HYMNs Hans Wåhlberg har i 8 delar sammanfattat reggaens framväxt i Storbritannien och detta arbete har sedan kopplats till aktuella filmserien Small Axe. Idag publiceras den åttonde och sista delen.
Jag avslutar här min serie artiklar om bakgrunden till filmsviten Small Axe som finns tillgänglig på SVT Play i stort sett året ut. Den som vill börja från början kan kolla Historien bakom Small Axe-filmerna 1 samt 2, 3, 4, 5, 6 och 7 här på HYMN.
En historia om rasism och diskriminering men också ett rikt musik- och kulturliv som skapades av de afrokaribiska immigranterna till ”moderlandet” Storbritannien.
Anonyma pionjärer och ambassadörer för jamaicansk musik i UK
Det finns andra namn som haft stor betydelse för brittisk ska/rocksteady/reggae än de som nämnts i tidigare artiklar i den här serien. En del av dem har också varit artister men haft större betydelse som DJs, sound system-ägare, klubbägare, promotors, managers, producenter och som eldsjälar i små skivbutiker och/eller skivbolag/labels.
Av dessa är de kanske mest betydelsefulla Castro Brown, Clement Bushay, Clancy Collins (aka Sir Collins), Sidney ”Luddy” Crooks, Winston Curtis, Mike Dorane, Winston Edwards, Roy Forbes, Junior Lincoln, Buster Pearson, Cliff St Lewis samt Bill och Pete Campbell. Knappt någon av dessa blev rika eller berömda. Pengarna hamnade ofta någon annanstans eller strömmade till i mycket ojämn takt.
Många av dem drabbades av konkurser, ekonomiska svårigheter eller andra personliga tragedier. Men i det anonyma verkade de för att föra brittisk reggae ut till så många som möjligt och drevs av passionen för musik och för den jamaicanska i synnerhet. De är också, i stort sett alla, tillhörande den s.k. Windrush Generation, och är några av dem som gett brittisk kultur ett alldeles särskilt betydelsefullt tillskott.
Sound Systems i UK
Till en början fick Sound Systems lika viktig betydelse för spridningen av ny musik i UK som på Jamaica. Innan lokal skivproduktion tog fart köptes ny musik in från Jamaica som också i vissa fall istället först distribuerade kopior av dub-plates* till skivbolagen för vidare befordran till soundmen runtom i landet för lansering av en låt. Skivbolagsrepresentanter kunde sedan invänta och observera reaktioner och feedback från danshallarna för att ta beslut om vad som senare skulle släppas som singel.
Danshallarnas sound system-kvällar blev också en viktig scen för liveartister och senare också för DJs som toastade till musiken och blev till kända artister i sig. Ett fenomen som blivit allt viktigare och helt central i dagens moderna dancehall-stil.
Tidigare i serien artiklar om Windrush-generation och brittisk reggae har jag beskrivit en del av detta redan, som att Duke Vin och Count Suckle var de två första stora soundmen som etablerade sig i London. Med tiden skulle de dock finnas i varje stad med en betydande afrokaribisk befolkning. Bland de stora soundmen som etablerades i UK parallellt och efter Duke Vin och Count Suckle finns några som bör kännas till.
Fatman (Ken Gordon) växte upp i Kingston men flyttade till UK 1963. Några år senare var han ”mike-man” eller DJ om man så vill på sound system i Finsbury Park/Stoke Newington-området i nordöstra London. Han startade i början av 1970-talet sitt eget sound system, Imperial Downbeat, som senare bytte namn till Fatman Hi-Fi.
Vid mitten av decenniet hade det vuxit till det populäraste i norra London. Han gav sig sedan också på skivutgivning på märken som Fat Man, Boss och Godfather. Exklusiva dub-plates säkrade han genom goda kontakter med King Tubby, Bunny Lee och Prince Jammy på Jamaica.
Jah Shaka namngavs efter en Zulu-kung från 1700-talet. Han kom till UK i början av 1960- talet och kung blev han också under 1970-talet åtminstone vad gäller volymen på sitt Sound System som han kryddade med sirener och en dynamisk stil vid mikrofonen. Han började som DJ hos Freddie Cloudburst men startade snart sitt eget, Jah Shaka King Of The Zulu Tribe.
Shaka riggade allt själv och valde också ut låtar och agerade DJ. Han var också en rastafari och predikade svart rasmedvetenhet. För honom handlade ett Sound System inte bara om underhållning. Musiken kunde, menade han, tjäna som lärare, nyhetsförmedlare, historiker och frigörare av förtryckta själar. På 1980-talet tappade hans system i popularitet och han gav sig på egen skivutgivning på märket med samma namn som hans Sound System. På detta märke släpptes ett antal högklassiga dub-album och hans system fick en ny peak under slutet av 1980-talet.
Han sägs ha varit en stor inspirationskälla för utvecklingen av stilen drum’n’bass och DJs som Congo Natty. Don Letts är en annan profil som inspirerats av Shakas politiskt medvetna stil och pekat på hans inflytande på John Lydon och hans Public Image Ltd, på Slits och på postpunkscenen som helhet.
Lloyd Coxsone (Lloyd Blackwood) kom också han till UK som ung 1962. Sitt Sound System satte han upp 1969 och namngav Sir Coxsone eller Sir Coxsone the Outernational system, efter Coxsone Dodd på Jamaica. Han gjorde sig också tidigt ett namn som DJ på klubben The Roaring Twenties och startade 1974 en egen skivbutik i Peckham Rye samt egen skivutgivning med märket Ital Coxone. Som sådan gav han sig också in i Lovers Rock-genren och producerade bland annat Louisa Marks smash-hit ”Caught You In A Lie” 1975.
Hans sound system rankades 1978 som det bästa i UK av reggaemagasinet Black Echoes. Med inträdet av Dancehall-stilen lämnade han allt mer över till yngre medarbetare men gör fortfarande idag inhopp som old timer i klassisk stil med betoning på roots and culture.
Ett system som växte sig stort i och med Dancehall-stilens entré på 1980-talet var Saxon grundat av Lloyd ‘Musclehead’ Francis och Denis Rowe i Lewisham i södra London. Men Saxon är kanske mer berömt för sina olika DJs/MCs som vuxit till stjärnor i sig. Maxi Priest började här innan han blev känd artist.
Andra namn som haft hand om mikrofonen hos Saxon är Smiley Culture, Tippa Irie, Philip ”Papa” Levi och Peter King. De två sistnämnda brukar ses som pionjärer inom modern dancehall och urban dansmusik i UK. Papa Levi skulle också bryta isen för brittiska artister på Jamaica när han nådde förstaplatsen på ön med sin ”Mi God Mi King” 1985. Saxon Sound System är dessutom det enda som fått spela på Jamaicas årliga festival Reggae Sunsplash.
King blev i sin tur stilbildande med sin hypersnabba toast/rap som innehöll kommentarer om vardagens ”hardship” till publikens stora förtjusning. I kombination med detta utvecklades också reggaemusiken med teknikens utveckling och inspirerade också stilar som techno, dance, house, jungle och ragga.
*(dub plate = en disc som vanligen användes av studios för att testa inspelningar innan man pressade själva vinylskivorna. De distribuerades ofta till sound systems för att testa om de gick hem och blev attraktiva för DJs som ville vara först att spela outgivet material. De blev också viktiga ingredienser för stilar som jungle/drum and bass, UK garage, grime och dubstep)
Brittisk reggae utanför London
Det var inte bara i London som brittisk reggae utvecklades även om huvudstaden dominerade framför allt för att majoriteten av de afrokaribiska immigranterna slog sig ned där eller flyttade dit efter hand. Men det fanns också andra ställen där det etablerades stora afrokaribiska gemenskaper.
Birmingham exempelvis är den stad i England som numera har den procentuellt sett största andelen, 8 procent, afrokaribier bland befolkningen, den numerärt näst största efter London dessutom. I stadsdelar som Handsworth, Lozells, Soho, Balsall Heath och Small Heath fanns de flesta under den tid som Small Axe-filmerna utspelas och kanske fortfarande. Storhetstiden för Birminghamscenen inföll dock först på 1970-talet. Här levde också skinhead reggae kvar längre efter att den dog ut i London.
I Midlands utvecklades också en mer mixad svart-vit musikscen än den mer segregerade i London. Svarta och vita musiker jammade ofta tillsammans på pubar och klubbar. Denna Midlands-kultur skapade också en speciell ställning under den skarevival som kom kring 1980 och crossovern mellan reggae och punk var särskilt stark just här.
Skavågen kring ́80 förknippas särskilt med Coventry men The Specials spelade nästan varje vecka i Birmingham innan de blev riktigt stora. The Beat – ett annat av Two Tone-banden – kom från Birmingham. Det är också härifrån som UB40 kommer, med både svarta och vita medlemmar.
Personligheter som dominerade den lokala skivförsäljningen och även produktionen fanns Junior Bradley, Aaron Smith och Brian Harris. Den sistnämnde en färgstark och mångsidig karaktär. Han var inte Karibienättad utan vit engelsman född i Handsworth och uppväxt med reggaemusiken som han lärde sig älska. Men han hann också med att arbeta för CIA under kriget, talade tio-tolv språk flytande och reste jorden runt i olika affärer.
På sextiotalet jobbade han för Melodisc, besökte Jamaica frekvent och bodde då hos Prince Buster som också gavs ut av Melodisc. ”If you bought reggae in Birmingham in the 70s, you knew me”, lär han en gång ha sagt (de Koningh & Griffiths, Tighten Up – The History of Reggae in the UK, s 160).
Det var emellertid framför allt inom roots reggae som Birmingham blomstrade. Det mest kända bandet med bas i Birmingham var förstås Steelpulse. Men där fanns också The Eclipse Band, Sceptre, Black Symbol, Mystic Foundation, Iganda, Cornerstone och Afrikan Star. Även Capital Letters skulle kunna räknas in även om de kommer från Wolverhampton, som dock är mycket nära Birmingham.
Men även inom den mjukare Lovers Rock-genren fanns lokala stjärnor som Beshara. De lite poppigare 80-talsstjärnorna Musical Youth var också från Birmingham. Lokala toastare som fostrats i Birmingham är bland andra som Pato Banton, Wolverhampton-födde dub/dancehall-stjärnan Macka B (Christopher MacFarlane) samt Astro i UB40. Rastafari-poeten och sångaren Benjamin Zephaniah är också han född och uppvuxen i Handsworth, Birmingham.
Nottingham är en annan stad som tidigt fick en stor population som tillhörde The Windrush Generation. Staden har haft en svart befolkning tidigare än de flesta i UK och det var också här som de första raskravallerna inträffade, bara en vecka innan Notting Hill-kravallerna 1958.
En av stadens reggaeambassadörer och innehavare av skivbutiken Big Apple Records är dock en vit man, Steve Jukes, som tidigt hade många vänner inom den afrokaribiska befolkningen i områden som Colwick och Snenton. St Anns var annars det område som troligen hade störst afrokaribisk befolkning.
Stadens stora sound system-ägare var till en början en man som kallades Skylark, och hade gått i samma skola som Coxsone Dodd på Jamaica. Mest kända lokala band är The Naturalites, The Royal Roots och jamaicanen Bobby Melody som åtminstone bodde i staden i många år. Här har inte roots reggae fått samma fäste dock utan det har handlat mycket om ska, och den senare 80-talsvågen gav många följare här. Bland andra JDs Ska Band för traditionen vidare idag.
Huddersfield är kanske inte det första man tänker på när det gäller reggae. Men staden såg en reggaeboom under 1970 och 80-talen och stor del i denna hade det helvita bandet Inner Mind som hade sin storhetstid 1968-74 och nådde framgång även utanför staden. Men framför allt profilerade sig Huddersfield-området som ett eldorado för Sound Systems och lär som mest haft omkring 30 olika sådana. Till West Indian Club/Venn Street kom också en strid ström av tidens stora reggaestjärnor för liveuppträdanden. Många åkte direkt från Jamaica till Huddersfield, istället för London eller Birmingham.
Andra klubbar var The Shalimar Club, Arawak och Palm Springs. Staden blev känd för att ha en lite vänligare atmosfär för svarta. Lokala band är inte lika talrika och kända men ett tidigt sådant var Jab Jab som bland annat kompade Dave & Ansell Collins i tv-showen Top of the Pops. Andra som kan nämnas är The Big R Soul Band, Alton (aka Aud/Audley), The Dalton Brothers och The Groovers, band som gjorde mest covers. Deras alster gavs också ut på lokala märket Hot Lead som drevs av Ian Smith från ovan nämnda Inner Mind.
Numera finns dock inte mycketkvar av denna scen. Venn Street är demolerat och ersatt av en parkeringsplats, Matthias’s audio shop och MAT studio har också rivits och hyser nu ett shoppingcenter, Arawak har blivit moderna bostäder och antalet sound systems har reducerats kraftigt när antalet ställen att spela också minskat.
I norra England har inte reggae samma starka fäste. Trots att flera stora städer hyser en afrokaribisk befolkning så har de ofta koncentrerats i en och samma stadsdel, som Toxteth i Liverpool och Chapeltown i Leeds. Det har sannolikt gett en mindre spridning av reggaesounds till övriga stadsdelar.
En annan stor bidragande orsak är troligen att det som kallats Northern Soul hade ett mycket starkt fäste i norra halvan av England och dominerade scenen just när reggae var som störst på 1970-talet. Det ska dock sägas att det i exempelvis Manchester i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet – trots att stadens postpunkscen med Factory Records dominerade – fanns mängder av sound systems i danshallar runt områden som Moss Side, Old Trafford och Hulme. Dessutom har reggaescenen där på senare år har fått en liten revival med band som Dub Smugglers och Trevor Roots & the Collaborators. Det ges också en årlig Manchester Reggae Festival som lockar stora namn såväl som stora Sound Systems.
Bristol var en annan stor industristad som hyste en betydande minoritet afrokaribier. Det enda bidraget till den brittiska reggaescenen värt att nämna är Black Roots. Värt att nämna är också den hub som staden blivit för diverse olika former av undergroundmusik, ofta influerad av reggae. Massive Attack och Portishead är kanske mest kända och de som gick i bräschen för stadens rykte som bas för innovativa rytmer inom olika genrer som postpunk, electro, hiphop, triphop, jungle, drum’n’bass och dubstep, och den mer moderna bass music. Åtminstone Gilles Peterson (Artikel Reggae, riots and record shops – a brief history of Bristol’s music scene, The Guardian 12/4-2016) anser att miljön till stor del uppstått ur myllan från stadens alla spännande sound systems.
Bristols historia som stor slavhandelshamn har också gett dess svarta befolkning en helt egen historik då en, förvisso tämligen blygsam, del afrikaner och före detta slavar från Amerika och Västindien, slog sig ned i staden under 1800-talet. En liten koloni men som växte under 1900-talet och senare fick sällskap av The Windrush Generation från Karibiska öarna men också av immigranter från Afrika. De flesta höll till i stadsdelen St Pauls som också tillhörde de förslummade stadsdelar under 1980-talets början där kravaller bröt ut av uppdämd frustration, inte minst beroende på polisens frekventa användande av SuS-lagen (Stop and search).
En oväntad effekt av detta blev stadens beslut 1981 att stadsdelen skulle få i stort sett polisiärt självstyre. Sound Systems fick då hålla på hela natten och det fanns många övergivna industribyggnader att hålla till i, vilket skapade en livlig undergroundpräglad musikscen. En scen som med tiden hämtade allt fler influenser utifrån och utvecklades i en egen riktning utanför reggaespåret.
Traditionen med en multikulturell musik och crossovers mellan olika genrer avspeglar sig också i Mark Stewarts projekt The Pop Group som brukar beskrivas som punk men hade influenser från olika håll, inklusive reggae. De hade också Don Letts som manager, känd för sina kontakter inom både reggae och punk.
Härmed knyter jag ihop säcken och avslutar serien artiklar om The Windrush Generation och dess efterkommande generationer som fört in den afrokaribiska musiken i Storbritanniens musikaliska DNA och gett även oss utanför brittiska öarna mängder av influenser och inspiration inom andra genrer än just reggae. Jag tycker vi är skyldiga dem alla ett stort TACK!
Här kommer en lista över material som använts i denna reportageserie:
BBC, Facts: British History, Windrush- Arrivals (BBC faktasida, ej längre uppdaterad) Lloyd Bradley, Bass Culture: When Reggae Was King, 2000
Lloyd Bradley, Reggae – The Story of Jamaican Music, 2002
Lloyd Bradley, Sounds Like London – 100 years of black music in the capital, 2013 Laurence Cane-Honeysett, The Story Of Trojan Records, 2018
Michael de Koningh & Laurence Cane Honeysett, Young, Gifted and Black – The Story of Trojan Records, 2003
Michael de Koningh & Griffiths, Tighten Up – The History of Reggae in the UK, 2004 Gordon C, The Reggae Files, 1988
Paul Gilroy, Black Britain – A Photographic History, 2007
Dick Hebdige Cut ́n ́mix – Culture, Identity and Caribbean Music, 1987
Dale A. Olsen, Daniel E. Sheehy (Eds), The Garland Encyclopedia of World Music: South America, Mexico, Central America, and the Caribbean, 1998
Gilles Peterson, Reggae, riots and record shops – a brief history of Bristol’s music scene, Artikel i The Guardian 12/4-2016
Lucy Rodgers & Maryam Ahmed, Windrush – Who exactly was on board?, Artikel i BBC News 21/6-2019
Filmer och filmklipp (tillgängliga på Youtube):
Notting Hill Riot, BBC-dokumentär, producent: Tom Ware (först sänd i UK 2005)
The Unwanted – The Secret Windrush Files, BBC-dokumentär, regi: Tim Kirby (först sänd i UK 2019).
