När en stor artist dör ska man helst skriva en minneskrönika inom 24 timmar för att vara i takt med alla ”Vila i frid” på Twitter och andra sociala medier. Denna lilla text är inte i takt med någonting, men så har jag inte heller sett någon enda, förutom jag själv och några mindre amerikanska sajter, som nämnt eller sörjt att Jack Terricloth dog 13 maj.
Jack Terricloth var sångare i och grundare av det fantastiska kollektivet The World/Inferno Friendship Society från New Jersey. Han hette egentligen Peter Ventantonio, men om man har sett ett enda liveklipp med Jack Terricloth förstår man att hans scen-persona behövde ett annat namn. Han var en extremt karismatisk frontman, medan han av intervjuer att döma verkade ganska blyg och försynt utanför scenen. Men samtidigt väldigt klarsynt och full av åsikter om samtiden, något som kom att återspeglas i hans texter och mellansnack.
Jack Terricloth spelade under första halvan av 90-talet gitarr i bandet Sticks and Stones. En dag hade han skrivit en låt som han själv tyckte var helt fantastisk. Han presenterade den för bandet och till sin stora besvikelse tyckte resten av bandet att den inte höll måttet. De ville inte spela den. Besvikelsen och övertygelsen att låten var grym gjorde att Jack kände sig tvungen att starta ett nytt band, där han fick ha större inflytande, och så bildades The World/Inferno Friendship Society 1994. Initialt bara för att få släppa ”Tattoos Fade” som låten i fråga hette men bandet, eller kollektivet som det utvecklade sig till – långt ifrån alla medlemmar var på alla spelningar – kom att bli ett med Jack Terricloth till hans död 2021. Och ”Tattoos Fade” har inlett de allra flesta (alla?) spelningar kollektivet gjort. Man förstår varför när man ser detta:
The World/Inferno Friendship Society blev aldrig något stort band kommersiellt, men de blev ett band där många fans var cult followers och gjorde vad som helst för att få se dem. Deras mest dedikerade fans fick till och med ett eget namn – infernites. Tyvärr höll sig detta fenomen mest i USA vilket gjorde att de sällan spelade i Europa. För 5-6 år sen spelade de i danska Århus och jag var millimeter från att resa dit men till slut blev det inte av. Jag ångrar mig djupt idag. Jag fick aldrig se dem, men det räcker med en stund med youtube för att inse att de var ett av världens bästa liveband. Just The Best Party som ett av deras album heter.
Jack Terricloths styrka var att han kunde blanda intressanta iakttagelser, historiska fakta, humor och agitation i samma kärnfulla mellansnack och sen dra igång en låt och få publiken att explodera på bara några sekunder. Vilket märks här, i en av mina favoritlåtar med The World/Inferno Friendship Society, en låt om sångaren, skådisen och aktivisten Paul Robeson, som var en av Jack Terricloths stora förebilder.
Det är svårt att föra The World/Inferno Friendship Society till en enda befintlig genre. Musikaliskt finns det absolut ett punk-DNA, men med både fiol och saxofon och ibland fler blåsare – trombon, trumpet och/eller tuba beroende på vilka som kunde vara med för dagen – samt att Jack nästan alltid uppträdde i kostym och med välkammat hår så var de inte alls det vi vanligen kallar punk. Deras liveframträdanden var snarare någon slags cabaret influerad av all musik som de gillade, inte minst musik från Östeuropa, samt alla åsikter som Jack Terricloth hade. Hans vältalighet och starka mellansnack blev en integrerad del av spelningarna och fansen älskade det. Kolla på ”Tattoos Fade”-klippet ovan och häpnas över hur han får med sig publiken redan innan första låten börjar, bara genom att säga ”My name is Jack and this is…” varpå halva bandet och hela publiken vrålar ”The World Inferno Friendship Society” innan trummorna drar igång spelningen.
Skivor då? Jo, de släppte en hel del. Inte alltid toppklass rakt igenom, men Red Eyed Soul från 2006 är lysande. Jag vågar säga deras bästa. Även This Packed Funeral från 2014 där arrangemangen genomgående är väldigt snygga och blåset får ta mycket plats är mer än lyssningsvärd. Naturligtvis ska man inte heller missa livealbumet Hallowmas: Live at Northsix från 2003.
Hallowmas var The World/Inferno Friendship Societys egna festival som de årligen arrangerade vid Halloween med sig själva som huvudakt, ofta med något extraordinärt överraskningsmoment och med diverse kompisar som spelade innan. För fansen var det julafton, och eftersom den genomfördes på mindre ställen inomhus sålde den vanligen slut direkt.
Nedan ser vi ett perfekt exempel på hur The World/Inferno Friendship Society var ett med sin publik, hur de tillsammans byggde live-magi.
The World/Inferno Friendship Society har ännu inte uttalat sig om resten eller delar av kollektivet ska fortsätta spela ihop efter att deras enda ständiga medlem lämnat jordelivet, blott 50 år ung. Men om de mot förmodan fortsätter kommer det bli något annat, då en frontman som Jack Terricloth aldrig går att ersätta. Även om bandet haft flera andra medlemmar med stark karisma, inte minst den über-coola basisten Sandra Malak som ibland spelat akustiska duo-gigs med Jack i skivaffärer och på diverse events och visat att hon har en väldigt fin sångröst.
Vi avslutar med en fin dokumentär om bandet och inte minst deras fans – the infernites – och hur The World/Inferno Friendship Society förändrat deras liv.
