Wy – Marriage

Att vandra igenom Uppsala en Valborgskväll hyfsat nykter är att insupa en blandning av tårar och rinnande mascara, potatissallad, Rekorderligs 7,5% päroncider på långburk och de spirande träden i Engelska parken. Strax utanför Johannesgrillen har någons dröm gått i kras och en upprörd ung kille försöker berätta för en polis att om man faktiskt är såhär ledsen så får man kissa mot ett elskåp. 

Så icke i år, av förklarliga själ. 

Men, det räcker med ”Come Here”, öppningsspåret till Wys tredje fullängdare Marriage, för att jag ska vara tillbaka där igen. Ebba Ågren målar upp vad som låter som fyllesms, skickade och ångrade i nästa sekund. Självhjälpsmantran, anklagelser, böner och anekdoter avlöser varandra i en sorts högst samtida sjukdom – samtidigt som den hopplösa romantikern och längtande värken är tidlös. Någon försöker få tag på någon annan över en skakig telefonlinje och bara vet att den kommer ångra sig så fort den andra svarar. 

Marriage har inte bråttom, här jobbar krispiga gitarrer och trummaskiner lånade ur The Embassys replokaler med att frammana stilla och metodiska popskelett för Ågren att nynna, mumla och sträcka sina sångmelodier över. Ändå finns här gott om finurliga små detaljer som talar för en gedigen hantverkskänsla – den dämpade feedbackfestivalen i bakgrunden av ”That Picture of Me” eller hur ”Come Here” byggs upp kring vad som låter som världens mest dämpade vårskrik. 

Nästa år måste jag påminna mig själv om att ha med ett exemplar av Marriage i bakfickan när jag går hem på Valborgskvällen. Kanske är det precis vad killen som står i dörren till ett studenthus och chansar på alla portkoder han någonsin kunnat kommer behöva för att klara av morgondagen. Marriage verkar snabbare än en Alvedon, men är betydligt mycket mer skonsam mot levern. 

[Rama Lama Records, 7 maj]

7