Trion Stilla Havet är tillbaka med nya singeln ”Disco 2020” och bandets kompromisslösa mix av punk, rock och synth är intakt. HYMNs Daniel Andersson tog kontakt för ett kort samtal.
Hej! Vad har ni haft för er sedan förra albumet Brinnande horisont?
– Vi har inte haft tid att luta oss tillbaka, känslan är att vara ständigt jagad. Finns inget att hämta i att blicka bakåt annat än ögonkontakt med allt det där som är oss i hasorna. Kommande skivan och ”Disco 2020” pressades fram ur vetskapen om att nu eller aldrig, så hålls tempot och geisten.
Berätta om nya singeln ”Disco 2020”.
– ”Disco 2020” är en taskigt förklädd årskrönika, uppsminkad till en roadtrip genom ett USA i brand. En uppgörelse med vår böjelse för att inta en observerande och kommenterande roll när vi ställs inför svåra saker, istället för att ta i tu med problemen och face’a skiten.
– Pulps ”Disco 2000” var en dunderhit 1995, något vi knappt minns, men den letar sig fortfarande fram på svettiga dansgolv och marinerade efterfester, vi ville göra en uppdaterad version. Drömmar om odödlighet och snabba bilar är tidlösa tidsfördriv.
”Tror att alla som jobbar med kreativa processer kan känna igen sig i balansgången mellan slitet vid skurhinken, och glittret i ishinken”
Texten är målande och berättande. Vad är det svåraste med att få till en bra text?
– Tror att alla som jobbar med kreativa processer kan känna igen sig i balansgången mellan slitet vid skurhinken, och glittret i ishinken. Kärl och innehåll, pretention och kliché. Det är mycket snack i offentligheten om verk/person och autencitet, ganska förutsägbara positioner och i vår mening helt ointressant, med våra texter hoppas vi vara decennier från det där.
Vad lyssnade ni på i samband med inspelningen?
– Vi lyssnade mycket på co-producenten Jack/ M!R!Ms egna musik och andra artister han jobbat med, som KVB och Drab Majesty.
Och sedan kommer tredje albumet Samtiden sliter oss isär senare i år. En titel som andas ångest och kaos. Vad vill ni förmedla med skivan?
– Skivan är resultatet av en olycklig kärlek med samtiden, visioner om modernitet och nytt å fräscht som krockar med vårt bagage. Vardagsrutiner och omvärldens förväntningar sliter oss för eller senare isär, hur gott vi än vill varandra. Den där insikten är tung att bära, i 80-talets Macclesfield eller i fula villan på Ekerö. Men på vägen mot sammanbrottet kan Stilla Havet erbjuda en strimma ljus och fortsatta drömmar om att livlinan håller. Eller att festen kan fortsätta, en låt till, en natt till.
Speglar ”Disco 2020” resterande spår på nämnda album?
– Beståndsdelarna i ”Disco 2020” hittar en i alla låtarna på skivan: rytmer, skarpa syntar, och rasmassor av en förlorad civilisation. Vi har jobbat mindre med referenser och pendanger när vi satte soundet denna gång, producenten M!R!M har haft en viktig roll i att skapa ett helt samtida album som ofta låter modernare än allt vi först kände till. Sen finns såklart tonvis med svårhanterliga analogsyntar, Elias konfirmationspresents-elgitarr och Greg FitzPatricks gamla trummaskin under den blanka ytan.
Hur är känslan nu när publiken fått ta del av ert nya material?
– Det är lite special den här gången, över ett år sedan vi spelade live så på något sätt är vi mer nakna och oförberedda inför mottagandet än tidigare gånger.
