Hela Lambchops musikaliska gärning går att sammanfatta med ett råd bandledaren Kurt Wagner för 20 år sedan gav tidigare medlemmen William Tyler: ”If you play guitar and you’re from Nashville you make country music. Just accept it and push the boundaries”. Det synsättet har präglat Wagner genom Lambchops snart 30 år långa karriär.
Gruppens egensinniga alt-country har genom åren ständigt förnyats och bytt skepnad. Man har flörtat med soul, jazz, postrock och experimenterat i många tänkbara och otänkbara riktningar. Alltid i ständig framåtrörelse, men aldrig utan en personlig och mysig känsla som alltid har känts väldigt mycket Lambchop trots att Wagner varit bandets enda fasta medlem. Mycket av själen har vilat i hans röst, men även under senare år när han gjort sitt bästa för att maskera och manipulera rösten har man lyckats bibehålla denna svårdefinierade känsla oavsett vilka musiker som spelat på skivan.
Efter några år av autotunemarinerad post-country hardet nu blivit dags för gruppen att åter omdefinieras, såväl musikaliskt som personalmässigt.
Cover-EP:n TRIP från förra året blev ett bokslut för den föregående versionen av bandet och lagom till nya albumet har orkestern återigen ömsat skinn till en nysocialt distanserad upplaga där bland annat Ryan Olson från Policia, DJ Twit One, CJ Camerieri från Bon Iver och James McNew från Yo La Tengo bidragit från sina hemmakontor.
Under pandemin har Wagner ställt gitarren åt sidan för att istället experimentera med pianot som huvudsakligt instrument, något som resulterade i ett antal ofärdiga, spöklika pianoballader. Tillsammans med sina nya bandkamrater har dessa fragmentariska låtskisseromarbetats, förvrängts och manipulerats till vad som blev Showtunes, Lambchops fjortonde skiva.
Låtskeletten har sandpapprats i kanterna och varje medlem har på distans sedan lagt sin del i pusslet innan Olson med varsam hand adderat elektroniska texturer. Orkestrala instrumentala passager samsas med ambientmattor, opera-samplingar och Camerieris ödesmättade blåsattacker, allt medan Wagners trygga stämma och loungejazziga pianospel håller lyssnaren i handen.
Slutresultatet liknar inte något Lambchop gjort förut, vilket är precis vad man kan förvänta sig av bandet.
