Det finns vissa spelningar där man nästan vet i förväg vad som ska hända på scen, där allt känns en aning utstuderat, torrt och blekt, och sedan finns det de där små magiska stunderna som råkar inträffa när man minst anar sig det. Väljer man att utgå från en sådan kategorisering hamnar Sibille Attar lätt i det sistnämnda facket.
“You couldn’t tell I was different, you couldn’t tell by my appearance”, för att citera Sibilles egna “Go Hard or Go Home”, men det är snarare en motsatstanke jag drabbas av första stunden jag ser henne på Nefertitis scen. Hon gör en stark inledning med ”Somebody’s Watching” hållande sin cittra i händerna som ett kärt barn. Där Sibille står mitt på scenen ser hon nästan ut som en färgglad docka som glömts bort någonstans på en av de högsta hyllorna i leksaksaffären. Som om det här blir hennes sätt att ta revansch och visa upp sig för dem som en gång övergivit henne.
Till en början erkänner Sibille halvironiskt att det känns nästan som om hon aldrig stått på scen förut och det märks att hon verkligen har längtat efter att få spela igen. Hon bidrar med hundraprocentig närvaro då hon gärna interagerar med publik, går ner och vandrar mellan borden, vilket gör att Nefertitis halvanonyma kroguppställning snabbt blir omfamnad av en mysig hemmafestlig atmosfär.
Höjdpunkten blir dock Sibilles kraftfulla stämma som flyger fritt mellan lokalens tegelväggar. Det finns något djupt sörjande men ändå hoppingivande i röstens tonalitet som tillsammans med det rika ljudlandskapet bestående bland annat av syntar, cittra och i vissa fall även trombon tillför upplevelsen ytterligare en drömsk dimension. Desto mer känns det när Sibille lyckas förvandla Madonnas ”Oh Father” till ett alldeles eget verk som med publikens stöd slutligen växer till en enda kollektiv syndabekännelse.
Att Sibille har gått igenom en transformation som artist under sin fleråriga karriär är inte svårt att märka av. Under spelningens dryga timme består merparten av setlistan av låtarna från senaste fullängdaren A History of Silence. Dock är det först när hon övergår till extranummer i form av småkaxiga ”I Don’t Have To” och en av debutskivans hits ”Come Night” som det går att uppleva skillnaden. I Sibilles fall har sårbarheten blivit en drivkraft som förvandlar låtarna till känslostarka berättelser där huvudkaraktären vågar blottlägga sin själ framför publik.
Visst kan man ifrågasätta om Nefertitis mörka källarlokal med den befintliga borduppsättningen gör full rättvisa åt den glöd med vilken Sibille framför sin musik, men det spelar egentligen ingen roll. Saken är att det är hennes närvaro som färglägger scenen och har förmågan att beröra lyssnaren. Jag antecknar ”mental beröring” i mobilen och det är just så det känns den kvällen. Naket, varmt och helande.
