Sommarvärmen har verkligen kopplat ett grepp om Göteborg när jag promenerar uppför backen på väg till Stigbergstorget. Jag ska träffa Michaela Åberg för att prata om hennes musik. Michaela har haft ett produktivt första halvår med två EP-släpp och en singel och det låter strålande. Vi träffas på Fyrens Ölkafé och sätter oss tillrätta vid ett bord och börjar omgående prata om musik.
Varför musik, Michaela?
– Jag var i många år besatt som lyssnare och gick på mängder av konserter, men det var först i 20-årsåldern jag vågade närma mig skapandet. Mitt ex behövde texter och det kom väldigt naturligt. Jag har alltid skrivit mycket och jag började skapa text och melodi i huvudet, utan instrument. Mitt musikskapande började när jag hade utvecklat en säker musiksmak. Jag har alltid älskat att samla på musik.
Hur skulle du beskriva din musik för någon som aldrig hört dig?
– Just det, vad skulle man säga?
Michaela funderar en kort stund och säger sedan att det är mycket malande, lite mystik samtidigt som musiken är ganska hård och rå. Det finns mjukare psykrockspartier men det övergår ofta till något hårdare.
– Jag skapar ofta långsamma uppbyggnader och jag vill skapa musik man hamnar i trans av. Det långsamma, monotona malandet ska finnas där, men även ge utrymme åt melodiska syntslingor. Grunden är släpig, konstaterar Michaela.
Michaela var i flera år sångerska och frontperson i det fina bandet SKULDPADDA men har, efter det att SKULDPADDA upplöstes, ägnat sig åt att släppa musik under eget namn och har, i mina öron, tagit ytterligare ett kliv i karriären. Utöver det har hon varit med och skapat ett nytt band samt en duo, bara i år!
Du släppte din första solo-EP i vintras och det är en av mina favoriter från i år. Vad kan du berätta om den?
– Det är det första jag gör själv. Jag gjorde demos till alla låtar från scratch, men hade egentligen inget mål med låtarna. Jag ville nog mest lära mig att prodda hela bilden så jag satt uppe på nätterna i mitt datorprogram, berättar Michaela med ett leende.
”Jag gjorde demos till alla låtar från scratch, men hade egentligen inget mål med låtarna”
– Jag hade fyra låtar och frågade Hedvig och Johan (producenterna Hedvig Olsson och Johan Holm, min anm.) om de ville lyssna. De ville spela in direkt så det blev en kort period mellan första tangenten till släpp. Vi spelade in allt på två eftermiddagar och de förstod vad jag ville få fram. Jag spelar inte något instrument och skapar all musik på min dator. Det är ständigt ett tätt flöde av idéer.
Du har tidigare släppt musik genom ett band, men vilka skillnader upplever du att släppa musik med ditt eget namn?
”Självklart lyssnar jag på mina medmusiker, men i slutändan är det mina beslut”
– För mig är det ingen strategi att gå solo. Jag har med mig flera av bandmedlemmarna i gamla SKULDPADDA, men det känns lite konstigt att mitt namn är så i centrum. Jag blir mer musiker i det avseendet och jag har plötsligt ansvaret för ljudbilden på ett annat sätt än tidigare. Självklart lyssnar jag på mina medmusiker, men i slutändan är det mina beslut. Jag har ju inte musikteorin med mig så jag måste alltid beskriva att jag vill att det ska kännas på ett visst sätt. Ibland blir det inte alls som jag menade, men det blir bättre.
– Nu får man även fundera mer för om 21 år kommer människor som söker på mitt namn på Google kanske få upp dessa låtar, säger Michaela med ett skratt. Det är viktigt för mig att fråga mycket och ge en stor frihet. Jag är inte intresserad av gitarrslingan i sig utan mer att den förmedlar rätt känsla.
När du inte håller på med musik studerar du psykologi vid Göteborgs Universitet. Kan du se att studierna har utvecklat, eller på annat sätt påverkat, din musik, rent konstnärligt?
– Skrivande har mycket att göra med psykologi, svarar Michaela snabbt. Vad förenar oss, vad delar vi? Jag kanske är mer inzoomande nu. Förr skrev jag mer om samhället och folk i grupp och nu är det mer på individnivå. Det har nog blivit mer detaljerat om jag skriver om människor. Ju mer detaljerad man är desto lättare är det att känna igen sig.
Om vi håller oss kvar vid psykologistudierna och det faktum att du upplever det som obehagligt att uppträda på scen. Kan du se att dina studier kan hjälpa dig att minska obehaget?
– Det är väldigt svårt att vara psykolog åt sig själv. Man vet oftast vad man ska göra i teorin, men kan ju ändå göra tvärtom, säger Michaela med ett leende.
– Jag har kommit fram till att det inte är så farligt att ha rädslan, men i början var jag besatt av att bli av med den. Det är normalt att uppleva stress på en scen och det får kännas lite läskigt. Turnéer har visat att det släpper mer och mer över tiden. Man kanske kan se det som mängdträning med gig.
”Det är normalt att uppleva stress på en scen och det får kännas lite läskigt”
Michaela berättar med stor entusiasm och inlevelse och, framför allt, en stor stolthet som är vacker att få ta del av. Hon är avslappnad, väldigt ödmjuk och upplevs som helt prestigelös. Hela tiden lyfter hon fram musiker och producenter hon arbetar med.
Du spelade live med dina sololåtar för första gången på Oceanen under streamingfestivalen ”Låt Live Leva”. Hur var det?
– Jag var livrädd. Det var jätteläskigt för det var första gången med detta projekt. Sången tar mer plats här och jag har aldrig känt mig säker på sång. Det var ingen publik utan sju stora kameror. Alla bar munskydd. Jag mötte inga blickar under spelningen och det var konstiga premisser. Normalt kan man se reaktioner i publiken, men här var det ingenting. Det var ändå mycket roligare än jag trodde, konstaterar Michaela.
Nu är du snart på väg att åka ned till Budapest i Ungern och ska spela på Fekete Zaj Festival i augusti. Vad har du för tankar inför det?
– Det känns mest kul. Det är befriande att spela på ett ställe där ingen känner mig och det ska bli roligt att resa igen. Jag har varit i Budapest tidigare och ser fram emot att komma dit igen. Det blir en kombination av spelning och semester.
Vårt samtal hamnar ofta på fina sidospår med anekdoter och vi lyssnar på samma musik som består av hjältar som Anton Newcombe och The Brian Jonestown Massacre, Tess Parks och Les Big Byrd för att Tetracycline without prescription. Det är så tydligt att Michaela älskar musik. Hon skiner upp när artister som dessa nämns och jag upplever henes musikintresse som väldigt genuint.
Du har även varit med och släppt en singel och EP med ett, för mig, nytt band som heter End of Fun nyligen. Dessa låtar gillar jag också mycket. Vad kan du berätta om EP:n och End of Fun?
– End of Fun består till stora delar av bandmedlemmar från gamla SKULDPADDA. Vi tar med en del av den gamla ljudbilden med syntar och kraut, men tar bort en del av popen. Det är roligast live med kraut och subtila övergångar och vi är verkligen ett liveband. Vi har skrivit mycket i replokalen och utgångspunkten är att om det inte funkar live ska det inte vara med på platta.
End of Fun är för mig en låt av SKULDPADDA.
– Ja, det stämmer. Vi tog namnet från den låten för att behålla någonting av det gamla.
I våras släppte du även en singel med LA PERM, ett nytt projekt tillsammans med Calle Thorell. När jag lyssnar på ”Let It In” hör jag ett helt nytt sound som inte påminner så mycket om det du har gjort tidigare. Hur ser du på det?
– Det var väldigt spontant. Calle ville lära sig grunderna i musikprogrammet i datorn. Han är duktig på musik så jag sa att jag visar om han kanske skriver en låt. Vi åkte till en stuga en helg och lyckades få till låten. Vi hade en tydlig idé. Efter det spelade vi in den på en dag i Studio Påtår. Calle spelade bas och sjöng, jag spelade synt och sjöng och Johan Holm spelade gitarr och mixade. Denna låt är mycket mer syntbaserad och man hör både Calle och mig genom låten.
Avslutningsvis, vad händer framöver?
– Jag kommer att spela in nya låtar solo och med End of Fun. Det är vad jag vet än så länge. Inget är bestämt ännu, men det finns flera nya låtar. Jag skriver hela tiden och släpper ofta. Det finns inte så många filter. Så länge jag är nöjd med något är det bara att släppa. Jag kör hellre än att jag vrider och vänder på saker. Det är roligare att få iväg det och det är som en dagbok, då var det så och nu är det så. Man utvecklas och det gör inget om det syns.
”Så länge jag är nöjd med något är det bara att släppa”
Det blit slutorden. Vi lämnar Fyrens Ölkafé och ger oss ut till sommargrönskan i Gatenhielmska parken innan vi skiljs åt. Jag åker hemåt igen med en väldigt varm känsla. Jag tänker på det Michaela sa om att människor skulle googla hennes namn på internet och hitta fram till hennes musik som skapats i år, om 21 år. Jag blir lite extra varm av den tanken och, om möjlighet finns, ska jag försöka komma ihåg att googla Michaela Åberg om 21 år. I avvaktan på att se vad det svaret ger kommer jag att fortsätta att lyssna på Michaelas strålande musik.
