sin frånvaro. Med det som bakgrund tycker jag att det är den bästa bokningen PLX har gjort i år. Det är viktigt att man får bli påmind om hur vit, bekvämlig och stel man är så ofta det går.
Efter ett annat tvärt kast till nederländska black metal-gruppen Asagraum som uppfriskande nog bara består av kvinnor (och ett lite hemligt uppträdande från Frej Larsson som Delicious Apelsino Jellyfish Pizza Pie) fortsätter lördagen med dans i hedonismens tecken snarare än i aktivismens. Borta på Satelliten-scenen bjuder italienaren Luigi di Venere på ett av de festligaste DJ-set jag har hört på länge. Bosatt i Berlin har di Venere blivit känd som resident-DJ på Cocktail d’Amore och har även jobbat med deras skivbolag. Han har dessutom hjälp till att välja vilka skivor som finns i skivbutiken i Soho House i Berlin.
För den som hellre vill meditera än dansa kan man gå runt hörnet och sätta sig under Eken. Här spelar Xuri ambient tillsammans med John Cleworth från Australien. Xuri (eller Susanne Benther Mouritsen) är från Köpenhamn och släppte tidigare i år albumet Bedlam of Salt på fina etiketten Janushoved.
På Satelliten fortsätter natten med två stora namn: Jamie Tiller och Paramida. Tiller är från London-via-Amsterdam-via-Berlin och en av grundarna till skivbolaget Music From Memory, som har släppt en stor mängd fantastiska skivor från bortglömda artister de senaste åren. Tyvärr är jag inte vaken tillräckligt länge för att uppleva Paramida från Berlin som spelar ända fram till klockan nio. Paramida driver skivbolaget Love On the Rocks och är dessutom resident-DJ på Panorama Bar (baren som har anklagats för att ha gjort Berghain för mainstream).
Stort tack till PLX crew för en perfekt anordnad festival och till Camp Huggorm för gott sällskap. Jag skulle också vilja passa på att nämna konstnären Nils Bergendals installation på campingområdet, som både förbryllade och förtrollade. Kolla in Bergendals instagram för att se en video inspelad av en drönare som cirkulerade över campingen. Fler bilder från festivalen finns på Flickr.
