Det där med stämsång är ibland makalöst vackert. Tiden kan stå helt stilla när stämmorna sitter perfekt och låten i övrigt är fin. Ett av mina favoritband från 1960-talets England var kända för att spela in covers och sjöng dem ofta helt enastående. Jag tänker på Manchesterbandet The Hollies, med Allan Clarke och Graham Nash i spetsen, som skapade ett underbart sound i popens glansdagar.
Idag är det 55 år sedan singeln “Bus Stop” släpptes och eftersom det är en av mina favoritlåtar med The Hollies har jag valt att sätta ihop en spellista med “Bus Stop” och några andra favoriter från den period som Graham Nash var med i bandet, det vill säga 1962-1968, men vi börjar från början och kommer mestadels följa en kronologisk ordning.
Stay (1963)
I januari 1963 spelade The Hollies på berömda The Cavern i Liverpool. Det ledde till en audition hos Parlophone (EMI) och senare ett skivkontrakt. Maurice Williams and the Zodiacs-covern “Stay” var bandets tredje singel och den första som slog sig in på topp-10 i England. Den nådde som högst åttondeplatsen och släpptes i augusti 1963.
Little Lover (1964)
Debutalbumet Stay with the Hollies släpptes i januari 1964. Det nådde andraplatsen i England och det var det mest framgångsrika album bandet hade i hemlandet. “Little Lover” är den enda låt på plattan som inte är en cover.
Watcha Gonna Do ’bout It (1964)
När jag gick på mellanstadiet tyckte jag ofta att det var roligare att titta i mina kompisars föräldrars skivsamlingar än i mina kompisars. Stay with the Hollies hittade jag på det sättet och fick låna hem den. Jag hade bara hört några singlar tidigare. Doris Troy-covern “Watcha Gonna Do ’bout It” blev snabbt en favorit.
Just One Look (1964)
The Hollies följde upp “Stay”-singeln med ännu en Doris Troy-cover. “Just One Look” släpptes i februari 1964 och nådde andraplatsen på den engelska singellistan.
Here I Go Again (1964)
“Just One Look” följdes upp av “Here I Go Again” i maj. Den nådde också stora framgångar på singellistan och toppade på fjärdeplatsen. Ron Richards producerade i regel när bandet spelade in i EMI Studios i London.
Don’t You Know (1964)
I november 1964 släpptes bandets andra album In the Hollies Style. Någonstans i den vevan dök också pseudonymen “L. Ransford” upp bland upphovsmännen till låtarna och den följde sedan med i flera år. Bakom “L. Ransford” dolde sig Allan Clarke, sologitarristen och sångaren Tony Hicks och Graham Nash. “Don’t You Know” är en favorit från In the Hollies Style, men albumet blev ingen större succé.
We’re Through (1964)
Den sista singeln för året var “We’re Through” skriven av “L. Ransford”. Jag gillar drivet i låten. Bobby Elliotts trummor ligger så perfekt i ljudbilden och ger låten ett strålande driv. Singeln nådde som högst sjundeplatsen i England och släpptes i september.
Yes I Will (1965)
Året rivstartade med singeln “Yes I Will” i januari och den nådde som högst niondeplatsen i England. The Hollies hade, liksom flera andra band, följt efter The Beatles över Atlanten till Nordamerika, men hade hittills inte riktigt slagit igenom där.
I’m Alive (1965)
Den 21 maj 1965 släpptes bandets åttonde singel i England. “I’m Alive” blev en monsterhit och låg etta på Englandslistan i tre veckor. Det var The Hollies enda listetta i hemlandet. Det är även en av min fars absoluta favoritlåtar och jag förstår honom. Den stegrande refrängen är magisk, särskilt i slutet. Det var Clint Ballard Jr som skrev låten.
Look Through Any Window (1965)
Singeln “Look Through Any Window” släpptes i augusti 1965 och skrevs av Graham Gouldman (senare bl a 10cc) och Charles Silverman. Detta är en av mina absoluta favoriter. Jag älskar den tolvsträngade gitarren, Bobby Elliotts trummor, stämsången och vilket sound producenten Rob Richards skapade. Det är svårt att förstå att studion vid Abbey Road vid denna tid var utrustad med en fyrakanalare.
Very Last Day (1965)
En annan favorit är “Very Last Day” som inleder bandets tredje album The Hollies. Denna strålande Peter, Paul and Mary-cover släpptes aldrig som singel i England, men släpptes som singel i Sverige där den blev en hit. Det är något särskilt fint med 1960-talspopen.
Put Yourself in My Place (1965)
Albumet The Hollies hade säkert fördel av de framgångsrika singlarna tidigare under året och klättrade upp till åttondeplatsen i England. Det var “L. Ransford” som skrev låten och den visar, med önskad tydlighet, att bandet inte bara kunde göra covers utan även skapa fina låtar.
I Can’t Let Go (1966)
Jag hade nog tur för den allra första låt jag hörde med The Hollies i min barndom var “I Can’t Let Go”. En poplåt blir aldrig bättre än denna, i mina öron. Al Gorgoni och Chip Taylor skrev låten och de gånger jag har sett Chip Taylor live har jag alltid hoppats få höra honom spela den, men kan inte minnas att jag har fått göra det (däremot har han ofta spelat “Wild Thing”). Singeln “I Can’t Let Go” släpptes i februari 1966 och nådde andraplatsen i England. Frågan är om Graham Nashs tenorstämma någonsin låtit bättre?
I Am a Rock (1966)
Simon & Garfunkel-covern “I Am a Rock” går lite snabbare än originalet när The Hollies får bestämma och är en av höjdpunkterna på det fjärde albumet Would You Believe? som släpptes den 1 juni 1966.
Take Your Time (1966)
The Hollies var inspirerade av Buddy Holly och namnet lär vara en hyllning till honom. “Take Your Time” är en underbar cover av idolen från Would You Believe?.
Hard Hard Year (1966)
Det fjärde albumet nådde 16-platsen på albumlistan i England och denna lågmälda favorit får representera “L. Ransford” från plattan.
Bus Stop (1966)
Så var det dags att presentera den låt som skapade idén till denna lista. Graham Gouldman skrev låten och fick idén till den när han satt på en buss på väg hem från jobbet. Han skrev huvuddelen av låten i sitt pojkrum, tog hjälp av sin far som skrev introt och sedan färdigställde han låten på bussen, på väg till jobbet, dagen efter! Om jag minns rätt arbetade han i en herrekiperingsaffär och om inte det är en solskenshistoria så… Singeln “Bus Stop” släpptes den 17 juni 1966 och nådde femteplatsen på singellistan i England. Den toppade listorna i Sverige och Kanada och nådde femteplatsen på Billboard Hot 100 i USA vilket var första gången The Hollies slog sig in på topp-10 i USA. “Bus Stop” har spelats ungefär 37 miljoner gånger på Spotify.
Don’t Run and Hide (1966)
Detta är B-sidan på “Bus Stop” och den är lite rockigare med munspel. Det var inte sällsynt att “L. Ransford” skrev B-sidorna på singlarna och så var det även i detta fall. Efter singelsuccén i USA med “Bus Stop” släpptes även ett album i USA i oktober 1966 som fick namnet Bus Stop (det släpptes aldrig i England). “Don’t Run and Hide” inleder B-sidan på albumet. The Hollies släppte flera album i USA med låtlistor som skiljde sig från de engelska albumen (The Beatles med flera gjorde likadant). Det var vanligare att singlarna var med på de amerikanska utgåvorna. Singlarna saknades i regel på de engelska albumen.
Stop! Stop! Stop! (1966)
I december 1966 släpptes albumet For Certain Because… och det var den första platta som bara innehöll låtar skrivna av Hicks, Clarke och Nash. I samma veva försvann även “L. Ransford”. “Stop! Stop! Stop!” avslutar albumet och släpptes även som singel i oktober. Singeln nådde andraplatsen och albumet nådde som högst 23-platsen i England. Bandet fick även en ny basist under året. Bernie Calvert ersatte Eric Haydock.
On a Carousel (1967)
I februari 1967 släpptes bandets fjortonde singel i England. “On a Carousel” har flera häftiga temposkiftningar och precis som många andra band vid denna tid påverkades The Hollies av Flower Power-perioden med psykedeliska inslag i musiken och denna låt hintade om en ny riktning för bandet. “On a Carousel” nådde som högst fjärdeplatsen på singellistan i England.
Carrie Anne (1967)
“Carrie Anne” följde som singel i maj 1967 och den klättrade även högt på singellistorna, både i USA och England, och hamnade på topp-10 i båda länderna. The Hollies hade bara tre topp-10 singlar i USA under denna period. Det kan jämföras med tretton i England och nio i Sverige.
Stop Right There (1967)
Bandets sjätte album Evolution släpptes i juni 1967 och det går ju tydligt att se på omslaget att den psykedeliska kraften hade tagit ett grepp om Manchesterbandet och det går att höra ett helt nytt sound och även om jag älskar poplåtarna från tidigare så är detta en riktigt bra platta som jag tycker är bortglömd från det magiska musikåret 1967.
Rain on the Window (1967)
Det var återigen Clarke, Hicks och Nash som skrev alla låtar på plattan och den nådde som högst trettondeplatsen i England och i USA toppade den på plats 43. Det var den högsta listplacering för ett Holliesalbum i USA före 1969. “Rain on the Window” är otroligt vacker och vilken sångare Allan Clarke var vid denna tidpunkt!
Leave Me (1967)
Det är en häftig tanke att The Beatles spelade in Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band i samma byggnad vid denna tidpunkt. Evolution spelades in under sex dagar mellan januari-mars. Gungiga “Leave Me” är en favorit i slutet av plattan och Graham Nash och Allan Clarke sjunger magiskt.
King Midas in Reverse (1967)
Detta är en särskilt strålande låt, tycker jag, och en av de främsta låtarna av The Hollies någonsin. Omvärlden var inte lika imponerad som jag är när singeln släpptes i september 1967. Den nådde som högst 18-platsen i England och 51-platsen på Billboard Hot 100 i USA. Det var Graham Nash som skrev låten och den har snurrat många varv på mina grammofoner genom åren.
Dear Eloise (1967)
I november 1967 släpptes albumet Butterfly som jag inte tycker är strålande. Det var definitivt en svacka i The Hollies karriär och albumet tog sig inte in på någon albumlista, varken i England eller USA. “Dear Eloise” inleder plattan och det är en vacker inledning.
Butterfly (1967)
Titelspåret avslutar albumet. Jag tycker om ljudbilden, men The Hollies stod inför en stor förändring. Graham Nash var på väg att lämna bandet och detta var den sista skiva han var med på innan han flyttade till USA.
Jennifer Eccles (1968)
I slutet av mars 1968 släpptes singeln “Jennifer Eccles”. Allan Clarke och Graham Nash skrev låten (Clarkes fru hette Jennifer i förnamn och Nashs Eccles i efternamn). Efter listsvackan med singeln “King Midas in Reverse” och albumet Butterfly blev denna trallvänliga låt en mindre succé. Den nådde fjärdeplatsen på singellistan i England och 40-platsen i USA.
Listen to Me (1968)
Det var Tony Hazzard som skrev den sista The Hollies-singel som Graham Nash var med på. Jag gillar den mycket och den släpptes den 27 september 1968. Singeln nådde elfteplatsen i England. Tonartshöjningen är briljant.
Blowin’ in the Wind (1968)
Bob Dylan-covern “Blowin’ in the Wind” gjordes med stor ljudbild och detta är ett bra exempel på hur man gör en cover på sitt egna sätt. “Blowin’ in the Wind” släpptes aldrig som singel i England, men blev som singel en hit i Holland. I Sverige släpptes den som B-sida på singeln “Listen to Me”. Många av omslagen på singlar som släpptes i Sverige skiljde sig från de engelska utgåvorna. “Blowin’ in the Wind” var en av de sista låtar Graham Nash spelade in med The Hollies innan han lämnade bandet i december 1968.
The Hollies fortsatte att släppa musik med framgång även efter det att Graham Nash lämnade bandet. Tillsammans med bland annat The Rolling Stones är det ett av få band från den tiden som aldrig har splittrats och som fortfarande existerar.
Men vi kastar oss tillbaka till 1968. Graham Nash hade presenterat en låt för The Hollies som bandet inte ville spela in. De övriga medlemmarna ville göra ett helt album med Bob Dylan-covers vilket de senare släppte med succé under våren 1969. Graham Nash tog med sig låten “Marrakesh Express” till USA, träffade några andra musiker, spelade in den och släppte den som singel och på en legendarisk debutplatta, men det är en helt annan historia.
