Ibland känns musik långt borta. Bortkopplad, avlägsen: som om man står bakom en glasvägg, ser in men inte riktigt hör och inte riktigt förstår. Ibland känns musik väldigt nära och man kan nästan fysiskt ta på det bräckliga men samtidigt ändå hoppfulla. Isak Falks EP År noll är snarare det sistnämnda, och den släpps 26 mars på Umeå Rock’n’rollförening.
Isak Falk Eliasson har på flera olika sätt varit aktiv på musikscenen i Umeå: tidigare har han spelat i band som Vaken, Lesley och Det jordiska. Soloprojektet har varit igång ett tag och År noll uppkom under en period när Falk inte gjorde annat än skriva musik, repa varje kväll och dumpstra mat. Detta, leva livets enkelhet, återkommer hela tiden i År Noll: det avskalade, lågmälda livet, döden och framtida barn skildras i det vardagliga. Här ryms oviljan i att utsätta ännu en individ för terapisoffan, men insikten i ”Barnet” är att det nog kommer hända ändå, det är nästan oundvikligt. Spåret är sju minuter långt men påminner faktiskt lite om Vit Päls med återkommande krassa konstateranden: ”Det som saknas i barnet är inte lycka / Vad är lycka”.
”Palmer / Replokal” är ett spår på tre minuter där nyårsaftonen lägger sin tunga kalla vinterhand över ögonlocken och stänger dem: ett löfte om att få en chans att börja på nytt, att få börja om. Det är vackert och poetiskt i det som Falk fångar, i enkelheten. I kollektivet finns det alltid rum om nån vill gästa, och det är fart ända från morgonen tills någon börjar gäspa. Jag blir nästan lite rörd. Gemenskap är fint och det måste vi kanske påminnas om ibland. Framförallt i coronatider.
Visst är melodierna är svängiga, sången sådär härligt skränig som man vill ha den, men texterna har något speciellt. Jag läser texthäftet ikapp med musiken och slås av hur skicklig Isak Falk är med orden. Hur han leker med dem, det är så tillfredställande. ”Jag försökte göra om dig men du förblir dig själv” följs av ”jag försökte att göra om dig / Plantera om dig”. Det är fyndigt, klokt men framförallt vackert i sin allra enklaste form. För vad skulle mer behövas? Vi förstår ju direkt.
Vid första, kanske snabba anblick är År noll en rätt härlig, svängig popskiva. Det är bra, det är trevligt, man blir glad, nöjd. Men det fina är att den växer på en, den växer och blir något mycket större. En liten livsberättelse på 20 minuter.
[Umeå Rock’n’rollförening, 26 mars]
