Det var längesedan jag blev så positivt överraskad över ett debutalbum som jag blir av Klas Trollius Sånger till en människa. Inledningsspåret ”Över ett fält” är magnifikt och kräver ett flertal lyssningar i rad.
Låten är löst baserad på John Martyns ”Over the Hill”, från albumet Solid Air, (1973). Det är långt ifrån en cover, snarare hörs en översättning av refrängen som Trollius gnolar medan han vandrar på en stig knäppandes på en akutisk gitarr med kvittrande fåglar som enda sällskap: ”Hey, hey, hey, över ett fält”.
Musiken, som delvis är inspelad i den egna lägenheten på Hisingen, känns väldigt personlig och nästintill privat. Det egna rummet, och det introverta uttrycket, kontrasteras mot ett utvidgat rum där andra röster och naturens ljud finns närvarande i form av fältinspelningar.
Det är ett lågmält album som är rikt på detaljer. Ekoeffekterna som emellanåt dyker upp känns logiska med tanke på att Trollius, som eklektisk dj, har förgreningar i dub och reggae. Något överraskande är den direkta poputflykten ”Koltrast”, som tar vid efter en suggestiv tonsatt dikt, där Trollius nostalgiskt sneglar bakåt på skimrande indiepärlor från 80-talet.
Närheten till naturen är påtaglig i avslutande ”Isdemoner för flöjt, trumma och vind”. En omedelbar referens är Han Bennik och Peter Brötzmanns kända utomhusinspelning Schwarzwaldfahrt (FMP, 1977). Och än mer känns Sånger till en människa som en syskonskiva till Thomas Mera Gartz Luftsånger (Silence, 1984), där den gotländska naturen spelar en viktig roll för den unika atmosfären på detta förbisedda mästerverk.
Sånger till en människa är ett högintressant släpp från Discreet music, och helt klart det mest personliga. Jag ser fram emot mer musik från Trollius. Inte minst för att få reda på vad han hittade där på andra sidan fältet.
[Discreet Music, 21 juni]
