Vid min ankomst till Island känner jag knappt till något om landets musikhistoria. Under första veckan av den obligatoriska karantänen försöker jag fördjupa mig i dagens isländska undergroundscen och får tag på flera oberoende band med en gemensam nämnare – samtliga av dem tillhör kollektivet Post-dreifing. I sin sedvanliga betydelse står namnet för postdistribution, vilket dock i just detta fall också hänvisar till ett slags post-musikindustri när det gäller sättet att göra och sprida musik på.
Sugen på att veta mer beger jag mig till kollektivets nuvarande bas som ligger i Skeljanes, bara en liten bit bort från Rejkjaviks stadskärna. Det tillhörande industriområdet ser ödsligt ut men väl inne i ett av de blekvita lagren möter jag två av kollektivets medlemmar, Katrin och Diego. Båda är aktiva musiker och har sina egna projekt som distribueras via post-dreifing. Efter att ha spelat i dreampopbandet Milkhouse och komponerat musik på egen hand är Katrin nu aktuell med sitt soloprojekt K.óla, medan Diego spelar minimalistisk gitarrmusik under namnet Flaaryr och också är ena halvan av en experimentell duo Dreymandi hundur.
Medan Katrin lagar pasta i köket berättar de att hela området huserar ett par konststudior till och ett flertal övergivna anläggningar som var tänkta att bli hyresrätter för socialt utsatta människor. Under visningen kring lagret som förutom köket innefattar en stor sal, ett chillrum och ett alkovliknande repetitionsutrymme säger de att planerna inför framtiden ser lovande ut. Det här lagret som kollektivet nyligen har hyrt från staden tänker de använda för både repetitioner och framtida evenemang, såsom Post-dreifings årliga festival Hátíðni som har hunnit arrangeras två gånger innan pandemin bröt ut.
När tredje medlemmen, Snæi, ansluter sig till samtalet efter ett tag berättar han att konstkollektivet Smekkleysa ursprungligenvar den största inspirationen för Post-dreifing. Kollektivet som föddes under 80-talet, den mest blomstrande perioden för den isländska punkscenen, bestod av representanterna från band som Tappi Tíkarrass, Purrkur Pillnikk och Þeyr och blev snabbt känt för sina kontroversiella konst-aktioner och intolerans mot etablissemanget.
2018 när Post-dreifing startade, var musikklimatet på Island däremot präglat av rapscenens dominans – något som samtliga intervjuade minns skämtsamt tillbaka till. De pratar om skeva normer, tävlingmentaliteten banden emellan och den generellt aggressiva undertonen som rådde på populärmusikscenen under den tiden. När jag ställer frågan angående genrepreferenser inom kollektivet är dock Snæi snabb att påpeka:
– Genren är död.
Trots detta välkomnar Post-dreifing olika sorter av musik. Mångfalden är viktig för dem så länge de musiker som vill ansluta sig till det stödjer kollektivets värderingar.
”Om en kommer och börjar hjälpa kollektivet, deltar i gruppmöten, betalar sin del av hyran och sedan plötsligt skriver en låt med mysoginistisk text går det inte för oss”
S: – Om en kommer och börjar hjälpa kollektivet, deltar i gruppmöten, betalar sin del av hyran och sedan plötsligt skriver en låt med misogyn text går det inte för oss. Men jag tror att även om sådant skulle hända hade den personen varit lika obekväm med oss som vi hade varit med hen.
Enligt Post-dreifings manifest är kollektivet baserat på tydliga demokratiska grunder. Inom organisationen följs den horisontella hierarkiska strukturen där stor vikt är fäst vid att samtliga medlemmar får göra sina röster hörda samt att kollektivet inte har några ledare. Formellt registrerad som en ideell organisation går intäkter från album- och biljettförsäljningar till att täcka driftkostnader i form av hyran, inspelningar och konsertarrangemang.
Varför tror ni att ett sådant kollektiv som Post-dreifing behövdes vid den tiden då det startade?
Först utbrister Katrin ironiskt:
– Det var ett tomrum på marknaden som behövde fyllas, – sedan tillägger Snæi:
– Jag tror att det saknades en känsla av gemenskap.
K: – Det kändes som om något var på väg, att det liksom bubblade i luften men det hände aldrig något i slutändan. Åtminstone inte förrän människor började samlas för att göra saker tillsammans istället för att göra dem själva.
S: – Precis. De flesta gjorde saker i varsitt hörn och det fanns en sorts intern tävling mellan varandra som pågick i det dolda.
Idén om kollektivt agerande är grundläggande för Post-dreifing då de även förespråkar sin självutnämnda policy DIT (Do-It-Together) som ersättning för det vanliga DIY (Do-It-Yourself). Kollektivet siktar på att skapa en alternativ plattform för oberoende band och musikentusiaster som skulle ge båda möjlighet att utvecklas i samarbete med varandra.
Som en person som har varit med i Post-dreifing sedan dess uppkomst berättar Snæi att kollektivets historia tog sin början under eventet A lovely great time där kompisar från flera av Reykjaviks alternativa band samlades under en kväll för att spela ihop. Resultatet blev så lyckat att de flesta band bestämde sig för att göra ett samlingsalbum Drullumall som senare fick två uppföljare.
Egentligen är ett av målen med Post-dreifing att uppmuntra människor att bilda fler kollektiv och organisera sig själva – något som får mig att dra likheter med den svenska folkbildningsmodellen.
D: – Jag känner att Post-dreifings sätt att existera är väldigt uppmuntrande eftersom det visar att om vi kunde göra det, varför kan andra inte? Vem som helst kan bara arrangera sin egen spelning, vem som helst kan starta ett band – det beror inte på om en kan spela instrument, om en har pluggat musik tidigare eller inte. Det är tillgängligt för precis alla som vill göra det.
Rent geografiskt har Islands låga befolkningstäthet och avskildhet från andra länder också varit en bidragande faktor som hjälpt att forma ”alla känner alla”-attityden och gjort det lättare att behålla kontakten med varandra.
”Att vi inte är så många här gör det särskilt värt att försöka samarbeta för att göra musik”
S: – Att vi inte är så många här gör det särskilt värt att försöka samarbeta för att göra musik. Å andra sidan skulle det inte skada att ha lite sunt förnuft bakom detta. Om allting bara stannar vid ”ta det lugnt och samarbeta” då kommer vi alla slutligen sjunga Kumbala.
K (skämtsamt): – Egentligen är det vårt främsta mål – att bli en kult.
När vi pratar orsaker för framväxten av den alternativa scenen i Reykjavik nämner Katrin och Diego bristen på medelstora lokaler. Under de senare åren har det varit svårt att hitta klubbar som varit intresserade av att boka mindre kända band – något som de tycker blev särskilt markant med nedläggningen av Húrras spellokal. På tal kommer ett alternativt spelställe R6013, organiserat i en privat familjekällare av en musiker och skivbolagsägare som heter Ægir, ett ställe som hade hunnit bli en oas för Reykjaviks undergroundscen strax före pandemins utbrott.
Diego drar paralleller till undergroundscenen i Buenos Aires där han kommer ifrån och nämner svårigheterna med att bryta sig in i den etablerade scenen. Å andra sidan ser han positivt på de ändringarna som har hänt Post-dreifing på sistone:
– Det hände förut i Buenos Aires och det händer här då och då att flera DIY-kollektiv får uppmärksamhet i offentliga sammanhang. Till exempel fick Post-dreifing ett spelställe, Iðnó, från staden att använda under Reykjavik Arts Festival i fjol. Det var nog det mest anständiga evenemanget som vi fått anordna hittills, trots att det också finns lite ironi i det hela. Jag tycker att den tiden var väldigt inspirerande för oss eftersom det kändes att det inte var nödvändigt att vara etablerade för att bli sedda.
Några liveset som spelades in under denna festival blev ytterligare en del av konceptet Post-Sessions som kollektivet presenterade under 2020. Där kombineras intervjuer med Post-dreifings artister med konsertinspelningar som tar plats i olika spellokaler i Reykjavik.
Initiativet under namnet Big Party Post Club International blev bland annat belönat med en nominering till det nationella musikpriset Icelandic Music Awards tillsammans med flera skivsläpp signerade Post-dreifings artister. Dock mottogs detta besked med blandade känslor av kollektivet som fortfarande står bakom sina värderingar, även om de accepterar erkännandet från etablissemanget.
När jag först läste ert manifest så tänkte jag att ni verkar ha en ganska radikal syn inte bara på musikindustrin utan på samhället generellt. Men hur speglar det sig i det ni gör tillsammans?
S: – Menar du om vi möts och planerar att krossa det västerländska samhället? Jag tror att vi pratar om det ibland, vi är ändå alla involverade i föreningar som på sätt och vis är relaterade till detta. Dock tillhör vi inte dem som bygger bomber. Jag skulle inte säga att vi är så radikala.
K: – Nej, absolut inte på det sättet. Kanske mest för att vi försöker göra uppror mot de existerande normerna i musikindustrin, att skapa musik tillsammans där vi utgår från den känslan av gemenskap och helhet.
Flera av kollektivets medlemmar deltar aktivt i politiska aktioner för sådana organisationer som No Borders och bland annat stödjer den radikalanarkistiska föreningen Andrými. Trots allt noterar Diego att det inte är något som representerar hela kollektivet.
”Det är inte så att Post-dreifing är radikalt i sig utan att det innehåller många människor med radikala åsikter”
D: – Jag tror att hur radikalt det är beror på enskilda medlemmar. Det är inte så att Post-dreifing är radikalt i sig utan att det innehåller många människor med radikala åsikter.
På tal om sina planer satsar kollektivet främst på att renovera sin nuvarande bas med tillhörande inspelningsstudio, samtidigt som de tänker arrangera festivalen Hátíðni i juli och utveckla sitt internationella samarbete med band och kollektiv från bland annat USA och Kanada. Kollektivet har ingen avsikt att fokusera på endast lokala band utan är öppet att ta emot musiker från övriga Island och utlandet. Till exempel nämner de kanadensiska Painting (fd blond ashley) bland sina medlemmar som trots att artisten befinner sig i Vancouver är också aktivt deltagande i gruppdiskussioner.
Slutligen landar samtalet på frågan om den tunna linje som avgränsar musik från politik. Med tanke på Post-dreifings tydliga politiska ställning undrar jag hur de egentligen ser detta samspel ta plats i kollektivets verksamhet.
D: – Jag tycker att det är väldigt viktigt att säga – åtminstone hur jag ser det från min sida – att även om Post-dreifing inte är ett uteslutande politiskt kollektiv är vi noga med att påpeka att musik och politik är sammankopplade hela tiden. Att hävda något annat kan vara farligt.
Tycker du att all musik är politisk då?
D: – Jag tror att det är så på sätt och vis eftersom det inte går att undvika sammanhanget i vilket musiken är gjord. Till exempel om en skriver en låt om att jogga längs stranden som verkar sakna något politiskt underlag kan en samtidigt bo på en plats som är påverkad av någon politisk konflikt, vilket sätter musiken i ett helt annat sammanhang. Även möjligheten att skapa abstrakt konst utan någon som helst politisk tanke kan vara politisk i sig beroende på bakgrunden.
På väg tillbaka tänker jag vilket potential som finns bakom Post-dreifing. Med sitt engagemang bildar de en stor arena som omfattar inte bara musikskapande utan också politiskt intresse och gemenskap. Kanske märks det särskilt mycket just på Island med sin avlägsenhet som har kunnat stimulera framväxten av liknande gräsrotsföreningar. Eller kanske är det så enkelt att oavsett var i världen en befinner sig ligger hållbarheten inte i antalet streams, visningar och sålda skivor utan i en mer inkluderande musikindustri som sätter gemenskap i fokus?
Som avslutande citat återkommer jag till Snæis ord som nog bäst sammanfattar hela samtalet:
– Det enda som Post-dreifing står för tydligt är att försöka skapa ett mer hållbart sätt att göra och uppskatta musik på. Egentligen kan det låta lite naivt; det är klart det hade varit smartare att odla potatis, men att göra musik är så stort och vi vet det är vad vi vill ägna oss åt i första hand.
Spellista med några av Post-dreifings band:
