HYMNs Hans Wåhlberg har i 8 delar sammanfattat reggaens framväxt i Storbritannien och detta arbete har sedan kopplats till aktuella filmserien Small Axe. Idag publiceras den andra delen.
Jag fortsätter här min serie artiklar om bakgrunden till filmsviten Small Axe som finns tillgänglig på SVT Play i stort sett året ut. Den som vill börja från början kan kolla Historien bakom Small Axe-filmerna 1: The Windrush Generation här på HYMN.
En historia om rasism och diskriminering men också ett rikt musik- och kulturliv som skapades av de afrokaribiska immigranterna till ”moderlandet” Storbritannien.
Andra vågen från Karibien
Under 1950-talet fortsatte en strid ström av immigranter till UK att komma från de karibiska öarna och inte minst från Jamaica. Trots att Jamaicas BNP gick spikrakt uppåt under 1950- talet blev inte livsbetingelserna i städernas fattigkvarter väldigt mycket bättre. Det var inte mycket av ”trickle-down-effekt” som de boende i kåkstäderna såg till. Ett alternativ var då emigration. Den skedde till USA och Kanada men inte minst till ”moderlandet” Storbritannien.
År 1954 kom ungefär 10 000 västindier, mestadels jamaicaner, som slog sig ned i UK, främst i London men också i Birmingham, Nottingham och Bristol. Fyra år senare hade antalet stigit till 125 000 västindier (de Koningh & Griffiths, Tighten Up – The Story of Reggae in the UK). Olyckligt nog började just då arbetslöshetssiffran att stiga i UK vilket gav rasistiska agitatorer nya argument. Det var också 1958 som raskravaller skakade Nottingham och Notting Hill i London.
Rykten började florera om immigrationskontroll eller ett stopp för möjligheten att emigrera till UK skulle införas. Dessa rykten nådde även Karibien, vilket ledde till att immigrationen istället ökade snabbt. Antalet emigranter från Karibien hade gått ned vid mitten av 50-talet men ökade brant efter 1958. Det året hade 15 000 kommit medan det år 1959 kom 21 000 och 1960 hela 57 000. Alla ville hinna göra resan innan restriktionerna det ryktades om kom på plats.
Tilltagande organiserad vit rasism och statlig diskriminering
Kulturkrockarna och en groende rasism ökade i takt med att fler sökte lyckan i UK. Det slutade ofta med vitt våld mot de svarta nykomlingarna. I Notting Hill utbröt kravaller 1958. Kuriöst nog startade kravallerna i och med att svenskan Majbritt Morrison angreps av vita ungdomar. Hon var gift med Raymond, en svart jamaicansk man, och var mitt inne i ett gräl med denne utanför Latimer Roads tunnelbanestation då de vita ungdomarna ”kom till hennes undsättning”, lade sig i grälet och angrep Raymond verbalt. Majbritt försvarade då sin make vilket slutade med att hon slogs ned med ett järnrör.
Grupper som Oswald Mosley ́s Union Movement och White Defence League gjorde allt de kunde för att hetsa den vita befolkningen mot de nyanlända svarta under 1950-talet och de s.k. Teddy Boys hade en fientlig inställning till de svarta som inte sällan övergick i våldsanvändning. Bokstäverna KBW (Keep Britain White) dök upp i form av graffiti på väggar runtom i landet.
Som stark kontrast till Lord Kitcheners lovsång ”London is the Place for Me” som han levererade till journalister så snart han kommit över landgången från Empire Windrush till kajen i Tilbury Docks 1948 (se första artikeln) kan ställas Lord Invaders – en minst lika stor calypso-kung – ”Teddy Boy Calypso (Cat-o-Nine)” från 1959 med textraderna:
”It ́s a shame it ́s unfair but what can you do – The colour of your skin makes it hard for you – If you ́re brown they say you can stick around – If you ́re white well everything ́s all right – If your skin is dark, no use, you try – You got to suffer until you die […] If you think that the complexion of your face – Can hide you from the negro race – No! You can never get away from the fact – If you not white you considered black”
År 1962 kom en lag som innehöll vissa restriktioner mot den tidigare mycket liberala immigrationslagen. Ett system med olika klassningar av immigranterna (skilled/unskilled workers osv) arbetades fram och i ett tidigare hemligt dokument förklarades fördelarna med systemet:
”The great merit of this scheme is that it can be presented as making no distinction on ground of race or colour […] We must recognise that, although the scheme purports to relate solely to employment and to be non-discriminatory, its aim is primarily social and its restrictive effect is intended to, and would in fact, operate on coloured people almost exclusively” (BBC-dokumentären The Unwanted – The Secret Windrush Files, 2019).
Det var sannolikt inte heller någon tillfällighet att både Jamaica och Trinidad bara en månad efter att restriktionerna var på plats fick sin självständighet. Det nya brittiska immigrationssystemet tillät dock fortfarande barn till dem som redan kommit till UK att förenas med föräldrarna. Detta ledde i sin tur till att de som lämnat barn kvar hos släktingar på Jamaica nu såg till att dessa kom till UK innan nya regler kom på plats och det kunde vara för sent.
Det var just denna strida ström av barn som föranledde den konservative politikern Enoch Powell att hålla sitt ”Rivers of blood-tal” 1968 i vilket han ”förutspådde” att ”floder av blod” skulle komma att flyta om immigrationen fortsatte och citerade en kvinna han påstodsig ha mött: ” ”In this country in 15 or 20 years’ time the black man will have the whip hand over the white man”.
Både mjuknande och hårdnande attityd
Enligt Lloyd Bradley var dock inte politikernas besatthet vid ras något som inte genomsyrade befolkningen i stor under 1960-talet. Bradley menar att de vita britternas attityd mot de svarta under 60-talets slut både hade mjuknat och hårdnat (Lloyd Bradley, Bass Culture: When Reggae Was King).
De öppna fientligheterna hade avtagit i styrka och frekvens och bland arbetarklassen hade vardagslivets gemensamma strävande och sysslor åtminstone skapat en viss ömsesidig tolerans och i vissa fall hade ren vänskap utvecklats mellan svarta och vita. De arbetade vid samma arbetsplatser, bodde på samma gator och handlade i samma butiker. Den djupt sittande institutionella rasismen som genomsyrade UK var dock en tickande bomb som kom att brisera under 1970-talets början då Storbritannien genomgick en allt svårare ekonomisk kris.
En form av genombrott för de svartas sak kom emellertid 1970 i och med skandalen kring vad som kallades ”The Mangrove Nine” (som skildras i första Small Axe-filmen Mangrove).
På All Saints Road i Ladbroke Grove fanns en restaurang vid namn Mangrove Restaurant som blivit populärt bland den svarta befolkningen men också bland vita intellektuella och vänsterradikala inte minst inom kulturkretsar. Den var också bas för den lokala tidningen The Hustler, som trycktes där. Polisen fick ögonen på stället och, av skräck för uppvigling till raskravaller likt de som just rasat i USA, genomförde dussintals razzior bara inom perioden januari 1969 till juli 1970. Polisen sökte förgäves efter droger eller annat som skulle kunna ge en ursäkt att stänga krogen.
Enligt vissa uppgifter hade de t.o.m. en inofficiell byrå, ”Black Power Desk”, inom polisens Special Branch som drev på aktionerna. I augusti 1970 hade många tröttnat och en demonstration anordnades och samlade ett par hundra svarta deltagare från de lokala kvarteren för att protestera mot behandlingen. Nästan fyra gånger så många poliser mötte upp och sökte konfrontation vilket ledde till att restaurangägaren Frank Crichlow och åtta andra demonstranter anhölls.
De frikändes dock helt och domarens uttalande refererade till och med om rasism inom polisen. Istället för att piska upp allmänhetens ilska mot svart emancipation riktade rättegången strålkastarljuset mot polisens dåliga uppförande med rasistiska undertoner och fick majoriteten av den vita befolkningen att istället sympatisera med de anklagade och deras svarta landsmän.
Musikaliskt genombrott men fortsatt kamp mot rasism
Vid den här tiden kom också Eddy Grant med sin singel ”Black Skin Blue Eyed Boys” med en så skarpt antirasistisk text att ingen ville ge ut den. Grant fick lov att finansiera allt själv. Förvisso ingen reggaelåt utan mer afrorock/funk.
Strax efter fick också Bob Andy & Marcia Griffiths en stor hit med sin cover av Nina Simones ”To Be Young, Gifted And Black” som nådde femte plats på hitlistan. Därmed var isen bruten för populärmusik med politiska och antirasistiska budskap och betydelsen av detta för en normförskjutning åtminstone bland en yngre brittisk generation bör inte underskattas.
The Equals – ”Black Skin Blue Eyed Boys”
Bob & Marcia – “Young, Gifted and Black”
De svarta afrokaribiska och afrikanska immigranterna fortsatte dock att kämpa för att inkluderas fullt ut i det brittiska samhället och mot rasism och fördomar. Populärmusiken i stort och reggae i synnerhet hade del i den här kampen, manifesterat bland annat genom Rock Against Racism-rörelsen som startade 1976 och som ordnade ett flertal konserter. Den största 30 april 1978 då omkring 100 000 människor marscherade från Trafalgar Square till Victoria Park i Hackney där mängder av band och artister höll konsert.
Reggaepoeten Linton Kwesi Johnson förmedlar känslan av växande styrka hos den svarta befolkningen ett tiotal år senare så här:
”Well, we are here to stay […] Blacks in Britain, we have our permanent presence here and we know that we have to build permanent institutions and that the only way to transform our situation is to take part in the struggle for change in Britain. And therefore we are building, and have been building since we ́ve been here, those kinds of institutions and organisations that would take our struggle forward. We don ́t see ourselves as being separate from the rest of British society. We see ourselves as an integral part of it” (LKJ i The Reggae Files, Gordon C, 1988).
Fortsättning följer i Historien bakom Small Axe-filmerna 3: Brittisk reggae – early days
