HYMNs Hans Wåhlberg har i 8 delar sammanfattat reggaens framväxt i Storbritannien och detta arbete har sedan kopplats till aktuella filmserien Small Axe. Idag publiceras den sjunde delen.
Jag fortsätter här min serie artiklar om bakgrunden till filmsviten Small Axe som finns tillgänglig på SVT Play i stort sett året ut. Den som vill börja från början kan kolla Historien bakom Small Axe-filmerna 1 samt 2, 3, 4, 5 och 6 här på HYMN.
En historia om rasism och diskriminering men också ett rikt musik- och kulturliv som skapades av de afrokaribiska immigranterna till ”moderlandet” Storbritannien.
Ett nytt decennium och en ny reggaegeneration
Som nämndes i förra artikeln i serien fick de brittiska rootsreggae-banden, med några få undantag, svårt att få riktigt fäste ens på den egna brittiska marknaden. Det var de jamaicanska stjärnorna alla ville höra. När 1970-talet började gå över till ett nytt decennium började dock attityden till inhemsk reggae mjukna en hel del.
Dels var en allt större andel av den afrokaribiska befolkningen födda i England; dels hade reggae influerat den brittiska rock/pop-scenen – inte minst punkband som The Clash och The Slits hade tagit rytmerna till sig – och Two Tone introducerade en brittisk punkigare variant av ska och rocksteady; och dessutom hade antalet små och mindre ambitiösa sound systems börjat fylla ut repertoaren med brittisk reggae.
Men även den politiska vardagen hade betydelse, i vilken den fattiga svarta befolkningen inte bara slogs mot rasism och National Front, eller polisens trakasserier (Stop&Search eller Sus-lagen), utan också – sida vid sida med vita britter och asiater – mot Thatchers nedläggningar av industrier och välfärd.
Rasmedvetenheten som fört fram rootstemat i jamaicansk reggae började få en inhemsk version där texterna handlade om vardagen i UK. Dennis Bovell har formulerat ganska fint hur det började kännas för unga, afrokaribiska, britter vid slutet av 1970-talet och vad som rörde sig i huvudet på en del av dem:
”You couldn ́t talk cockney in front of a bunch of black people, you ́d have to switch instantly into some kind of Jamaican tone. But then the audiences at those places were the same ones who were trying to get out of that, who were aspiring to a very English Englishness. Which is why they had their children over here because they wanted their children to grow up with this English tone. And there we were, a bunch of kids who should know better, who were brought up in England, reverting back to this roots Rasta, I and I talk. It made some people – in the crowd and on the stage – look at what was happening in England, and at least think about how things were for us” (Dennis Bovell i Lloyd Bradleys Bass Culture: When Reggae Was King).
Den politiska protestsång som ljöd från jamaicanska ghetton började äntligen komma ur de brittiska motsvarigheterna. Den framfördes av band som Matumbi, Steelpulse, Black Slate, Aswad, Misty in Roots, Merger, Delroy Washington, The Reggae Regular, Pablo Gad, Lion Youth, Vivian Jones (som dock också sjöng Lovers rock under en period), eller den mer udda fågeln Linton Kwesi Johnson, som sjöng om ”Inglan Is A Bitch” och att ”there’s no escaping it”. Senare också genom banden inom Two Tone Records, i synnerhet The Specials som levererade den ultimata (låt vara muzakdoftande) låten om 80-talets UK med sin ”Ghost Town”.
Crossover reggae/punk
Ytterligare en person som måste nämnas i den här artikelserien är Don Letts. Han kanske har nått ut utanför UK främst som filmmakare, med ett antal dokumentärer som exempelvis Punk Rock Movie, Westway to the World” (om the Clash) och Punk: Attitude. Han gjorde i stort sett alla musikvideos för The Clash men också för andra grupper som Musical Youth, Psychedelic Furs, The Pretenders och Elvis Costello.
På senare år har han gjort filmer som Subculture och The Story of Skinhead. Han var också stor del i grundandet av bandet Big Audio Dynamite med avhoppande Clash-medlemmen Mick Jones. Han blev dessutom rekryterad av Virgin Records som ville slå sig in på reggaemarknaden vid slutet av 1970-talet och som scout för Virgin kunde han ordna kontrakt för såväl reggae- som punkartister eftersom han hade kontakt med båda miljöerna.
Letts blev alltså ett stort namn som promotor och producent inom punkmusiken och har stor del i den crossover som förekom mellan punk och reggae. Ett av skälen är att han var DJ på legendariska punkklubben Roxy vid Covent Garden 1976/77. Det fanns inte många punkskivor att spela ännu så han spelade reggae före, mellan och efter liveuppträdandena av punkbanden, och punkarna gillade det.
Sedan 2009 har han en radioshow på BBC sedan 2009 och gör fortfarande inhopp som celebrity-DJ på olika klubbar och evenemang. Han figurerar också ofta i andra dokumentärfilmsproduktioner som handlar om punk, reggae eller de svartas historia i UK och liknande.
Det var förstås inte Don Letts ensam som åstadkom crossovern mellan reggae och punk även om han var en pionjär och entreprenör i sammanhanget.
Det har, åtminstone i efterhand, beskrivits likheter mellan punkare och rastafaris. Båda grupperna var illa sedda av etablissemanget, deras musik klassades som ”underground” och hörde i vart fall inte till den musikaliska mainstreamfåran. Deras respektive musikaliska produkter var ofta resultat av DIY (Do It Yourself) med små resurser. Såväl punk som reggae spelades sällan eller aldrig i radio.
Många punkband skulle komma att göra covers av reggaelåtar, i synnerhet Clash men också andra som Sex Pistols och Stiff Little Fingers. Som de Koningh & Griffiths (Tighten Up – The History of Reggae in the UK) påpekar kan influensen höras också i första plattan från Public Image Ltd (Johnny Rottens projekt efter splittringen av Sex Pistols).
The Ruts var ett punkband men blev medlemmar av kooperativet People Unite som drevs av reggaebandet Misty In Roots, som också gav ut skivor på ett märke med samma namn. Om influensen från reggae fanns där innan är för mig obekant men Ruts alster från tiden visar tydligt korsbefruktningen, inte minst i textrader och låttitlar som ”Babylon’s Burning”, ”Staring At The Rude Boys” och ”Jah War”, varav den sista är en ren reggaelåt medan övriga på samma album The Crack från 1979 är punkdoftande rocklåtar.
Dessutom var såväl rastafaris som punkare ofta uppvuxna i samma arbetarklassområden i London och andra städer vilket gav samma tillvänjningsfenomen som fanns mellan afrokaribier och vita skinheads i slutet av 1960-talet och början av 70-talet. Dessutom var det många punkare som var ”squatters” i områden som Notting Hill, Ladbroke Grove och Islington som sedan länge till stor del bebotts av afrokaribier.
Rough Trade med sin skivbutik, skivutgivning och distributionsverksamhet blev en av de viktigaste kanalerna för kontakter mellan reggae/punk. Däremot – invänder de Koningh & Griffiths (Tighten Up – The History of Reggae in the UK) – var det ovanligt att se punkare röra sig i reggaespecialiserade skivbutiker i Brixton eller Tottenham.
Kampen mot fascisterna och rasisterna i National Front var också en gemensam faktor som förenade grupperna. NF befann sig då (delvis bokstavligen) på frammarsch i Thatchers sönderfallande Storbritannien och punkare och svarta britter förenades i Rock Against Racism-rörelsen, RAR, vars konsertarrangemang nästan alltid innehöll såväl reggaeband som punkband.
Two-Tone – revival för ska och rockstead
När sedan en ny skavåg kom vid slutet av 1970-talet fick de gamla låtarna nytt liv genom coverversioner från framför allt band inom oberoende Two Tone Records (Specials, Selecter, The Beat samt Madness som gavs ut av Stiff Records). Hjärnan bakom Two Tone, liksom The Specials, var Jerry Dammers i Coventry. Han utformade också det mode, eller image, som kom att bli signum för Two Tones produkter, musiker och fans. Baserat på svart och vitt, med en ung Peter Tosh som modell, toppad med ett par loafers, erövrade de världen under en kort men intensiv period kring 1980.
Punkens bett och energi hos Two Tone-banden framkommer kanske främst i låtar som Specials ”(Dawning of A) New Era”, ”Little Bitch” och ”Do The Dog”, en låt som bar skulden till att jag dansade omkull en julgran på en nyårsfest, gissningsvis 80/81.
Det skapade också en marknad för återutgivning av gamla ska-hits som fanns i gömmorna hos bland annat Trojan Records. En av dessa, The Pioneers “Long Shot Kick De Bucket” gick till och med in på top 50-listan i UK. Prince Buster fick också en stor revival under dessa år samt även Desmond Dekker och flera andra.
Historien om Two Tone är dock lång och går lite utanför ämnet att beskriva bakgrunden till Small Axe-filmerna. Men den har sin anknytning och kanske ger jag den en egen artikel framöver.
Fortsättning följer i Historien bakom Small Axe-filmerna 8: Anonyma pionjärer förjamaicansk musik i UK, Sound Systems, och den afro-karibiska kulturen utanför London
