Anmärkningsvärt nog är den lilla jämtländska byn Bjärme både den framlidne poeten Bodil Malmstens såväl som artisten Ellen Sundbergs hemby. Nu släpps Sundbergs sjätte album, och inte så lilla projekt, Ett bloss för Bodil Malmsten.
Vad Ellen Sundberg tagit sig an, att tonsätta Bodil Malmstens lyrik, är inget litet uppdrag. En annan svindlar vid tanken. Men så hon har ju redan gjort detsamma med en annan jämtlänning, Kjell Höglunds, så visst verkar hon ha hittat sin grej, och hittat rätt. Det var dessutom Bodil själv som, i mejlkorrespondens, först uppmuntrade Ellen att börja sjunga på svenska.
Sundberg konstaterar själv att ”De texter vi valde kunde lika gärna ha varit skrivna för att sjungas”. Att tonsätta poesi är inte lätt och blir inte alltid lyckat. Men här myser min inre litteraturvetare, som jag då och då plockar fram: för det här så välgjort, det är så otroligt finstämt och pricksäkert. Jag hade inte velat ha någon annan. Ja, det är kanske till och med som om dessa elva av Malmstens dikter bara väntat på Sundbergs melodier.
Ett bloss för Bodil Malmsten bildar som en brygga mellan två generationer jämtländska konstnärer. Det är mäktigt att ta del av. Låtarna blir som valda bitar ur ett större pussel, sammanfogade ger de ett nytt motiv, en ny världsbild. Den 11 minuter långa inledningen, ”Döden 1986” är en iscensättning av en resa hem till Jämtland från Stockholm, resan till byn pryds av löpsedlar om mordet på Olof Palme. Sundbergs stämma i kommentarerna ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder […] huvvahu, huvvaligen håhåjaja” är en fin inramning av den lilla byn i relation till omvärldens händelser. Precis som Malmstens poesi, djupt rotad i traditionen melankoli men samtidigt med en lika konstant närvaro av humor, lekfullhet och nyfikenhet på nutiden, är Sundberg stämma albumet igenom.
I Ett bloss för Bodil Malmsten återfinns teman som död, saknad och längtan. Här känns rötter och rotlöshet igen. Stad och land. Igenkänningen för många är, än idag, hög. Det är december, aftonbön. Sparken slinter, dikten slår i marken. Låt mig växa, stark och ny. Sundbergs röst är lika självklar i ”Till Gerard – Vaggvisa 14 december” som i nytolkningen av ”Ett bloss för moster Lillie”, som tonsattes till Lena Nyman 1997. Ellen Sundberg ger den nytt liv. En chans för alla födda på 90-talet för att finna och förstå.
”Det här är hjärtat”, sista låten, avslutas med det av Bodil Malmsten själv, reciterade:
”Du är mitt enda bevis på
att jag har funnits
Du är mitt alibi
Mitt vi
Kom tillbaka
Kom tillbaks”
Det är så vackert och drabbande hur det hörs över trummor och gitarr att det kan röra en till tårar. Jag ser fram emot att se vad Ellen Sundberg tar sig an härnäst.
[Teg Publishing, 7 maj]
