
Allt mer av dagens musik skapas i hemmiljö. Det är ett ovetenskapligt påstående men åtminstone det intryck jag fått de senaste åren. Det är förstås den tekniska utvecklingen som lagt grunden för det. Möjligheterna att skapa stor musik i hemmet är enormt mycket bättre nu än för 25–30 år sedan. Med datorers hjälp kan en enda person göra mycket av jobbet med att skapa ett album. Det är i grunden positivt. Den anda av DIY som präglade punken och postpunken lever vidare i lite annan form.
Det har också lett till att artister blivit sina egna producenter, tagit kontroll även över utgivning och, via hemsidor, skapandet av sin egen image. På ett sätt alltså en positiv utveckling för musiker som annars varit beroende av skivbolags och producenters inflytande över musikskapande och lansering.
Det görs också massor av intressant och spännande musik i hemmen.
Christian Löffler tillbringar den mesta av sin tid i sin egen studio, en timmerstuga på halvön Darss med utsikt över Östersjön. Där låser han in sig när han ska skapa sin musik. Belgiska duon Joy Wellboy säger sig ha skapat sitt andra album, Wedding, hemma i sängen. Amerikanska Heather Trost spelade in albumet Petrichor i hemmastudion tillsammans med maken Jeremy Barnes, i likhet med paret Alexi Erenkov och Alison Alderdice som utgör the Saxophones. Ela Minus knåpade ihop sitt debutalbum hemma i lägenheten med minimal teknisk support. I London sitter Luca Wilding och i Edinburgh Michael Kay Terence (AKA Swiss Portrait) och skapar i sina hemmastudios. Julien Appalache är en fransk ensamvarg som spelar in allt hemma; Hong Kong-födda stjärnskottet Ashley Grace (AKA bb sway) gör sin musik hemma i sovrummet; Adam Gray (AKA Chelou) sitter hemma och snickrar ihop drömsk lo-fi. Bara för att ta några exempel på artister jag själv gillar.
Chelou betyder förresten ungefär ”tillbakadragen” på franska och det är ett drag jag tycker mig se hos många av de här artisterna. Många använder monikers och är ofta tveksamma att ens avslöja sina egna namn eller träda fram ur hemstudions skuggtillvaro. Monikers kallas för övrigt ofta för projektnamn. Förr bildade man rockgrupper, nu startar man projekt. En form som passar hemmasittandets isolation och småskalighet och ger en frihet att inkludera andra musiker i processen när det passar och behövs.
Det är som sagt mycket och bra musik som skapas tack vare hembaserad teknik, men fenomenet tenderar att ge en introvert prägel på hela musikvärlden. Det här är inte heller ett nytt fenomen men förstås en tendens som förstärkts enormt under corona-pandemin. Redan förra sommaren var effekten märkbar för dem som driver konventionella inspelningsstudior. Där det normalt sjuder av aktivitet i varje rum rådde då tystnad och artisterna arbetade med låtskrivande i hemmiljön eller inredde hemmastudios som aldrig förr. Kanske finns nu en längtan tillbaka till stora studior men de flesta som investerat i hemmastudior lär nog fortsätta använda sin dyrbara teknik.
Konserter har också som bekant blivit en bristvara och många klubbar har fått stänga. Kanske finns ett uppdämt ömsesidigt behov av kontakt mellan publik och artist som gör att vi snart får se en explosion av utåtriktad musik, mängder av turnéer och en revival för rockgrupper? Eller har det skapats nya former även för detta som skär ned på den fysiska (eller nära nog fysiska) kontakten som uppstår under en live-konsert? Jag tänker på de streamade konserter som många band/musiker gett under lockdown-perioden.
Det jag funderar främst på är hur det påverkar musikernas uppfattning om för vem musiken görs. Det känns ofta som att hemmasittandet gör skapandet till en uppgörelse inom den enskilde musikern. Att det är den egna utvecklingen eller det egna nöjet som är hela konceptet. Kanske har jag fel men jag jämför, återigen, med postpunkens koncept och idéer som hade ambitioner att utveckla rockmusiken, föra den ett steg framåt. Jag läser just nu om den briljanta boken Rip It Up and Start Again – Postpunk 1978–1984 av Simon Reynolds som beskrivit detta på ett oslagbart sätt:
”Taking the word ´modernist´ in a less specific sense, the post-punk bands were firmly committed to the idea of making modern music. They were totally confident that there were still places to go with rock, a whole new future to invent”.
En idé som främjade individualitet, originalitet och mångfald samtidigt som den tänjde på rockmusikens gränser. Finns någon liknande ambition idag? Eller är allt redan gjort och det som återstår är att sampla och återskapa det gamla? Dessutom bekvämt barrikaderad i hemmastudion, utestängd från omvärlden. Okej, jag är medveten om risken att hemfalla åt nostalgi. Individualiteten finns där i allra högsta grad även idag, kanske snarare i ännu högre utsträckning. Men jag känner att det är något som saknas och det kanske är en sorts riktning, en utvecklingslinje eller en drivkraft. För att återigen citera Reynolds:
”Post-punk was constructive and forward-looking, its very prefix implying faith in a future that punk had said didn’t exist”.
Kanske är jag ensam om min undran? Kanske är det ett ålderstecken? En effekt av decenniers skedmatning med framstegs- och utvecklingstänkande? Eller bara märkt av ett och ett halvt års lockdown?
Jag tycker ändå frågan är värd att ställas, formulerad enligt en populär tv-fras; vart – är – vi – på – väg?!