Det känns svårt att recensera denna skiva. Det är så många lager av känslor och betyg den kan få. Att frontmannen Paul Stanley från ikoniska hårdrocksbandet KISS debuterar med sitt nya soulband Soul Station kom lite som en överraskning. Men ändå inte.
Jag har varit ett starkt KISS-fan sedan början av 1980-talet och det finns många indikationer från Stanleys låtar att hans rötter kommer ur soulen. Låtar som ”Sure Know Something” och ”I Was Made for Loving You” är bara två exempel på att hans musikaliska intresse är mer än att vara sminkad som Starchild och löpa runt en scen med elgitarr och platåskor.
Så när Paul Stanley’s Soul Station släpper sitt album är det med stort intresse jag lyssnar. När singeln ”Ooo Baby Baby” kom i höstas var jag inte imponerad. Jag blev lite besviken, men med hela skivan som palett funkar det. Albumet är 14 låtar långt, och 5 är egna kompositioner av Stanley. De övriga 9 är covers av tämligen kända soullåtar.
Skivan inleds med ”Could It Be I’m Falling in Love” och det är en skön intro. Stanleys röst är mjuk, ljuvlig och det är en njutning att känna att han kan slappna av, när hans röst börjat ge vika i hans KISS-repertoar. De senaste åren har han haft allt svårare att ta de höga tonerna som han blivit känd för. Med Soul Station har han i intervjuer sagt att han kan vara sig själv och inte tänka på att leverera ett redan förväntat koncept. Han gör idag det han vill och det tycker jag han förtjänat efter snart 50 år i hårdrockens tjänst.
Med sig i bandet har han trummisen Eric Singer som spelat med KISS sedan 1990-talet.
Det finns många starka spår på skivan, min favorit är Al Greene-covern ”Let’s Stay Together”. Sedan är 14 låtar ganska mycket, och det är inte så stor variation som man kunde förvänta sig. Det mesta låter snarlikt, men det är samtidigt bra. För att komplettera min lyssning tittade jag på några musikvideos på YouTube och det var nog klokt. Där ser man spelglädjen i Paul Stanleys ögon och hur han verkligen njuter med sitt nya band. Och så lyssnar jag igenom skivan en gång till med de bilderna i huvudet. Och det blir då mycket bättre. Kanske mina förväntningar av skivan var för präglade av KISS, vilket självklart är orättvist i sammanhanget. Näst sista spåret ”You Are Everything” är riktigt skönt, med ett härligt gitarrsolo.
Som helhet får skivan betyg 6, men jag valde att avsluta kvällen med att titta på lite KISS på YouTube. För säkerhets skull.
[UMG Recordings, 19 mars]
