Månadens PS: maj

Linn Koch Emmery. Foto: Olof Grind

Då var årets sista vårmånad snart till ända, och det är dags att snabbrecensera ett gäng plattor som kommit ut under maj.

Linn Koch-Emmery – Being The Girl

INDIEROCK Om det finns en skola där eleverna får lära sig att skriva perfekta och catchy indierock-refränger så borde Linn Koch-Emmery vara hedersprofessor. Äntligen har debutalbumet släppts och det låter ungefär som vi hoppats på sen dag 1. Extra fint att höra att Linns musik funkar minst lika bra när tempot sänks och lo-fi-balladen ”Paralyzed” är faktiskt en av plattans höjdpunkter. 7/10

KELLY PERRY – Death Coast

POSTPUNK Ryske Andrej Juchovitj, ena halvan i SUPERNOVA 1006 som omskrevs i HYMN för ett par månader sedan, har satt igång ett eget projekt under namnet KELLY PERRY. Den 4 maj släpptes debutalbumet Death Coast. Om Supernovan är en mix av punk och industrial med betoning på det senare så är hans nya soloprojekt mer av det förra. Åtminstone finns här kpunkens attack och snabba tempo. Andrej manglar med en taggtrådsgitarr sönder allt motstånd medan hans metalliska röst ekar i bakgrunden. Det är ödesmättat och närmast hotfullt, allt i ett rasande tempo. Typ Killing Joke på högvarv. Men så är också Dead Kennedys en av Andrejs förebilder. Spänn fast säkerhetsbältet före färd! 6/10

St.Vincent – Daddy’s Home

ARTPOP Annie Clarks eklektiska musik har alltid balanserat på rätt sida gränsen till musiker-musik men hennes tekniska skills har inte sällan stått i vägen för de riktigt stora hitsen. Nya sjuttiotalsdoftande Daddy’s Home fortsätter på ungefär samma spår. Topparna är höga men som helhet känns albumet betydligt svagare än hennes förra skiva MASSEDUCTION, en platta som utsågs till årets bästa 2017 av oss på HYMN. 6/10

Pascal – Fuck Like A Beast

ROCK Raukrockens ädlaste band är tillbaka. Pascal har alltid lyckats frammana arvet från Gotlands karga landskap i sin musik, men frågan är om det någonsin varit så tydligt som nu. Fuck Like A Beast bjuder på kolossala ångvältslåtar och melodier som bevisar att de inte bara är det bästa bandet från ”Öjn” utan även en av Svea rikes absoluta rock ’n’ roll-juveler. Misstänker att låtarna kommer ännu mer till sin rätt live – vilken tur att konserter snart (förhoppningsvis) får finnas igen. 8/10

Orange Crate Art – Space Age Revelations For the Climax of Spring

RETROPOP Med starka influenser från sextiotalets easy listening och ljuv filmisk barock-pop levererar Malmöbaserade Orange Crate Art en pärla till EP. Med medvetet brittiska vokaler och stilypisk orkestrering går tankarna till bitteljuva soundtracks som Beyond the Valley of the Dolls. Här ryms förutom klangspel, synthblås, stråkar och cembalo-liknande piano också en och annan distad gitarr i en eklektisk blandning som funkar nästan lika bra psom samtida musikern Jacco Gardners verk. 7/10

Damien Jurado – The Monster Who Hated Pennsylvania

SINGER/SONGWRITER Damien Jurados femtioelfte – eller i alla fall sjuttonde – album kommer inte att tillföras de mer klassiska i hans katalog – det får vi vara ärliga med. Men Jurado, som är en av samtidens både flitigaste och skickligaste singer/songwriters, har alltid en hög lägstanivå. Under tio låtar får vi lära känna lika många karaktärer, som alla har det svårt, och som alltid är det i texterna som Seattle-sonens främsta styrka ligger. 6/10

Matt Sweeney & Will Oldham – Superwolves

FOLK Konstellationen Matt Sweeney (gitarr och melodi) och Will Oldham (sång och text) fortsätter det lyckade samarbetet som började med 2005 års godbit Superwolf. På Superwolves fortsätter dialogen med samma ömsom melankoliska, ömsom uppsluppna texter till tonerna av Sweeneys stämsång och gitarr som lustfyllt vandrar mellan folk/country och sprudlande psychrock. Vill man vara elak kan man säga att Oldham gör ungefär samma skiva som alltid fast varken bättre eller sämre. Men tar man sig tid och lyssnar till sången finner man tvetydiga texter, uppenbart självupplevda som lyckan över att få barn samtidigt som insikten slår en att ens barn en gång kommer uppleva sin fars död. 8/10

LOW-RES – Varför

ELEKTRONISKT/INDIEROCK LOW-RES debutalbum är som en elektronisk dröm som tar sitt uttryck genom varierande doser och explosioner av kraut, indierock och psykedelia. I soundet som är såväl intensivt och drivande som atmosfäriskt, finns delvis referenser till Silverbullit, icke minst då Jukka Rintamäki medverkar på sång i ett av spåren. Det unika uttrycket i varje spår blir till en sinnesfull resa att sugas in i alltmer för varje lyssning och övervägande är det en ren njutning. 8/10

Mdou Moctar – Afrique Victime

ROCK Mdou Moctar är bland de mest hypade banden just nu och de lever upp till förväntningarna. Musiken är kompromisslös och singeln ”Afrique Victim” – med ett gitarrsolo som åkallar Jimi Hendrix – sätter världen i brand. Det är psykedelia utan flum. Mdou Moctar skapar musik inom genren tuareg och det är kul att denna stil fått allt större genomslag de senaste åren. 9/10

Bachelor – Doomin’ Sun

INDIE Duon Bachelor – besående av Ellen Kemper från Palehound och Melina Duterte från Jay Som – levererar ett utmärkt debutalbum. Musiken river inga murar, men på grund av bra låtsnickeri och charm undviker de att bli ett projekt i mängden. Aktuella singeln ”Back Of My Hand” präglas av en lekfullhet som genomsyrar hela albumet. 8/10

Lea Porcelain – Choirs To Heaven

POSTPUNK De tre singlar som släppts under senaste halvåret har lovat gott och haussat upp förväntningarna inför releasen av albumet Choirs To Heaven (släpptes 21 maj). Plattan, som är gruppens andra, gör nog ingen besviken. Lea Porcelain, dvs. Berlin-duon Julien Bracht och Markus Nikolaus, gör musik som går i en slinga från Psychedelic Furs och tidiga Simple Minds till Radiohead och rör sig i mellanrummet däremellan med sina atmosfäriska kompositioner som vibrerar av mörk elegans. Lea Porcelain bör med den här plattan etablera sig bland de största aktörerna inom genren postpunk. Prima! Klasse!! Ausgezeichnet! 9/10