Alf Robertson – Alf Robertson sjunger och berättar

Alf Robertson. Känd, nästan bortglömd och åter känd. På senare tid har ögon öppnats och Alf Robertson med låtskatt har dragit ny publik, till stor del tack vare att många öppnat upp öronen för den svenska countrymusiken. Än dras dansbanden med en stämpel svår att tvätta bort, även om ett par av dem var tidiga med countryn. Men det kommer nog, det är trots allt lite knepigt att ta sig till dansband, en del är tyvärr halvmesyr vad country anbeträffar. Detta gäller även Alf Robertson, långt ifrån allt han gav ut under sin levnad kan klassas som bra, eller ens halvbra. Men när sångaren från Göteborg fick till det lyckades han bättre än de flesta.

Detta faktum bevisas på albumet Sjunger och berättar, vilket, enligt konvolutet, spelades in under sympatiska omständigheter sommaren 1987. Skivan gavs aldrig ut officiellt, tills nu. Självklart på etiketten Mariann, inte långt från dansbanden med andra ord.

Det är förhållandevis sent i Alfs karriär som inspelningarna görs, men än är han inte hämmad att de hjärnblödningar som senare i livet kommer att påverka hans stämma. Historier varvas med sånger och först ut är berättelsen om det första albumet, vilket spelades in år 1968 i en studio tillhörandes Europafilm. Där sånger som ”Erik Hultbergs industrier” och ”Riv inte vårt kvarter” dyker upp, båda är spår som Bobby Bare sjungit in. Den förstnämnda skriven av Vincent Mathews, Jack Clement och hiten, den sistnämnda, skriven av Billy Edd Wheeler. De båda spåren återfinns på Alf Robertsons debut-LP En liten fågel flög…, som också i stort är en översättning av Bobby Bares album A Bird Named Yesterday från 1967. 

Albumet Sjunger och berättar består till största del av just tolkningar, precis som Robertsons karriär i stort. Till en början Bobby Bare, men sedan förflyttas det till hans två andra stora hjältar: Kris Kristofferson och Tom T. Hall. Mest nöjd är han, enligt egen utsago, med ”Balladen om tusen spänn”, Tom T. Halls ”Ballad of Forty Dollars”. En fantastiskt bra översättning, men undertecknads favorit dyker upp ett spår senare ”Hundar, ungar och hembryggt äppelvin”, i original ”Old Dogs, Children and Watermelon Wine”, också den skriven av Tom T. Hall. 

Tolkningar, eller ”covers”, som det kallas i vardagligt tal, är sällan något som hyllas till skyarna. Ofta ses de som ett resultat av bristande förmåga att nedteckna eget material, något som är lite sorgligt. Musikhistorien är fylld av exempel på sånger som spelats in av flertalet artister och därtill ofta blivit hits flera gånger om under olika namn. Bland amerikanska artister finns otaliga exempel, ”Stand By Your Man” spelades in av såväl Tammy Wynette som Candi Staton, och förstås Dolly Partons ”I Will Always Love You” som tjugo år efter den först äntrade listorna gjorde det igen i Whitney Houstons tappning.

I den svenska musikhistorien är det en liknande situation, vi har sedan länge tagit amerikanska förlagor och översatt dem. Jackson blev Laxå, Tulsa blev Eslöv och predikantens son blev en lärling på herrgården. Det är ett hantverk att kunna förflytta en historia från den ursprungliga skådeplatsen till en plats som ligger runt knuten för de nya lyssnarna. Något Alf Robertson var fenomenal på. 

Inte sagt att andra stora översättare och låtskrivare som Ingela Pling Forsman, Britt Lindeborg, Beppe Wolgers och förstås Stikkan Andersson inte var duktiga, de lyckades mer än väl, men ofta saknades den där knivskarpa och personliga samhällsvinkeln som återfinns i mycket av Robertsons material, något som självklart påverkas av att de förstnämnda till stor del rörde sig i sammanhang av Melodifestival och ren Svensktopp-pop, vilket förstås ställde andra krav på översättningarnas natur. 

Robertson kom från ett arbetarhem och gick tidigt till sjöss, att han tog till sig countryns enkla budskap om lidande, kärlek och vardagens eviga slit faller sig naturligt. Han kunde relatera till det som hans amerikanska förlagor sjöng om och kunde förflytta dem till den värld han vuxit upp i och den han på sina turnéer upplevde längs vägarna. Den finska städerskan i Östersund som agerar huvudperson i ”Hundar, ungar och hembryggd äppelvin” säger han sig exempelvis ha träffat, även om själva historien följer den Tom T. Hall skrev om i originaltexten, men jag tror honom. Precis som att jag är övertygad om att han stött på damen på finlandsbåten, vilka tillsammans ”gör om ett hotellrum till en himmel för bara två”. Lika bra gick det också när andra gav honom en översatt text, kunde han relatera till innehållet kunde han också sjunga det med övertygelse. 

Åter till den tidigare osläppta skivan. Sjunger och berättar består av sånger som betytt mycket för Robertson, och innan många berättar han också historien om hur dessa kom till. Inte helt olikt upplägget på debutalbumet, där musik varvas med historier. Visst är det bra, inte lika bra som hans produktion från sjuttiotalet och början av åttiotalet, men kvaliteten är jämn och visar väl upp hans förmåga att placera amerikanska sånger i en svensk kontext. Sångerna är självfallet redan tidigare utgivna i andra tappningar, något som Alf Robertson ofta sysslade med, många av hans sånger dyker upp på flertalet album spridda över decennierna. Dessutom gavs skivan ut lagom till att dokumentären Livet e ju som de e sändes och även om filmen var i det kortaste laget möjliggör den, tillsammans med Sjunger och berättar, en helkväll i Alf Robertsons ära. 

[Mariann, 2 april]

7