Markus Krunegård är inspirerad. Han befinner sig på ett kreativt krön, eller som han själv formulerar det: han upplever en peak i sitt förhållande till musik och text. Där uppifrån krönet blickar han ner på sexton album. Sex av dem har han släppt under eget namn. I handen håller han nya skivan Tutti Frutti – Från lokalen under sushin. Han placerar den överst i högen. “Den är det bästa jag har gjort.”
Att intervjua Markus Krunegård är att med osynliga medel försöka ta sig förbi det förbestämda narrativet. Det är tydligt vem det är som bestämmer. (Det är Markus som bestämmer.) Han ringer upp från dolt nummer, det är bra täckning i lokalen under sushin, trots att den ligger under markplan. Det är skönt att slippa videolänken, säger han, skönt att slippa se sig själv. Han har mycket att göra: Tutti Frutti ska snart släppas och samtidigt ska en skiva till, den som kommer i höst, färdigställas. Det tar lång tid att pressa vinyler.
— Det är flummigt att hålla på att släppa en skiva samtidigt som man gör klart en annan. Men det är ju jag själv som har valt. Jag gillar absurda idéer.
Den senaste absurda idén är alltså att göra två skivor samtidigt. Istället för att låta låtar av olika karaktär samsas på samma album har Markus Krunegård valt att dela upp dem på två skivor. Albumet som kommer i höst är mjukt och organiskt, medan han kallar Tutti Frutti för “maskinell” och “konstruerad”. Alla ljud är valda.
”Om man ska hårdra det finns det kanske två riktningar i det jag har gjort.”
— På så sätt är det kanske lite mer renodlat, men den heter ju Tutti Frutti för att allt jag gör blir ganska splittrat.
Han poängterar att det blir en ”helt vanlig Markus Krunegård-skiva”, fast visst, kanske kommer man att märka att han har jobbat mer själv i datorn och för första gången släppt in andra i skrivandet. Tidigare har han varken vågat eller sett någon anledning till att göra Markus Krunegård till ett grupparbete, men när vännerna Jonnali Parmenius (Noonie Bao) och Linus Wiklund (Lotus IV) frågade, kändes det kul att tacka ja.
— Det är ju lättare när det kommer från det hållet än att man ska bjuda in sig själv, så att säga. Det är lite delikat de där grejerna, vad man nu vill kalla det, egon och självsäkerhet och bli klappad medhårs.
Hur gick det?
— Jo tack, det gick bra. Just med texter på svenska känns det konstigt, det är lättare på engelska. ”Rock’n’roll all night long”, ”Ja, det blir bra, det kör vi på”. Särskilt när det är till någon annan så är det lättare att bara go med the flow. Det hade jag trott skulle vara svårare, men eftersom det är goda vänner var det bara roligt.
Följaktligen finns det ett antal låtar på Tutti Frutti som är skrivna eller producerade tillsammans med Jonnali och Linus. Även Patrik Berger, producenten bakom bland annat Icona Pops I Love It, är med på ett hörn. Markus Krunegård gillar att samarbeta och helst ska det bara hända: på nästa skiva spelar Niklas Frisk från Atomic Swing solo bara för att han råkade cykla förbi en dag när Markus satt och åt lunch.
— Jag gillar när saker sker organiskt. Det mesta faller på plats på något vis, eller händer av en anledning. Så länge man är i rörelse så händer det saker.
Slumpen är något Markus Krunegård försöker omfamna även i själva skrivandet. Han pratar ofta om att det är okej att vara medelmåttig, att allt inte måste vara perfekt; särskilt efter utbrändheten och tiden under isen. Ändå tog senaste singeln “Vill ha dig” sju år att göra och han säger sig ha ”skulpterat fram” Tutti Frutti. Är han perfektionist, trots allt?
— Busted! Nej, men… Man är ju inte bara en sak. Man kan konstruera och ändå omfamna slumpen. Även om man skulpterar så råkar man ju slinta med, vad fan man nu använder sig av, stämjärnet. Jag tycker inte att de sakerna motsäger varandra. Ibland tar det lång tid men det är fortfarande en högst intuitiv process. Det är både och, helt enkelt.
”Det slutar ändå alltid med att man vänder ut och in på sig själv.”
Att gärna slinta med verktygen är alltså inte det samma som att inte bry sig. Visst bryr sig Markus Krunegård, mer än någon annan. Han tycker om att peta och påta, borde bli bättre på att delegera. Samtidigt: ingen kommer att lägga ner lika mycket tid på det där t-shirttrycket som han själv.
Ändå har han ett gediget team kring sig. Det var till exempel inte Markus själv som kläckte idén till pizzaturnén, under vilken han och fotografen Ellen Nykvist åkte runt till ett tjugotal pizzerior för att fota och äta Margherita. Han beskriver det som en intressant resa, inte bara för att han upptäckte att Valencia är det vanligaste namnet på pizzerior i Mellansverige, utan också för att han fick chans att träffa människor han annars inte hade kommit i kontakt med. Han befann sig utanför algoritmen.
— Någonstans är det mest svenska vi har förhållandevis nyanlända invandrare som kommer hit och bakar pizza. Jag lever ju precis som alla andra i min lilla bubbla, algoritmen bestämmer vilka nyheter jag ska se och vilka människor jag ska träffa. Det var jävligt kul att åka runt och träffa en massa nyanlända syrier, det var så jävla mycket värme och roliga möten. Det var en mäktigare resa än jag hade kunnat tänka mig. Mycket hjärtskärande historier. När man har med sig en kamera börjar folk prata av någon anledning.
På ett ställe köpte han en Tutti frutti-pizza bara för att prova. Curry, banan, ananas. Jordnötter. Ingen höjdare — men sen är det inte heller till Tutti frutti-pizza som tankarna ska gå när man hör titeln på nya plattan. Tvärt om är det är andra halvan av titeln, “från lokalen under sushin”, som bör få mest uppmärksamhet. Markus Krunegård tror nämligen att man, precis som med 9/11, kommer att minnas var man befann sig under pandemiåret 2020. Vid köksbordet i mjukisbyxor framför zoom, eller, om man heter Markus Krunegård: i lokalen under sushin. Det är där han har tillbringat mest tid. Han verkar inte ha besvärats särskilt mycket av att behöva ställa om.
— Jag är väldigt ointresserad av spekulation. Saker är ju som de är och nu är det så här. Jag har ganska lätt att acceptera det. Att hålla på och rimma och hitta på saker från ingenting, det är ju det jag alltid har gjort. Det är ganska likt att vara 12 år i Norrköping, det finns två tv-kanaler, ingenting händer. Så ja, jag tycker det har varit roligt, givetvis bortsett från all sjukdom och död.
Han fortsätter:
— Det känns som att vi har vaknat upp ur något kollektivt spelmissbruk, att det är massa saker som vi som samhälle eller mänsklighet har ägnat oss åt som inte är så viktiga. Det är kul att något annat än kapitalism bestämmer allting. Sen är det också intressant att se att det också är det enda som vi till varje pris ska rädda. Att konsumtion är vårat tempel, hundra procent. Det tycker jag har blivit så tydligt. Förhoppningsvis leder det till något bra. Antagligen inte.
Något bra har pandemin faktiskt redan lett till: en samling låtar från lokalen under sushin. Markus Krunegård säger att det är det bästa han har gjort, både Tutti Frutti och syskonet som kommer senare i år. Han brukar säga att han inte ser sig själv jobba med musik för alltid, men gång på gång – med platta efter platta – motbevisar han sig själv. Det är tretton år sedan Markusevangeliet släpptes och han är fortfarande här, fortfarande aktuell. Vågar han inte hoppas på att han ska kunna fortsätta leva på musiken?
— Det är inte därför jag håller på, det är inte en karriär. Det är väl något som bara kommer på köpet, att jag kan leva på det. Det är inte mitt mål, det är jag bara tacksam för. Jag skulle nog göra det ändå.
Trots det kallar han tanken på att göra samma sak om tjugo år som han gör nu ”vidrig”. Det är snarare där skon klämmer: Markus Krunegård vill vara fri. Fortsätta vara ombytlig i sin kreativitet och sin musikalitet. Sätta ihop en bok kanske, eller en pjäs. Han tycker om att skriva och skriver gärna sina egna presstexter. Annars blir det bara en massa ”överdrifter och lögner som inte stämmer”.
— Vem fan vill läsa om någon som har gjort succé?
Tutti Frutti – Från lokalen under sushin släpps i morgon 28/5.
