HYMNs Ernst Adamsson Borg minns två spelningar som gick av stapeln strax innan pandemin – Daniel Norgren i Berlin och John Prine i Gävle. Två artister på var sin ände av karriären.
Att minnas endast en fantastisk spelning och plocka ut den är ett svårt uppdrag. Många gånger vandrar tankarna in i ett nostalgiskt önsketänkande om alla de konserter man missat på grund av att födelseåret råkade förläggas för sent, eller att man helt enkelt struntade i dem och ångrade sig efteråt. Det finns dock, som tur är, många undantag.
Genom åren har åtskilliga orkestrar passerat ögonen och öronen, långt ifrån alla har varit bra. Men iklädd dagens glasögon nedskitade av en pandemi framstår varenda en som den perfekta spelningen. Och det gör urvalsprocessen något komplicerad. Men någonstans måste tankarna landa och det som dyker upp först är två spelningar inom loppet av 48 timmar, en i Berlin och en i Gävle. Makalöst nog gick de båda av stapeln i början av det år som skulle komma att bli livemusikens mörkaste år på länge – 2020.
En dåsig vinterdag plingade telefonen till och upplyste mig om att någon skickat ett meddelande som, något parafraserat, löd: ”jag har två biljetter över till Daniel Norgren i Berlin och John Prine i Gävle. De är dina om du köper en biljett till Berlin så tar vi bilen från Arlanda till Gävle”. Det var inte svårare än att skicka in ledighetsansökan och köpa en flygbiljett, Berlin i februari är ändå bättre än Stockholm under samma tid. Gävle är möjligtvis mer svårmotiverat, resonemanget att John Prine trots allt är John Prine kammade hem en enkel vinst.
Reskamraten är till vardags fotograf och självklart skulle ett par plåtar på den omåttligt populäre Daniel Norgren tas innan konsertstart. Min roll i det hela var sparsmakad, eventuellt höll jag en lampa vid något tillfälle. Däremot omvändes rollerna vid en paus för vätskepåfyllning, reskamraten och undertecknad fick stå modell och fastnade på bild genom Norgens fantastiska kamera, en Doro-telefon. Bilden var förstås suddig och om den finns kvar är tveksamt, men faktumet att den någon gång har funnits känns storartat. Därefter blev det soundcheck, vilken gav en försmak på det som komma skulle.
Att finna tidsfördriv i den tyska huvudstaden är sällan svårt, framförallt inte om en har smak för billig pilsner. Ett par krus senare var det plötsligt dags att åter bege sig till Neukölln.
Den dryga tre timmar långa konserten avnjöts till en början från publikhavet, för att sedan förflyttas till scenens bakre utrymmen. Såpass nära scen att mitt huvud förmodligen visades både en och två gånger för den lyriska tyska publiken. Men det var knappast ett problem, Norgren med band lyckas bjuda på en såpass förtrollande musikalisk upplevelse att allehanda störningsmoment omgående suddades ut. En rungande blandning av hårda elgitarrer, stora trummor och, förvånande med tanke på mannens storlek, spröd sång. En del av magin finns sparad för eftervärlden på Norgrens liveskiva från tidigare i år, Live.
En runda i den tyska huvudstaden tär på de flesta, inte minst när man måste bege sig ut mot den ödsliga gamla DDR-flygplatsen Schönefeld. En viss keps av armerad betong var på plats, det ska erkännas, något som ej förbättrades av jolmig flygplansluft. Men resan klarades, krämpor till trots. av väl, likaså bilfärden upp till Gävle.
Väl på plats stiftades bekantskap med ett gäng countryfantaster utrustade med allt som hör stilen och levernet till: Stetson, boots och käpp med inbyggd behållare för billig Bourbon. Den sistnämnda attiraljen kom väl till pass när kön till baren blev för lång att uthärda.
John Prine tar sig genom stora delar av sin katalog, från debuten till det album som skulle bli hans sista, The Tree of Forgiveness. Konserten varvas med full ställ i form av ett band, men även soloeskapader med John och hans gitarr. Sånger som ”Sam Stone”, ”Angel From Montgomery” samt ”When I Get To Heaven ekar över ett fullsatt Gävle konserthus. Att få till en rättvis beskrivning av hur John Prine besitter förmågan att förmedla sina ofta underfundiga texter är en nästintill ogenomförbar uppgift, vilket kanske tyder just på hans talang. Till ålderns höst kommen, sittandes på en pall, lyckas han med konststycket att göra sånger han skrev för 50 år sedan lika aktuella i dag, och till det även framföra nytt material som väl faller på plats även i dagens samhälle.
Var dessa två konserter de två bästa jag sett någonsin? Nej. Men faktumet att nyheten om att ett virus börjat sprida sig kom ganska precis i samma veva som jag stod i ett publikhav och lyssnade på bland de sista större konserterna som skulle gå av stapeln under hela 2020 gör det hela än mer minnesvärt. Att John Prine bara någon månad därefter gick bort i sviterna av covid förstärker det hela än mer, hans framträdande i Gävle konserthus blev hans tredje sista, någonsin.
