HYMNs Kristoffer Nilsson skriver om brittiska Procol Harum och i synnerhet deras monsterhit ”A Whiter Shade Of Pale” från 1967. Men gruppens 60-talsrepertoar innehöll fler låtar än så.
Det är härligt med alla minnen man har från olika låtar. Vissa låtar kan till och med få en tanke att sväva iväg till en särskild årstid och så är det alltid när jag hör Procol Harums underbara ”A Whiter Shade of Pale”. Jag glider lätt iväg till en sensommareftermiddag i solsken. Fåglarna har slutat sjunga, men trädens blad susar i augustivinden och äpplena börjar gunga på grenarna.
Men riktigt så var det inte när låten släpptes. Då var det vårsol, vitsippor på marken och bokarnas blad lyste ljusgröna. Förr i tiden kunde man utgå ifrån att bokarna fick blad runt den 10 maj i Skåne och en yrvaken bokskog, där ljuset når ned till det vackra golvet av fjolårslöv, är alltid underbar att få uppleva. Procol Harums mästerverk släpptes i den vackra tiden, den 12 maj det magiska musikåret 1967.
Den 10 juni 1967 toppade ”A Whiter Shade of Pale” den engelska singellistan och låg i topp i sex veckor. Låten toppade listorna i åtskilliga länder världen över, men nådde ”bara” femteplatsen på Billboard Hot 100 i USA. Det är en av de mest framträdande låtarna som kom att prägla den berömda Flower Power-sommaren 1967, The Summer of Love.
”A Whiter Shade of Pale” spelades in i Olympic Sound Studios i London i april 1967 och har spelats omkring 95 miljoner gånger på Spotify. Rolling Stone Magazine placerade ”A Whiter Shade of Pale” på plats 57 på listan The 500 Greatest Songs of All Time 2004.
Men Procol Harum gjorde så mycket mer än ”A Whiter Shade of Pale” och jag vill även passa på att lyfta fram uppföljaren ”Homburg” som inte nådde samma succé, men som är en grymt bra låt. Den släpptes i september 1967 och nådde som högst sjätteplatsen på singellistan i England. Pianoinledningen och refrängen är magiska.
I början av sommaren 1969 släpptes ”A Salty Dog” som också är en särskild favorit och värd att lyfta fram i detta sammanhang. Singeln nådde 44-platsen på den engelska singellistan och är även titelspår på bandets tredje album. Gary Brookers sång till Keith Reids fantastiska texter var en strålande kombination.
Men jag svävar tillbaka till den där vackra augustieftermiddagen i den artificiella världen igen. Jag lägger mig ned på den mjuka gräsmattan och tittar på molnen högt där uppe som långsamt rör sig framåt på himlen. På avstånd hörs den berömda hammondorgeln och jag blundar i stillhet 54 år senare.
