De har hyllats av bland andra Erykah Badu, Drake och Animal Collective – och självaste Prince var ett fan. Australiensiska future soul/jazz-funk/wondercore-kvartetten Hiatus Kaiyote är snart tillbaka med tredje albumet Mood Valiant. HYMNs Anton Lindskog fick ett samtal med basisten och ena grundaren Paul Bender.
”DON’T WORRY.. JUST CLICK”. Den 19 september 2013 la Prince upp ett Twitter-inlägg med de orden och en länk till Hiatus Kaiyotes video ”Nakamarra”.
Låten är hämtad från deras första skiva Tawk Tomahawk (2012), vars mycket tekniska hybrid av soul, funk, jazz och skruvad elektronisk pop, präglad av sångerskan och gitarristen Nai Palms akrobatiska vokala stil, snabbt gav dem flera prominenta fans inom musikbranschen. Så vitt skilda akter som Metallicas James Hetfield (som upptäckte dem genom sina barn) och jazzpianisten Robert Glasper (som de senare kom att samarbeta med) har uttryckt sin beundran för dem.
Hiatus Kaiyote-basisten Paul Bender är hemma i Melbourne när vi talas vid över Zoom. Han ger ett lite svävande svar när jag frågar om de kände mer press på sig efter att ha fått den typen av uppmärksamhet så tidigt i karriären.
– Kanske i vissa avseenden men ändå inte. Vi vill göra musik som vi fyra i bandet är helt nöjda med. Det är en komplex och utmanande uppgift eftersom alla har olika idéer som vi måste enas kring. Det gör att man inte hinner tänka så mycket på vad man tror att utomstående ska tycka. Vi är nöjda så länge vi vet att vi har gjort det bästa vi kunnat.
”Vi är nöjda så länge vi vet att vi har gjort det bästa vi kunnat”
Paul startade Hiatus Kaiyote år 2011 tillsammans med sångerskan Nai Palm. Tillsammans med de vilda stilblandningarna är hennes säregna sångstil något av det som främst utmärker deras musik.
– Jag såg Nai på en av hennes första solospelningar här i Melbourne, minns Paul. Det lät så komplext och intressant att jag blev helt tagen. Och så var jag väldigt fascinerad av hur galen hennes röst kan låta. Jag förstod direkt att det här var en person som jag ville starta ett band med.
Den 25 juni släpps Hiatus Kaiyotes tredje fullängdare Mood Valiant. Första singeln ”Get Sun” är ett samarbete med kultförklarade brasilianske kompositören Arthur Verocai.
– Låten har en starkt brasiliansk känsla så vi kontaktade Arthur och frågade honom om han ville göra arrangemanget, berättar Paul. Han bjöd in oss till sin studio i Rio de Janeiro där vi jobbade ihop. Det var den bästa studiodagen i hela mitt liv!
Precis som era två föregående album rymmer Mood Valiant många olika influenser men känns ändå sammanhängande. Är det viktigt?
– Jo det skulle jag nog säga. Ett album kan vara så många olika saker. Vi försöker täcka in ett vitt spektrum men samtidigt ha en genomgående känsla. Med så många olika stilar blir det en utmaning och något av en paradox. Men vi känner att de låtar som till slut hamnade på Mood Valiant tillsammans berättar en historia.
”Vi försöker täcka in ett vitt spektrum men samtidigt ha en genomgående känsla”
Era inspirationskällor kommer från hela världen. Finns det även något typiskt australiensiskt i det som Hiatus Kaiyote gör?
– Kanske… Svårt att peka på vad det är.
– I vissa avseenden saknar Australien en egen musikalisk tradition – i vart fall när det gäller populärkultur. Det är ett land befolkat av människor från många olika platser, influerat av rörelser från alla delar av världen. På samma gång är vi separerade av de stora geografiska avstånden.
– Det finns inget singulärt ”Australien-sound”. Däremot tror jag att det vi gör reflekterar en australiensisk verklighet. Kanske är den australiensiska traditionen att du har fått en billig gitarr av dina föräldrar, startat band och lärt dig spela helt på egen hand.
Paul Bender startade sitt första band i unga år tillsammans med sin bror. Då var det tyngre tongångar som gällde.
– Vi spelade covers på Nirvana, Pantera och Black Sabbath. Jag var inne på grunge och hårdrock men lärde mig samtidigt om andra typer av musik.
– När jag var liten spelade jag TV-spel. Efter att jag hade börjat hålla på mer med musik blev ”spelet” istället att jag lärde mig varenda ton på en viss skiva och spelade med. På något sätt kändes det som att vara Mario i spelet. Istället för att hoppa på rätt ställen i Super Mario Bros skulle jag sätta rätt toner på basen, hahaha.
– Så småningom kom jag in på jazz. Samtidigt lyssnade jag mycket på Sepultura och älskade hur tung den musiken var. Sedan hörde jag John Coltrane som på något sätt var ännu tyngre. Jag flyttade till USA och gick jazzutbildning på universitetet i Miami och kom samtidigt in på elektronisk musik och hiphop.
”Istället för att hoppa på rätt ställen i Super Mario Bros skulle jag sätta rätt toner på basen”
Du har en gång myntat termen wondercore som en beskrivning av Hiatus Kaiyotes musik. Vad betyder det?
– Som artist är man tvungen att sätta sin musik i någon typ av genre. Så varför inte skapa en egen genre och styra över det själv?
– Wondercore är känslan av att bli totalt uppfylld och överväldigad av något – på ett bra sätt! Den första wondercore-låten skapade jag och en kompis för många år sedan med en sampling från en klassisk internet-video som heter Double Rainbow. Videon följer en kille som är ute och går i en park och får syn på en dubbel regnbåge och blir totalt överväldigad av hur vackert det är. Vi la ett breakcore-beat över och skapade den första wondercore-låten.
Redan nästa månad ska Hiatus Kaiyote ut på turné hemma i Australien. Hur känns det?
– Det ska verkligen bli jättekul att åka ut på vägarna igen! Att få känna energin från publiken är något som jag verkligen saknat. Jag är jätteglad att vi nu har möjligheten att turnera här, det går ju ännu inte på alla ställen i världen.
’Mood Valiant’ släpps den 25 juni.
