HYMNs Ernst Adamsson Borg skriver om nyligen avlidne trumslagaren Roger Hawkins.
Nyligen nåddes världen av en nyhet av sorgesam karaktär, Muscle Shoals ständige takthållare Roger Hawkins har gått bort. För tusentals och åter tusentals människor stod han, som medlem i studiogruppen The Swampers (även kända som Muscle Shoals Rhythm Section), för ett bete som var oemotståndligt för musiklyssnare. Hans trumspel gjorde den soul, rock och country som strömmade ur det lilla samhället i Alabama under 60- och 70-talen en ren njutning att lyssna till.
Den tidiga karriären tog sin början som musiker hos den namnkunnige producenten tillika studioägaren Rick Hall, som anställde fyra ynglingar vid namn David Hood, Barry Beckett, Jimmy Johnson och självfallet Roger Hawkins som studiomusiker i hans studio vid namn Fame.
Fame blev synonymt med sydstatssoul och myten om hur ”the shoals” hade något speciellt över sig följde med. Ordet om denna magiska plats i obygden spred sig snabbt och Atlantic-producenten Jerry Wexler skickade dit namn som Aretha Franklin. Utfallet visade sig vara över förväntan. Även om just anledningen till Arethas ankomst var att spela in ”I Never Loved a Man the Way I Love You” strulade lite, på grund av Aretha Franklins dåvarande partner Ted White lyckades de bara spela in titelspåret. Men The Swampers visade sig vara så pass kapabla att de flögs till Atlantics studio i New York och fortsatte, vilket bland annat resulterade i hennes version av ”Respect”.
Tyvärr blev segerns sötma kortlivad för de som utgjorde originaluppsättningen av kompgruppen. Rick Hall, känd för att vara en envis man, och The Swampers hamnade i en dispyt av ekonomisk karaktär, varpå de sistnämnda bestämde sig för att ta sina instrument och starta en egen studio.
1969 föddes Muscle Shoals Sound Studios, bara ett stenkast bort från Fames lokaler, där Roger Hawkins och de andra skulle komma att spotta ur sig hitlåtar genom åren. Parallellt med att Fame under en tid gjorde detsamma, ganska många hitproducerande studios i en och samma stad, som räknat i folkmängd inte är större än Mora.
En avstickare i sammanhanget är kuriosan att ryktet om ”The hit recording capital of the world” spred sig hela vägen till Sverige, Pugh Rogefeldt stack nämligen dit för att spela in den ljumna plattan ”Bamalama”, och självfallet återfinns Roger Hawkins på ett par spår.
Jerry Wexler, personen som bidrog till att sätta Muscle Shoals på den musikaliska kartan, sa ofta att Roger Hawkins var en av världens bästa trumslagare. Det låg en del i de orden. Hawkins takfasta spel, inte sällan med markerade kantslag och alltid så levande att man som lyssnare blir lurad att ens vardagsrum i själva verket var en studio i vilken musiken framfördes, var och förblir en sprängskiss över hur man går till väga för att få en skiva att ”leva”. Själv var han lite mer ödmjuk och betonade vid något tillfället att även de spelar fel, men att det hör till, annars skulle det ju inte vara så levande.
Utan Roger Hawkins hade sannerligen musiken som vi än i dag älskar kanske inte motstått tidens tand på samma vis. Han var en av de bästa musikerna som någonsin suttit bakom ett batteri, med ett CV som sträcker sig från Wilson Pickett, Mavis Staples och Etta James till Bob Seger och Paul Simon bevisas hans mångsidighet. Att världen förlorat en inflytelserik och minst sagt kapabel musiker är ett faktum, men hans spel kommer för alltid att finnas kvar, som tur är.
Att rada upp de låtar han stilsäkert drev framåt blir lite väl långt, bättre är det att lyssna på medföljande lista. Och även se dokumentärfilmen vid namn ”Muscle Shoals” från 2013.
