Restriktioner som kraft - intervju med Anders Teglund

Foto: Pär Olofsson

Anders Teglund vägrar låta pandemin lamslå kreativiteten. När covid-19 vände upp och ner på vardagen tändes nya radikala idéer hos solopianisten. En av dessa idéer resulterade i åtta banbrytande verk med stark koppling till samtidens restriktioner. Genom att ta bort det viktigaste verktyget hittade musiken nya vägar.

Under pandemiårets novembermånad släppte Anders Teglund albumet Vissa somnar helt. En skiva som hittar det djupa mänskliga vemodet, som träffar sorgen och mörkret på ett sätt få andra svenska artister lyckades göra under det gångna året. I perioden efter albumet började Anders utforska sina gränser, möjligheter och förmågor. Ur en tid präglad av begränsningar kom idén om att ge sig själv ännu hårdare restriktioner. Anders tog sig an en enkel men radikal idé: att bara använda en hand. Med titeln Restriktioner – piano för en hand uppfångad  från samtiden hör vi innebörden av, men också möjligheterna i, restriktioner. 

– Vad skulle hände om jag blev av med en arm eller en hand? Det är någon sorts skräck man har som människa, framförallt som pianist. Jag började utgå från en enkel regel, att ta bort något väsentligt. Precis som samhället i stort har ägnat sig åt restriktioner ville jag testa hur det skulle kännas att anamma begränsningar i mitt spelande. Det var som en befrielse. När man tar bort något som är så viktigt börjar man lära sig att uppskatta det man faktiskt har. För mig blev det behagligare att bara spela med en hand. Musiken blev mer fokuserad.

“Jag trodde jag skulle sakna min andra hand, istället kände jag mig mer och mer befriad från den”

Rent tekniskt minskar du ju dina valmöjligheter. Känns det inte hämmande? 

– Jag trodde jag skulle sakna min andra hand, istället kände jag mig mer och mer befriad från den. Det går fortare att vänja sig än vad man tror. Det som sker är att en hand får en hel hjärna, det blir ganska mycket hjärnkraft för en hand. Det har lett till att jag har blivit väldigt noga på att lyssna, jag har lärt mig att hushålla med mina resurser. Någon gång testade jag att plocka upp den andra handen men det kändes bara som att den var i vägen.

Låtarna är skriven för antingen vänster eller höger hand, fyra spår vardera. Trots detta är det lätt att missta Anders verk för konventionellt tvåhandspiano. Musiken låter inte så enslig som en hade kunnat föreställa sig. Den ensamma handen ersätter sin jämlikes funktion, en ny typ av virtuositet. Anders säger sig gilla att trolla, han gillar att utmana sig själv. Han påpekar att kroppen kan mer än vad man tror. Hans räckvidd i händerna har till exempel ökat avsevärt under restriktionsperioden. Vänsterhanden som tidigare kunde nå tonsteg över en oktav når nu en oktav och en ters, högerhanden når ytterligare några millimeter.

Foto: Pär Olofsson

Under intervjun blir det dock tydligt att albumet handlar om något större än bara musiken  och utmaningen. Det finns en mer filosofisk bakgrund och en insikt om hur vägen till lycka kan se ut.

– Ibland behöver man byta perspektiv för att förstå vad man har. Det är först när man kommer närmare det man inte har, det man tar för givet, som man börjar uppskatta det man har. Det är något man kan ägna sig åt i livet för att bli lycklig. Att dra bort något man har för att sedan ge det tillbaka, det är en väg till lycka. Jag har lärt mig uppskatta de få toner jag har möjlighet att spela. Nästa skiva har jag två händer, det är ju hur fett som helst.

Restriktioner har spelats in under enkla omständigheter i Anders hem i Björkris, Kungsbacka tillsammans med producent Hans Olsson. Albumet saknar helt effektpålägg och mixningen är stramt vårdad. Utöver en enkel equalizer och kompressor är det bara Anders ensamma hand på hans Schimmel-piano som hörs. I det sjunde spåret ”Färgskala (för höger hand)” har Hans och Anders lyckats fånga anslaget på ett extremt påtagligt sätt. I ”Torrt och glest (för vänster hand)” utmanar Anders sin sträv- och återhållsamhet.


“Att dra bort något man har för att sedan ge det tillbaka, det är en väg till lycka”

– ”Färgskala” är inspelad med en filt på pianot, ljudet blev dovare och vi kunde komma ännu närmare med mikrofonen. Det blev mycket mer mekanik på just den låten. Den är ganska perkussiv, det är mycket rytm. ”Torrt och glest” å andra sidan är precis som namnet antyder. Jag spelade så glest jag kunde med vänsterhanden, helt utan sustain-pedal. 

Anders vill få en positiv laddning i låttitlarna. Han menar att det som innan pandemin kunde  uppfattas som negativt nu har blivit motsatsen. Glest, torrt, rutin och hälsa är ord som är mer eftersträvansvärda nu än tidigare.

– Social distansering är vårt sätt att umgås på. Vi lever i en tid när väldigt mycket är tvärtom,  sett till hur det brukar vara. Väldigt mycket är bakvänt i orden vi använder, att visa avstånd är att visa omtanke. Det är lite Orwellska begrepp som står på skyltarna vi ser på våra gator och jag har väl tänkt att titlarna på albumet ska vara mer positivt laddade. Tidigare  har jag gjort skivor som har mer melankoliska titlar, det är mycket deppighet. Här ville jag att de skulle ha mer kraft. Restriktioner som en kraft, inte en begränsning.

Restriktioner – piano för en hand släpps idag 30 april via Teg Publishing.