HYMNs Natalie Bixo har besökt festivalen Vinterviken Sunset Session och rapporten ger bilden av en lyckad tillställning, där bland annat Wildhart och Dolce tillhör höjdpunkterna.
Vinterviken är dekorerad i färger och över vimplarna och ljusslingorna sprider sig en rök som förebådar livemusik. Wildhart är först ut och snart tystas vi ned av de klingande tonerna av ”His Arrows Won’t Hit Us”. Sedan stämmer basen in, den känns mot revbenen sådär som den aldrig riktigt gör hemma i vardagsrummet. Wildhart ger oss en energifylld elektronisk spelning. ”New Beginning” får någon i publiken att säga ”jag önskar mig en trummaskin”. Spelningens höjdpunkt är ”Love”, när Ylva Holmdahl kramar trumpinnarna och sjunger ”take me back and I’ll be better, take me back and I’ll be wiser”. Det är ängsligt, skört och vackert.
Dolce, bestående av Anna Levander och Leopold Nilsson, träder in som akt nummer två med en rundgång som byts ut mot Annas kraftfulla röst. Den nästan dånar, den där rösten, ändå är den varsam med varje ord. Jag antecknar ett pretentiöst ”det känns” i versaler i mitt lilla anteckningsblock. Allra mest känns det när de framför ”Skyll dig själv” om att låta sig bli utbytt och bortglömd för att det ”gör mig ingen-ting!” med ett eftertryck på sista stavelsen som får publiken att ropa och applådera. Några kanske relaterar, några kanske önskar att de kunde säga sådant utan ironi, hur som helst går den sortens gemenskap inte att framkalla någon annanstans än på konsert. Anna berättar att det var nervöst att spela live förut och att ”nu är det ännu värre, men vi gör det tillsammans”. Jag hoppas att hon trots det kan se att Dolce skapar ett riktigt fint kollektiv i trädgården.
Kasino får sedan den stora gården att kännas som en liten balkong i positiv bemärkelse. Han inleder med ”Fin”, en låt om de små saker som gör någon älskvärd. Spelningen är avskalad. Den är jordnära och ärlig. Det är en stol, en gitarr och heart on my sleeve-lyrik. ”Det är mitt… första gig… någonsin”, säger Kasino och får publikens omedelbara stöd. I sin helhet känns fredagen som en försiktig kram i de erkänt nervösa mellansnacken medan liveframträdandena är kraftfulla.
Lördagen invigs av att Jelly Crystal sjunger ”never… never… never… oh!” i hög ton. ”Never Met a Cloud That I Didn’t Like” är kvällens första låt och Filip Johnson dansar för en publik som har dansförbud men som hänger med så gott det går från sittplatserna. Hela bandet lyckas leverera glammig och drömsk pop samtidigt som de nästan festar kring sina instrument genom hela spelningen. Detta är en avstickare från festivalens lugnare akter. Man vill vara med, man vill ha en mikrofon, man vill spela trummor hårt. ”Det här är varför man gör det”, säger Filip i ett dånande backstage efteråt.
Jag missar början av Esthers spelning för en intervjus skull men kommer tillbaka till en otrolig närvaro. Det är nästan som att hon har ögonkontakt med hela publiken samtidigt, sedan med himlen, sedan med vibrafonen som är en av alla de delar som gör hennes pop unik. Hon är intensiv under låtarna men avslappnad och skämtsam mellan dem. Efter detta kliver Dolce in igen och avslutar kvällen med samma kraft som kvällen innan. Denna gång ritar jag ett hjärta bredvid anteckningarna om Dolce och det får väl sammanfatta mina känslor för festivalen. Bland träd, ljusslingor, satelliter och färgglada tygstycken har jag fått två kvällar av livemusik. Tack Aiva Productions och Vinterviken Sunset Session.
