Joy Wellboy släppte alldeles nyligen en singel med smäktande sång på franska, ”Chez Toi”. Den ligger troligen helt rätt i tiden. Franskt tycks vara på gång igen efter den senaste peaken, som inföll för mer än 50 år sedan.
Ni som hört Françoise Hardy, Serge Gainsbourg, France Gall, Sylvie Vartan med flera vet vad det handlar om. Fransk pop från 1960-talet som på samma gång andades romantisk chanson och lättjefull medelhavsluft men också kunde innehålla stänk av vemod och drömsk psykedelia. Musikstilen fick samlingsbenämningen Yé-Yé.
Här kommer tre exempel: France Gall & Serge Gainsbourg “Les Sucettes”, France Gall “Laisse tomber les filles”, Françoise Hardy “Comment Te Dire Adieu?”.
Nu tycks en ny fransk våg svepa över Europa. Det förefaller åtminstone så då flera akter med ett liknande sound börjat poppa upp lite varstans. Det är mer drömpop och psykedelia än Yé-Yé men med en omisskännlig air av 60-tal.
Att kalla det en ny våg är kanske att ta i. För det första har flera av banden det handlar om varit aktiva i ett antal år. Det är bara att vi utanför den franskspråkiga världen inte är särskilt väl uppdaterade. Dessutom har de en minsta gemensam nämnare men drar ändå åt lite olika håll. Den där gemensamma nämnaren är emellertid ganska tydlig för det mesta. Varför inte kolla in själv och kanske hitta en ny favorit även om du inte parle francais.
En av de intressantaste akterna i mitt tycke är Marion Brunetto-ledda Requin Chagrin. Marion säger sig vara mycket inspirerad av idolerna Indochine men har ett betydligt mer sofistikerat sound än de gamla synth-punkabilly-hjältarna. I februari släppte Requin Chagrin singeln ”Deja Vu” och ett nytt album är på gång i april. Det förra, Sémaphore, släpptes 2019 och blev mycket lovordat även om den inte något så många svenska öron hört, såvitt jag vet. Nu finns det chans att åtgärda bristen. Håll utkik när våren nalkas alltså.
Kanske ännu mer spännande låter schweiziska Reymour som nyligen släppt albumet Leviosa. Duon, Luc och Lou, är från Fribourg men numera baserade i Bryssel. De blandar drömsk, minimalistisk synthpop blandad darkwave/psykedelia som ibland drar iväg åt varieté a’ la 20-tal, och till detta ett kryddmått Yé-Yé-retro. Det skulle inte förvåna om Quentin Tarantino anlitar dem för nästa filmsoundtrack. Lyssna på ”De ma Tour” eller ”Je te tiens, Tu me tiens” så förstår ni säkert vad jag menar.
Parisiska Juniore ligger inte långt musikaliskt från de förstnämnda två. Känns nästan som en mix av just dessa, men med dragning åt Reymour i så fall. Ett par veckor före jul släppte de sitt senaste album Un, Deux, Trois (samt även en bonusversion) som kanske ändå har än mer av 60-tals retro över sig än de redan nämnda.
Därifrån är steget inte heller långt till La Femme från flärdfulla Biarritz. De beskriver sig själva som ett ”kollektiv” och från början hade de en lite punkig utstrålning. Numera balanserar de på gränsen till det komiska i sin koketta framtoning och överdrivet accentuerade och varieté-artade sexighet. Lyssna exempelvis på nya singeln ”Le sang de mon prochain” eller den förra, ”Le Jardin”, som båda finns på det album som släppts den 2 april med titeln Paradigmes. Medan en låt som ”Cool Colorado” är mer laid back men med blinkningar åt såväl Yé-Yé som psykedelisk-hippt 60-tal. De flörtar också hårt med disco och resultatet blir för min smak lite väl light.
Chevalrex har en typiskt fransk chanson-röst och mjukt melodiös framtoning på sitt färska album Providence. Tydligast hörs influensen från 60-talet i ”La tombe de Jim”. Lyssna särskilt på basgången så får ni en introduktion till Serge Gainsbourgs sena 60-tals alster. Låten om Jims grav är central för hela plattans melankoliska ton. Idén lär han ha fått när han besökte Jim Morrisons grav vid Père Lachaise några stenkast från studion där plattan gjordes. Men den handlar inte om Doors-sångaren utan mer allmänt om existentiella funderingar kring tomhet och försvinnande, eller ’varats olidliga lätthet’ för att citera Milan Kundera.
För att göra den aktuella anknytningen ännu tydligare gav brittiskan Jane Birkin strax före jul ut ett nytt album, Oh! Pardon tu dormais…. En del har säkert hört henne i det som blev den mest berömda versionen av ”Je t’aime moi non plus” ihop med Serge Gainsbourg (som först gjorde den med Brigitte Bardot). På senaste plattan sjunger hon nästan alla låtar på franska och i ungefär samma stil som på 60-talets slut/70-talets början då hon höll ihop med Gainsbourg. Bästa spår enligt mig är ”Max”.
Jane Birkin-intervju i fransk tv:
Feu! Chatterton är lite annorlunda de övriga nämnda, lite mer eklektisk i sin stil som spänner från jazz, synthpop, chanson/yé-yé och mer mainstream pop/rock. På nya albumet Palais d ́argile finns i alla fall en del finurliga om än lite kringelikrokiga låtar, som ”Cristaux liquides” och ”Avant qu’il n’y ait le monde”, ”Cantique” eller ”La mer” som låter ungefär som Radiohead i chanson-version. Medan nästa spår på plattan, ”Libre”, är över nio minuter lång och med hårdrockgitarrer a’ la 1969 ungefär. Märkligt men med en diskret charm som vinner i längden.
Det gör ju inte saken sämre att franske Jean-Christophe Le Saoût, det vill säga triphop-producenten, mixaren och mästersamplaren Wax Tailor, just gett ut ett album som är bland det coolaste eller hetaste, hur man nu vill se det, som går att lyssna på just nu. Om än i en helt annan stil än de ovanstående akterna.
Kolla också gärna in Grand Blanc, mer indie, mer underground, mörkare och tyngre, men däremot mindre aktuella då de inte gett ut något sedan albumet Image au mur 2018. Rekommenderas dock.
