HYMNs Natalie P Bixo tar oss med till en spelning med Billie Eilish på Debaster Strand i Stockholm 2018.
Jag gick andra året på gymnasiet och Stockholm var ett tivoli jämfört med min lilla stad. Fem timmars tågresa och en hel julklappspeng tog mig till Debaser Strand. Huvudstaden var hektisk och full av slask men vi behövde knappt stå utanför i en kvart, ändå fick vi plats nära scenen.
Billie Eilish stormade in sent. Scenen var för liten – Billie ramlade nästan av den i sina turer över den. Hon var explosiv och hade uppenbarligen större lokaler att fylla men tog vara på den närhet som mindre konserter erbjuder. Mellan låtarna pratade hon med oss, vi pratade svengelska tillbaka och hon hörde oss fastän vi knappt höjde våra röster. Hon delade personligen ut vattenflaskor.
Billies debut-EP var några månader ung och på golvet nedanför henne stod en skara ungdomar som kunde varje rad. ”Bellyache” var för oss vad Pulp Fiction var för generation x. Vi sjöng med såklart, men stod tysta med mobilernas ficklampor tända till den ännu inte släppta ”When The Party’s Over”. Ljuset var som vid mina dansuppvisningar när jag var barn – svaga, lila färger utan några strobelighteffekter. Scenen kan inte ha varit högre än en halvmeter. Våra ficklampor nådde Billie. Hon följde upp den nya låten med ”Ocean Eyes” vilket kändes som full circle – låten var det tidiga soundcloudfenomenet som förde oss hit från första början.
Vi fick vara ett litet kollektiv av milleniumfödda. Vi skanderade tillsammans om tiotalets ungdom. Alla hade växt upp på internet och missat MySpace men inte msn, Avril Lavigne eller Eternal Sunshine of the Spotless Mind – även om vi såg den långt efter att den blev cool. Billie var precis som oss. Hon tog tillbaka det utdöda uttrycket ”sike” och vi skrattade när någon skrek det en sekund för tidigt i ”Copycat”. Sorry, sorry, I’m sorry, sorry, sjöng Billie gråtfärdigt tills hon skrek sike! och vi knuffades omkring. Det var den avslutande låten och den gav oss skavsår och ömma kroppar sådär som bra konserter ofta gör.
Får jag kalla ett tre år gammalt minne nostalgiskt? Kanske inte, men Debaser Strand i februari 2018 var den stora framtiden på nära håll och det känns långt bort nu. Det var gymnasiet i en tidskapsel. Det var livemusik intill främlingar. Silvershampoo var inne men Billies neongröna signum skulle snart bli den trendigaste färgen. Det var femton minuters kö och världens största nolletta.
