Hot Shell Tribe är aktuell med debutsingeln ”Winner” och idag gästar Johan Rahmström vårt format 5 låtar.
En låt som följt med sedan tonåren:
– ”Have You Forgotten” av Red House Painters (helst i den avskalade skivversionen). Min första musikkärlek var den melankoliska varianten, den som uttrycker nostalgisk saknad/längtan. Kanske ingen låt fångar det lika bra som denna. Den knockade mig i tonåren genom att låta exakt som jag kände (man har ju så mycket att vara nostalgisk över då). När jag senare har glömt lite vem jag är, eller i alla fall vem jag var, så har jag alltid kunnat lyssna på ”Have You Forgotten” för att återkoppla till kärnan. Det är en sån där låt som gör all annan musik meningslös om man försöker lyssna på något direkt efter.
Den här låten får mig på bra humör:
– ”Ethylene” av John Hiatt. Till ett glatt, struttigt komp berättar John om hur han saknar sin mrs när han är ute på turné. Efter den ekivoka öppningsraden ”I’m sitting on the toilet with my sunglasses on” fortsätter han att leverera lyriskt guld. Han funderar på vad hon gör men vill inte ringa och störa för ”You might be painting your nails with your hot curlers on Each one a different colorOr listening to that Beach Boys sailing song
Sloop John B. or another”.
– Efter att ha konstaterat att ”Some men avoid love/Like it was a plague or something/So they can leave the seat down when they piss” så ringar han in vad som är lycklig kärlek; gulligt och djupgående på samma gång:
I miss that crocheted thing you kept on the kleenex box
I miss my feet on your cold linoleum floor
Sipping hot coffee after making love ’til daybreak
Ethylene a fool would ask for more
– Sannerligen. Ett lyckopiller.
Detta är årets bästa låt:
– ”91:an” av Markus Krunegård. Vad har egentligen kommit ut under året? Kanske har jag varit för upptagen med mina egna grejer, för jag kan inte komma på att jag lyssnat på något nytt efter 2020..Men den här dök upp i flödet nyss. Jag har aldrig lyssnat på Krunegård, men det här går inte att värja sig mot. En fascinerande verstext sjungen med ibland (medvetet?) fula fraseringar som mynnar ut i en refräng som består av några fullkomligt ljuvliga ”Aah aah, oh yeah”. Musik i sin puraste form. Eller kanske naivt och elegant samtidigt. Jag kan inte sluta lyssna. Inspirerande.
En låt som inspirerat mitt eget skapande:
– “Strangelove” eller nästan vilken låt som helst med Depeche Mode mellan 83-90. Nu är vi tillbaka i tonåren, och jag lyssnade så mycket på Depeche att deras melodispråk nog har etsat fast sig permanent djupt nere i hjärnan. Ljudbilden med enkla, rytmiskt kantiga synthookar som ibland samsas med gitarrer och hårda pianon. Martin Gores vokalmelodier och de där harmonierna han själv sjunger ibland. Melankolin och svartsyntheten. Allt har satt sig hårt. Blanda upp detta med en god dos gubb- och gummrock så har man min musikaliska värld antar jag.
En dag skulle jag vilja göra en cover på denna:
– Om någon vid något tillfälle anordnar en Peter LeMarc-tributekonsert får de gärna kontakta mig. Jag är övertygad om att jag skulle kunna göra ypperliga versioner av exempelvis ”Aldrig äldre än så här” eller ”I väntan på vågorna”. Har en text någonsin legat så bra i munnen som i den senaste? Det går inte att inte sjunga med. ”Hon ger mig något ur en dunk som hon påstår är konjak. Jag vet inte vad det ääär”. Ren och skär musikglädje.
