HYMNs Hans Wåhlberg har i 8 delar sammanfattat reggaens framväxt i Storbritannien och detta arbete har sedan kopplats till aktuella filmserien Small Axe. Idag publiceras den sjätte delen.
Jag fortsätter här min serie artiklar om bakgrunden till filmsviten ”Small Axe” som finns tillgänglig på SVT Play i stort sett året ut. Den som vill börja från början kan kolla Historien bakom Small Axe-filmerna 1 samt 2, 3,4 och 5 här på HYMN.
En historia om rasism och diskriminering men också ett rikt musik- och kulturliv som skapades av de afrokaribiska immigranterna till ”moderlandet” Storbritannien.
Roots reggae i UK
Storyn om uppkomsten av roots reggae under 70-talet är en berättelse för sig och utspelar sig på Jamaica. Här är fokus dock ställd på UK och vad som hände där.
Navet som nästan allt som hade med reggae att göra snurrade från 1970-talet och fram till idag kring Dennis Bovell, aka Blackbeard. Till att börja med var han gitarrist i Matumbi vid tidigt 70-tal men blev senare deras producent. Under mer än tre decennier var han artist, producent, låtskrivare och DJ i en karriär som involverade skivbolaget Lovers Rock, hans sound system Sufferer HiFi samt artister som Matumbi, The Dub Band, Blackbeard, 4th Street Orchestra, Linton Kwesi Johnson, Alpha Blondy och Tokyo Ska Paradise Orchestra (!).
Bovell säger själv att han vid mitten av 1970-talet var trött på det sound som kom från Jamaica. Samma rytm dominerade utbudet totalt och han längtade efter att få utveckla reggaerytmen och tänkte lägga grunden för det genom ett nytt sätt att spela trummor. Drömmen vara att hans stil skulle ta över dominansen och blickarna riktas mot London istället för Kingston.
Nu blev det väl inte riktigt så, även om låten som fick bli experimentverkstad för trumrytmerna, “Silly Games”, blev en stor hit med Janet Kay som sångerska. Mer om det längre fram i texten.
Bovells uppväxt i UK, samt det faktum att han faktiskt var född på Barbados och inte Jamaica, har sannolikt gjort honom mer öppen för brittiska/europeiska popinfluenser och för andra musikgenrer än reggae och det som hände på den lilla ön Jamaica. Han jobbade också som producent med artister utanför reggaesfären, som The Slits, The Pop Group, Boy George och Bananarama. Det här gällde förstås också andra unga brittiska musiker än Bovell samt även de yngre brittiska lyssnarna.
Lloyd Bradley berör ämnet när han förklarar varför den äldre trummisen Jah Bunny avfärdade Bovells förslag om att prova en ny trumstil medan den yngre trummisen, Angus i bandet Aswad, tände på idén och förstod vad Bovell ville höra:
”This was a teenager who had lived his whole life in London, and thus had defined his blackness – or even his Caribbean-ness – against a broad canvas of musical, cultural and social influences” (Lloyd Bradley, Bass Culture: When Reggae Was King).
Bovells första band var alltså Matumbi och deras första skiva gavs ut på märket Trojan (se föregående artikel i serien), som under 70-talet tappade sin stora betydelse för den brittiska samtida reggaescenen och blev mer musealt, om än en kulturbärande institution. Den brittiska reggae som omfamnade rootsstilen utvecklades utanför Trojans studios och kontor. Bovell startade i mitten av 70-talet sitt eget märke (imprint) Matumbi Music Corp, MMC. Han och resten av Matumbi spelade också in en del material som The African Brothers.
Fortfarande vid denna tid hade Sound Systems stor del i den brittiska afrokaribiska communityns liv och påverkade i sin tur utvecklingen av musiken. Så som det fungerat på Jamaica i alla tider och även så i UK. Nu var det dock inte pionjärerna Duke Vin och Count Suckle som folk flockades kring utan Bovells Jah Sufferer eller Sufferer HiFi (finns olika uppgifter om namn) eller andras system med namn som Ray Symbolic, Moa Ambessa eller Java and Jah Shaka.
DJ för Bovells sound system var DJ Pebbles som enligt egen utsago åtminstone, var den första brittiskfödda DJ som toastade vid ett brittiskt sound system. Dessa spelade fortfarande nästan enbart det senaste från Jamaica, och den brittiska publiken tog roots reggae till sig helhjärtat.
”Remember, the black youth in Britain had been taken from where we were to be put somewhere else not once but twice. There was a lot of frustration and confusion and people could identify with the messages in it, so they used to soak up roots reggae like a sponge” (DJ Pebbles i Lloyd Bradleys Bass Culture: When Reggae Was King).
De brittiska roots reggaegrupperna hade åtminstone till en början svårt att slå igenom på den här scenen och än idag är det väl i stort sett bara Matumbi, Aswad och Steelpulse som blivit kända utanför UK. Det var det jamaicanska som eftersöktes av DJs och det var också vad de flesta ville höra. Det fanns en misstänksamhet mot brittisk reggae som i viss mån är svår att förstå, men DJ Pebbles förklarar:
”The English stuff was always seen as second best […] in those days, in the 1970s nobody would play it – the only big sound I knew that played English records was Sufferer because Dennis was a member of Matumbi; other than that it was all Jamaican stuff. English reggae will never be as good as Jamaican reggae” (DJ Pebbles i Lloyd Bradleys Bass Culture: When Reggae Was King).
Det som mer kommit att definiera det speciellt brittiska inom reggae torde nog egentligen vara den subgenre som fick benämningen Lovers Rock.
Lovers Rock
Under 1970-talet blev det populärt med en mjukare form av reggae, influerad av soul och mainstream popmusik som snart fick benämningen Lovers Rock. Artister som Ken Boothe, Johnny Nash och John Holt var föregångare till subgenren, som till viss del uppstod i relationen mellan jamaicanska producenter och brittiska skivbolag redan under tidigt 70-tal.
Jamaicanska studios/producenter sände över master tapes med ett rytmspår och sång till skivbolag i UK som sedan lade till stråkar och möjligen blåsinstrument. Allt för att tillfredsställa radio som ville ha ett mer mainstream sound. En form av rocksteady light men ofta kallad ”sweetened reggae”.
Det här med Lovers Rock var en i stort sett Londonstyrd genre och gamla låtar kunde också dyka upp i ny och ”sweetened” klädedräkt. Det är ingen överdrift att säga att reggaemarknaden i UK under 1970-talet delades mellan roots reggae och lovers rock, och troligen inte heller överdrivet att säga att gränsen för preferenser sammanföll ganska rakt mellan könsgränserna. Kvinnor tenderade åtminstone att föredra Lovers Rock och det var också många kvinnor som stod för leadsången.
Ginger Williams blev första artist med en UK-producerad etta på reggaelistan i UK 1974 med ”Tenderness”. Definitivt genombrott blev det däremot med Louisa Marks ”Caught You In A Lie” 1975. Den här trenden blev också genombrott för brittiskproducerad reggae och brittiska artister, i synnerhet när Dennis Harris och Dennis Bovells skivbolag Lovers Rock startats 1975 (en del uppgifter anger 1977).
En av filmerna i Small Axe-sviten heter just ”Lovers Rock” och utspelas i stort sett genomgående på ett houseparty där en annan jättehit, ”Silly Games” med Janet Kay går varm och sjungs av partygästerna, om och om igen. Den gavs dock ut först 1979.
Andra namn som gjorde sig kända inom genren blev Carrol Thompson, J.C. Lodge, Joy Mack, Honey Boy, Freddie McGregor, Junior English, Sheila Hylton, The Velvet Shadows, Carl Bert, Leroy Housen, Tex Johnson, Trevor Hartley, Vivian Jones, Trevor Walters, Errol Dunkley och bandet One Blood blev tillfälligt stora.
Två jamaicanska storstjärnor blev också bland de största inom genren, Gregory Isaacs och Dennis Browne. TT Ross blev en av få vita kvinnor som slog igenom som reggaeartist genom den här genren, som egentligen borde kallas subgenren till reggae.
Det utvecklades också en subgenre till subgenren som kallats Conscious Lovers, en sorts kombination av rootslyriken och den sockrade Lovers Rock-musiken. Tjejtrion Brown Sugar bröt mark för denna tillfälliga trend med sin ”I’m In Love With A Dreadlocks” och fick efterföljare i bland andra Sandra Reid, Sandra Cross, Kofi och tjejtrion 15-16-17.
En del brukar också räkna in Maxi Priest bland Lovers Rock-artisterna men han släppte sina första alster i slutet av 1980-talet då vågen var i stort sett över och ägnade sig senare mest åt subgenren reggae fusion (reggaeinfluerad populärmusik).
Fortsättning följer i Historien bakom Small Axe-filmerna 7: Crossover punk/reggae, Two- Tone och revival för ska och rocksteady
