Godspeed You! Black Emperor – G_d’s Pee AT STATE’S END!

Det är nästan tjugofem år sedan Godspeed You! Black Emperor deklarerade ”We’re trapped in the belly of this horrible machine, and the machine is bleeding to death” på öppningsspåret till F# A# ∞. Då rasade kriget i Jugoslavien, folkmordet i Rwanda och i den irakiska gulfen pumpades oljan ut som om någon slagit ett hål rakt ner i helvetet. 

Men om världen som GS!YB föddes in i ansågs vara en mörk plats, är det ingenting emot hur samtalet ser ut nu. Angelägenhetsgraden har skruvats upp – det finns inget utrymme ens för apokalyptiska fantasier. Slutet är inte längre nära, tycks stämningen vara – det är redan här. Vi kan se det varje kväll från våra skärmar, innan vi släcker lampan. 

G_od’s Pee AT STATE’S END slutar kanske också därför med Godspeed You!s tydligaste raison d’être – our side has to win. Bara det. Vi måste vinna. Och skivan präglas också av en intensitet som stundtals tycks nästan segerviss, bara för att i nästa stund falla ner i det ändlösa mörker gruppen gjort sig kända för.

Öppningsspåret är Godspeed ut i fingertopparna – långa, mullrande gitarrdrones som för tankarna till Sunn O))) får snart sällskap av klagande stråkar. Gitarrerna hittar ett riff, och snart har resten av instrumentationen gått över till att frasera, undersöka, understödja. Det finns ett liv, en rörelse och en ständig nyfikenhet i Godspeeds bästa musik, en klar kontrast till de apokalyptiska visioner som instrumenten tycks vilja mana fram. Snart övergår spåret till en taktfast dödsmarsch, drivet av stadiga trummor. Men precis när det tycks som om det hittat sin form, skjuter långa klara toner in, bara några slag ur takt, och destabiliserar hela bygget. Det tillhör bland det absolut bästa Godspeed spelat in, redan innan det övergår i en makalös vacker, dundrande klagosång. 

Spåret ”Rockets For Mary” bär med sig en märklig men inte alls ovälkommen sentimentalitet. Vi vet inte vem Mary är, eller varför den korta inspelningen av fyrverkerier som lyfter i fjärran är tillägnad henne, men någonting över det hela känns märkligt uppriktigt. Särskilt för ett band som alltid tyckts agera som en kolossal enhet. Precis som den gamla inspelningen från 2000 års Lift Your Skinny Fists Like Antennas To Heaven, där en gammal man berättar om sin barndom på Coney Island, är det talande för den obevekliga romanticism och hårt bankande hjärta som döljs under ett obevekligt svart yttre.

Det är synd då att Godspeed under resten av G_d’s Pee arbetar nästan på rutin. Visst, ”Fire at Static Valley” målar en orolig landskapsbild med sina nervösa stråkar och djupa, svepande gitarrer, men ”GOVERNMENT CAME” stretar på i tjugo minuter på ett sätt som snarare lutar åt postrockens introduktionsbok. 

Decennier senare känns Godspeed fortfarande som de enda som fortfarande håller kvar vid genrens patos – att förklä någonting större, bredare, farligare i rockmusikens klara färger. Visst, Mogwai, Explosions in The Sky och Sigur Rós arbetar fortfarande med dundrande crescendon, men de har sedan länge gått över till att jaga popperfektion. Kisa med ögonen, och Mogwais nya skiva As The Love Continues skulle lika gärna kunna komma från något av det tidiga tvåtusentalets charmiga arenarockare.

Godspeed är fortfarande obevekliga, men formen börjar bli allt tydligare. Ifall det kommer någonting mer efter detta är svårt att säga – G_d’s Pee har något slutgiltigt över sig. Och det är kanske svårt att tänka sig något bättre sätt att gå ut på än med den döda flaggan hissad i toppen och mantrat, bönen, ropet – our side has to win. 

[Constellation, 2 april]

7