Singlarna, omslagen och allt annat som dök upp i samband med att Sarah Klang skulle släppa sitt tredje album skvallrade om något. När boken dömdes efter omslaget landade det i pop, närmare bestämt pop med tydliga spår av ett ganska smetigt 80-tal. Det visade sig att den initiala bedömningen inte gick att ta för en fullständig sanning, men den var heller inte mil från sanningen. Sarah Klangs Virgo är ett steg bort från mycket av det som kännetecknat henne tidigare material, men knappast på ett negativt vis.
Den countryestetik som spelat en förhållandevis central roll i Klangs artisteri har ersatts av något som drar åt neon och fylliga produktioner. Virgo, vilken vi får anta är döpt efter hennes stjärntecken, markerar en ny riktning. Att Stetson-hatten lagts på hyllan är i sig inget som är av ondo, Sarah Klang hör nödvändigtvis inte hemma i den svenska myllan bestående av entusiaster som vurmar för den traditionella country & western-musiken. Men helt bortblåst är den förvisso inte, på ett par spår, som ”Youth”, tycks en gråtande pedal steel-gitarr träda fram ur musikens bakre rum.
Det är med besked Klang plockar russinen ur en kaka bakad någon gång på åttiotalet. Synthar, effektstinna gitarrer och en mer ”poppig” produktion, om det nu finns något som heter så. Som tur är är de ledsamt vackra texterna helt intakta, raden ”I am a loser, just like you”, hämtad från ”Love So Cruel”, skulle passa i vilken countrylåt som helst, men passar lika väl i en skrud som inte är en Nudie-suit.
Klang jagar något stort, och hon gör det med bravur. Virgo är ett fantastiskt stycke album, sorgligt, nära och stort. Hoppa in i bilen en dag när regnet öser ner, höj volymen till smärtgränsen, slå på ”Ghost Killer” och kör planlöst ut i evigheten så klarnar påståendet. Hon har inte nått målet riktigt än, men som det brukar heta, det är själva resan som är målet.
[Pangur Records, 7 maj]
