Tionde upplagan av synth-, postpunk- och contemporary wave-festivalen Kalabalik på Tyrolen var ursprungligen planerad till förra sommaren. Alla vet vad som hände då men i år blev jubileet äntligen av.
Kabalik tar plats i den välbevarade gamla folkparken på småländska landsbygden i Blädinge. Vid sidan av det framåtblickande, totalt nostalgibefriade och minst sagt unika programmet, är platsen Tyrolen och dess närmast autentiska 60-talsmiljö också något som verkligen utmärker festivalen.
Bland årets pandemianpassade förändringar märks en begränsning på antalet besökare, handsprit på strategiska platser och skyltar med uppmaningar om att hålla avstånd. Det tidigare frekventerade inomhusområdet har blivit ett avskilt serveringsområde. Istället äger årets alla spelningar rum på områdets två utomhusscener.
Många besökare återvänder och det märks att sensommarens evenemang är särskilt efterlängtat. Att en hel del artister stannar hela helgen och ser varandras spelningar bidrar ytterligare till familjekänslan som råder på Kalabalik.
För de flesta utländska akterna är det första Sverigespelningen någonsin. Bland annat för estländska Bedless Bones. Kadri Sammel, som hon egentligen heter, står för en klanderfri uppvisning i suggestivt stämningsbyggande med sin storslagna hybrid av melodiös darkwave och industriell electronica på områdets mindre scen.
Hon är en av de åtta, bland årets akter, som ursprungligen planerades för 2020-upplagan. Av förklarliga skäl uteblir de långväga gästerna och resterande sju platser fylls av nordeuropeiska ersättare.
Däribland hittar vi öppningsakten VEX. Tobias Kastberg känns annars igen från electropunk-duon The Guilt. Till soloprojektet har han tagit med sig humorn, energin och melodikänslan men antagit en mer renodlat elektronisk skepnad.
Scenframträdandet och lekfullheten för tankarna till DEVO men kanske framför allt till det som i början av milleniet brukade kallas electroclash. Med bubbelmaskin, baĺlonger och koreograferade danser med sidekicks i matchande kläder är han dagens stämningshöjare jämte starkt 80-flirtande electroduon Sex Kino.
Fredagens avslutning är i flera avseenden den diametrala motsatsen. Postindustriella Alvar har med tiden blivit så nära det går att komma ett husband för Kalabalik och gör i år sin fjärde spelning på Tyrolen.
Stockholmsakten verkar i en musikalisk tradition med ledstjärnor som Throbbing Gristle och skivbolaget Cold Meat Industry och är en av traditions viktigaste fanbärare idag. Metalliskt klingande rytmer och apokalyptiskt olycksbådande ljudmattor manglas ut från scenen och binds samman med plågad dramatisk sång till en sällsam krafturladdning under fredagsnatten.
Avsaknaden av uppenbara headliners är en viktig del konceptet Kalabalik. Om man tvunget ska välja är ändå Selofan något av en headliner för första festivaldagen.
Duon från Athen har, under senaste decenniet, blivit en av den kontemporära darkwave-scenens (som genom åren har representerats flitigt på festivalen) allra viktigaste namn. Inte minst genom äkta paret Pavlidou/Pavlidis egen label Fabrika records där de även har presenterat namn som She Past Away, Lebanon Hanover och Kælan Mikla inför världen.
Kvällens spelning spänner över hela Selofans nästan tioåriga karriär (vilket gör dem till veteraner i sammanhanget). Det är en imponerande låtskatt som avverkas från tidiga klassikern ”Love is a Mental Suicide” till avslutande ”Auf Deiner Haut”. Den visuella inramningen är avskalad, klädsamt gotisk och sångerskan Joanna Pavlidou en mycket karismatisk frontfigur med sitt dramatiska scenspråk.
I år blir de dock slagna på fingrarna av sina lärlingar. Nämnda Kælan Mikla står för spelningen som lämnar allra störst intryck på mig under helgen. Den isländska trion gjorde sitt första Sverigebesök på Kalabalik för fyra år sedan och har utvecklats mycket sedan dess. De har inga som helst problem att fylla Tyrolens stora utomhusscen och den visuella inramningen med dramatisk ljussättning, då det börjat skymma sent under lördagskvällen, är perfekt för dem.
Trots uppenbara blinkningar mot 80-talets depprock har unga Kælan Mikla skapat ett helt eget uttryck där storslagen naturromantik och hemlandets folklore tycks precis lika viktiga byggstenar. När de episka synthmattorna i obligatoriska avslutningen ”Glimmer og Aska” långsamt ebbar ut har jag tappat uppfattningen om tid och rum. Kanske har de utsatt mig för någon form av häxkonst (vilket de varnade för i ”hiten” ”Nornalagið”).
Även Malmöbaserade Abu Nein kommer än mer till sin rätt under sena kvällen på stora utomhusscenen. Den gotiska postpunk-akten utmärks, jämte det ockulta intresset, framför allt av Erica Li Lundqvists starka sångröst som vilar likt en osalig ande över de suggestiva minimala arrangemangen.
De uppmärksammades välförtjänt för sitt debutalbum Secular Psalms ifjol. Den sjutums-singel de släppte tidigare i år överträffar dock allt de tidigare gjort. Till publikens stora glädje dyker även duettpartnern Henric de la Cour upp som hemlig gäst när de spelar A-sidan ”Black Light”.
Det står en del tyska akter på schemat. Både Kris Baha och Rue Oberkampf är spännande exempel på de nya, framåtblickande och klichébefriade hybrider av EBM och kontemporär electro som kommit därifrån på senare tid. Schluss Licht och Konstantin Unwohl är två unga enmansprojekt som målar hemlandets elektroniska tradition i ett klädsamt vemod.
Årets verkliga energiurladdning kommer dock från Frankrike och representeras av Leroy se Meurts benhårda och mycket punkiga variant av old school EBM. Det blir även världspremiär för Anders Karlssons (för de frekventa Kalabalik-besökarna mer känd som Celldöd) nya, mer techno-orienterade projekt Skuggministeriet.
Festivalen har stark förankring i samtida synth och postpunk men årets upplaga bjuder på en imponerande bredd. Såväl Mags quirky trombon- och effektpedalspop som Mala Herbas kombination av tung electro och traditionell östeuropeisk folkmusik, är i flera avseenden typiska Kalabalik-bokningar, som likväl inte liknar något som spelat där tidigare (eller knappt annat något jag hört tidigare för den delen).
Bokningar som dessa bekräftar Kalabaliks status som landets kanske viktigaste, mest progressiva ambassadör för alternativ elektronisk musik. Och som något av det absolut finaste festival-Sverige har att erbjuda.
