Mattias Alkberg har gjort sig känd som provokatör, som poet, som frontfigur i The Bear Quartet och Södra Sverige och som soloartist. 1 april, på skärtorsdagen, släpps hans 30:e album Häxor.
Titeln Häxor kom tidigt i processen, berättar Mattias – och tematiken har varit närvarande i skrivandet.
Jag tycker att det finns en diskrepans i samhället som jag stör mig på något fruktansvärt”
– Jag tycker att det finns en diskrepans i samhället som jag stör mig på något fruktansvärt. Den här Lambertz-grejen nu är ett typiskt exempel på det. Eftersom me too, som var så jävla bra och viktigt, inte har utmynnat i fler våldtäktsdomar utan snarare i fler förtalsdomar – då tycker jag inte det är så konstigt om man undersöker andra sätt att få hämnd på, eller upprättelse. Då kanske man skulle söka sig till svart magi eller ockultism eller folktro. Om inte annat så för att ena sig, för att få upprättelse i samhället – samhället fungerar ju inte.
Albumet kretsar kring kvinnor och kvinnors berättelser, men Mattias påpekar att personerna som figurerar på skivan inte nödvändigtvis är personer hämtade från verkligheten.
– Jag skriver aldrig om mig själv – eller aldrig, men väldigt sällan – och det innebär ju också att jag inte skriver om andra heller. I den mån jag gör det så är det mörkat så att ingen ska känna igen det, jag vill verkligen inte lämna ut någons liv eller gärningar eller nånting. Jag ser mig själv mer som en författare i det avseendet, att jag skapar karaktärer helt enkelt.
Så har Mattias alltid arbetat, menar han. Han har en rik backkatalog, men har sällan velat öppna dörren till sitt privatliv.
– Och så lämnar jag aldrig ut mig själv heller, mer än vissa… på ett känslomässigt sätt ibland, att jag skriver kanske om känslor. Men det vet ju ingen vad som är sant av det heller.
Ambitionen var att albumet skulle jammas fram, att bandet skulle repa i sex veckor och skivan växa fram organiskt under tiden. Pandemin kom emellan och istället åkte Mattias ner från Norrbotten till Jämtland i juli, och skrev klart låtarna tillsammans med pianisten Jonatan Lundberg. Sex veckor fick bantas ner till tre rephelger, men livekänslan på skivan – känslan av ett band i ett rum – är påtaglig.
Utöver 30 skivor har Mattias givit ut nio böcker. Han håller just nu på att färdigställa en ny diktsamling, och har redan börjat på nästa efter den. En ny skiva efter denna kommer ta ett tag säger han, men visionen finns där redan.
– Jag tror att jag vill göra modern elektronisk popmusik – som en fortsättning på Bodensia kanske, men ännu mera kommersiell eller vad man ska säga. Men även vill jag göra mycket mer extrem musik, lite mer Södra Sverige-grejer kanske, fast kanske inte med namnet Södra Sverige, det vet jag inte. Men jag vill inte hålla på och göra den här vanliga gitarrocken längre, den är jag lite trött på.
Oviljan att fastna i sina hjulspår är tydlig.
– Jag är livrädd för… jag vill aldrig bli liksom Ulf Lundell, den sortens artist. Jag skulle mycket hellre vilja vara Justin Bieber. Ulf Lundell har jag ju varit nu för fan i tusen år känns det som, eller har hållit på att bli i tusen år. Men innan jag blir det så vill jag vara SZA eller Ariana Grande eller Miley Cyrus eller nånting. Som jag lyssnar jättejättemycket på.
På skärtorsdagen, den första april, släpps Häxor. Mattias Alkberg säger att hans plan för releasedagen är att göra så lite som möjligt. De utflyttade barnen kommer hem på påskmiddag, men att fira skivsläppet är inte aktuellt.
– Nej jag orkar inte med det längre. Jag släpper skivor ganska ofta, det blir för mycket fest helt enkelt. Det blir roligt för ofta då, för mig, säger han och skrattar.
