Mattias Alkberg är aktuell med singeln ”Gudrun & Andreas” och detta spår är hämtat från 52-åringens kommande album Häxor (ges ut via Teg Publishing 1 april). En skiva som följer upp 2020 års soloskiva Bodensia. Idag gästar Alkberg vårt format 5 låtar.
En låt som inspirerat till min senaste skiva Häxor:
– ”The Goose” av Funkadelic. Ja, alltså, det är så sällan (typ aldrig) en enda lös låt fungerar så för mig. Men jag ville ju göra en skiva med de jag spelat med live i tre års tid, att skivan skulle låta som att det var ett band, att man hörde vad grymma vi var tillsammans. Och jag lyssnade sjukt mycket på Funkadelic (och Parliament) sista månaderna innan vi spelade in. Och inte bara på deras otroliga funkexpolsioner utan även deras rätt så unikt genreöverskidande grejer, som ”The Goose” (från Up For The Down Stroke), ”Maggot Brain” (från Maggot Brain) och ”Atmosphere” (från Let’s Take it to the Stage). Och ska jag välja en av dem är det väl bara möjligen ”The Goose” som ens påminner om nåt på Häxor. Inte för att jag tycker det. Men den har sång och ett grymt band som håller den sången under armarna.
Den här låten beskriver mitt 2021:
– ”Gravity” med Brent Fayiaz. Gud, det är för länge kvar på det här året! Fast det är det ju alltid, alla år. Men ”Gravity” med Brent Fayiaz är nog bäst hittills i alla fall. Missförstår nog den här frågan med flit, hehe. Vill mest bara tipsa om en grym låt.
En låt jag aldrig tröttnar på:
– Whitney Houstons ”It’s Not Right, But It’s Ok”. Whitney är bäst. Hon var det också. Jag brukar av olika anledningar inte prata så mycket om musik jag lyssnar mycket på, som jag aldrig försöker mig på att spela själv, som R&B, reggae, hip hop, grindcore, kommersiell modern pop, house, idm etc etc. Men fuck it. Dels är jag för gammal för att hålla på och oroa mig för hur andra ser på mig. Men framförallt för att jag i djupet av mitt hjärta inte ser såna begränsningar i mig själv längre. Jag vill göra allt utom gubbrock, för det har jag gjort för länge. Och all bra gubbrock har gjorts av folk som är yngre än gubbar. Och nu är jag en gubbe, så jag har äntligen kunnat se hur den båten drev iväg, bort från mig. Men nog om mig, Whitney var och är bäst.
Den här låten fick mig att vilja göra min egen musik:
– ”Hear Nothing See Nothing See Nothing” av Discharge. Det vet jag inte riktigt. Det är så länge sen och det är så många låtar. Men ”Hear Nothing See Nothing Say Nothing” förändrade mitt liv 1982 i alla fall. På sätt och av skäl jag inte riktigt kan förklara. Men jag hade aldrig hört något råare eller bättre innan. Jag slutade göra musik som jag hade gjort innan, även om jag bara hade hållit på ett kort tag, kanske tre år. Men tre år är ju längre när man är 13 än när man är 52 i alla fall.
En låt med stark text som påverkar mig:
”Afraid” med Nico. Gillar generellt bra engelska texter av folk som inte har engelska som första språk. Jag tänker på de största: Björk och Peter Nuottaniemi. Ja, och Nico såklart. Det är något med hur de kan föra fram teser och idéer på ett annat sätt. Utan ett, jag vet inte men, poetiskt behov kanske. Lite svårt att förklara. Alltså, jag räknar inte in mig själv bland dessa giganter. Jag slutade skriva på engelska i samma ögonblick jag förstod att jag var bättre på svenska. På grund av något slags komplex, liksom. Jag upplevde aldrig den friheten jag tycker mig se i de ovan nämndas fantastiska texter.
