Ett halvår har passerat av 2021 och således är det dags för den andra av HYMNs kvartalsenliga sammanfattningar av den bästa experimentella musiken just nu. Under denna vinjett samlar vi var tredje månad den bästa musiken som släppts inom drone, ambient, frijazz, avantgarde, konstrock, noise, minimalism, improvisationsmusik och mängder av andra experimenterande musikstilar.
En spellista med både tidigare omskrivna album från i år och ett urval av låtar från nedan nämnda skivor hittar ni HÄR:
Daniel Bachman – Axacan
Daniel Bachman har gradvis glidit längre bort från de traditionstyngda instrumentala kompositionerna för akustisk gitarr som hans musik varit sprungen ur. Även om gitarren till stor del fortfarande befinner sig i musikens epicentrum så tar Bachman nu ett långt språng bort från John Fahey– och Robbie Basho-influenserna och skapar något långt mer unikt.
Inspelningstekniken är mer experimenterande och Bachman skapar kollagelik, dystopisk post-folk där fältinspelningar från väderfenomen, gnisslande träd, radioapparater, kyrkklockor och grodor tillsammans med gitarren och brusande drones skapar en väv av ljud.
Resultatet blir något helt eget, i gränslandet mellan americana och konstmusik, där det känns lika naturligt med undersköna gitarrstycken som med en hel LP-sida ambient eller att en låts klimax är ljudet av rostiga verktyg som slängs i en soptunna.
J Foerster & N Kramer – Habitat
Environmental music-konceptalbumet Habitat är ett samarbete mellan elektroniska kompositören Niklas Kramer och slagverkaren Joda Foerster. Skivan är inspirerad av den italienske arkitekten Ettore Sottsass, där varje spår på albumet är ett soundtrack till ett imaginärt rum. Med modulärsynthar, vibrafon, kalimba och en rad andra slagverk till hands fyller de två musikerna fantasirummen med toner. Evighetsloopar och varsamt staplade lager av mjuka ljudmattor skapar tyngdlösa, luftiga ljudlandskap utan skarpa kanter där var och ett av rummen har sin egen karaktär.
Jaubi – Nafs at Peace
Jaubi är en pakistansk instrumentalkvartett som rör sig mellan vitt skilda genrer som indisk ragamusik, instrumentell hip-hop och spirituell jazz. Albumet Nafs at Peace är ett samarbete med London-baserade producenten Tenderlonious och den polske pianisten Marek Latarnik Pędziwiatr som påbörjades redan förra året på den fristående singeln ”Satanic Nafs” och albumet Ragas from Lahore.
Nafs at Peace spelades in under samma inspelningssessioner, men där man på Ragas from Lahore återskapade och stöpte om klassiska indiska stycken i nya former består detta album istället av ny, improviserad musik.
Man använder fortfarande raga-traditionen som en lös utgångspunkt men var och ett av de sju katarsis-sökande styckena tar sedan sin egen väg ut i rymden, om det så är med hjälp av moog, tabla, elgitarr eller Coltrane-osande saxsolon.
L’Rain – Fatigue
Den Brooklyn-baserade multiinstrumentalisten L’Rains andra album Fatigue är inte helt lätt att artbestämma. Musiken rymmer en smältdegel av influenser. Någon slags hybrid mellan avant-pop och experimentell R&B i grunden, men med gott om sidospår mot ambient, jazz, drone, dansmusik och ett flertal andra genrer. I slutändan spelar etiketterna mindre roll, speciellt när helheten är så sömlös som här.
Kompromisslösheten påminner om den som karaktäriserat Yves Tumors två senaste album. Ständigt överraskande, stundtals lite kaotisk, men hela tiden sammanhållen av en enhetlig vision. Bäst är gospel-samplande ”Find It”, fusionjazziga ”Two Face” och den perfekta R&B-balladen ”Suck Teeth”.
Mind Maintenance – Mind Maintenance
En skiva av Natural Information Societys bandledare och bassist Joshua Abrams och trummisen Chad Taylor, känd från bland annat Chicago Underground Trio. De två har spelat tillsammans i otaliga projekt tidigare men slår sig nu samman för sitt första gemensamma duo-album.
På skivan har de båda lagt sina vanliga instrument åt sidan för att testa nya vägar. Abrams spelar guimbri – ett nordafrikanskt stränginstrument som karaktäriseras av sina låga, dova, utdragna toner – medan Taylor spelar mbira – ett instrument bestående av en ihålig trälåda med metalltangenter (inte helt olik en kalimba) som härstammar från sydöstra Afrika.
Instrumenten saknar gemensam musiktradition, härrör från vitt skilda delar av Afrika och spelas här tillsammans på okonventionellt vis. Musiken är rytmisk och melodisk, men samtidigt monoton och meditativ. Perfekt musik att försvinna in i en sommardag när hjärnan är gjord av deg.
Natural Information Society & Evan Parker – Descension (Out of Our Constrictions)
Mer Joshua Abrams! Mer guimbri!
Utförandet är dock annorlunda. Descension består av ett enda långt stycke som klockar in på 75 minuter, inspelat live i London på Café Oto sommaren 2019. Tillsammans med sin huvudsakliga ensemble i Natural Information Society, den här gången förstärkta av brittiske frijazz-saxofonisten Evan Parker, spinner Abrams vidare på den minimalistiska jazzrock som kännetecknar gruppen, men i nära nog dubbla hastigheten och med extra av allt. Abrams guimbri, Jason Steins basklarinett, Lisa Alvarados harmonium, och framför allt Mikel Patrick Averys trummor hamrar fram rytmmönster och ger Parker och hans saxofon fritt spelrum att improvisera över, under och runtom deras stadiga toner. Resultatet blir en utomordentlig tripp för alla sinnen.
Joseph Shabason – The Fellowship
Saxofonisten och synth-kompositören Joseph Shabason är för den breda (men kanske inte jättebreda) allmänheten mest känd för att med hjälp av sin saxofon ha eleverat album som Destroyers Kaputt och The War on Drugs Lost in a Dream från bra till otroligt bra.
Som soloartist har han skapat sig en egen nisch, inte långt från Kaputts ljudbild. En slags utforskande ambient-jazz med drag av new age och 80-talsinspirerad softpop.
Genombrottsalbumet Anne var ett konceptalbum centrerat kring Shabasons mors sjukdom i alzheimers. Den gången byggdes narrativet kring röstsamplingar där moderns röst ackompanjerade av Shabasons mjuka men sorgsna ljudlandskap.
Även The Fellowship tar avstamp i det självupplevda. Skivan har inspirerats av Shabasons uppväxt i en religiös sekt, och den efterföljande uppgörelsen med erfarenheterna efter att han lämnade den. Denna gång använder sig dock inte Shabason av samplad dialog, utan istället blir konceptet abstrakt för den lyssnare som inte tillgodogjort sig historien bakom.
Det spelar måhända mindre roll för den som bara vill njuta av perfekt loungepop, men skänker onekligen ytterligare djup till kanadensarens ömsom kontemplativa, ömsom olycksbådande musiksviter.
